Regeringen har tagit fram en nationell säkerhetsstrategi som skall gälla fram till 2030.
Strategin har tre fokusområden:
-ett säkert Sverige som tar upp de yttre hoten;
-ett tryggt och sammanhållet Sverige som innefattar försvar för demokrati och fri-och rättigheter; och
-– ett motstånds- och konkurrenskraftigt Sverige som anger åtgärder för att stärka samhällets motståndskraft mot hybridpåverkan och andra hot.
Allt är viktigt och skall prioriteras och få torde ha något att invända mot de vackra målen. Vad de kommer att betyda i praktiken är dock osäkert. Inga konkreta mål som kan följas upp och utvärderas är angivna. Regeringen lämnar detta öppet då strategin ”kommer att omsättas i konkret handling inom ramen för regeringens ordinarie arbete”. Risken att oppositionen skulle ta strid mot strategin är minimal. Socialdemokraternas Peter Hultqvist har uttryckt missnöje men främst för att han inte fick vara med i jobbet.
Strategin är tydlig med att när det gäller försvaret är det Nato som gäller, och medlemskapet beskrivs på ett vilseledande sätt:” Sveriges medlemskap i en försvarsallians med bindande ömsesidiga försvarsåtaganden innebär ett paradigmskifte i svensk säkerhets- och försvarspolitik”. Några bindande försvarsåtaganden finns det emellertid inte. Det är upp till varje medlemsstat att själv avgöra i vilka former man vill ge stöd.
Vid sidan av Nato är det relationen till USA som prioriteras, och Sverige skall ”stärka den breda bilaterala relationen med USA och ska bidra till att upprätthålla och stärka den transatlantiska länken”.
DCA-avtalet nämns inte men det kommer att påverka vår säkerhetspolitik mer än något annat. När försvarsminister Pål Jonson i riksdagsdebatten om avtalet den 18 juni förklarade för kritikerna i Vänsterpartiet att ”vi måste ha förtroende för USA” och därför inte behöver skriva in tydliga förbehåll i avtalet visar det på en naiv och oproblematisk syn på stormakten som är riskfylld för en småstat.
En viss realism skymtar dock fram i strategin när man konstaterar att USA kan vara på väg bort från Europa och istället riktar in sig på hotet från Kina. Hur Sverige då skall ställa sig och kunna ”upprätthålla och stärka den transatlantiska länken” framgår emellertid inte annat än genom ett vagt påpekande att Sverige ”behöver samtidigt beakta förflyttningen av USA:s säkerhetspolitiska fokus”.
I allmänna ordalag talas i strategin om vikten att stärka totalförsvaret. Men inte ens en antydan finns om att detta innebär återupprättandet av ett svenskt territorialförsvar. Natos prioriteringar skall styra och det faktum att Sveriges territorium bara försvaras av hemvärn som arméchefen varnat för finns inte med i strategin ens som ett skäl till oro.
Med de ytliga skrivningarna om vackra mål utan konkretion blir strategin mest besvärjelser som inte bidrar till att göra Sverige säkrare inför 2030.