”All utrikespolitik är naturligtvis egoistisk”, noterar Georg Achates Gripenberg den 4 juni 1944, för precis sjuttiofem år sedan (Dagbok 1944, s. 93. Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia. Handlingar del 41. 2019. – Två andra dagboksvolymer, 1943 resp. 1945–46, är samtidigt utgivna).
Gripenberg hade då varit finsk minister i Stockholm i närmare ett och ett halvt år. Han fann sig väl till rätta i den svenska huvudstaden – här fanns en lyx och ett lugn som han inte var van vid under de rådande omständigheterna. Så gott som varje dag inledde han med en morgonritt. Han tog emot besökare från hemlandet. Vad han ogillade var supiga ämbetsmän och moderna möbler. Sin dagbok förde han också nästan varje dag, livet igenom, med vacker handstil.
Han hade kommit hit från London och Rom, i den ordningen. I tretton år stannade han i Stockholm, de sista åren med ambassadörs rang. Därefter var det dags för honom att företräda sitt land i Förenta nationerna. Placeringen i Stockholm tycks han ha uppfattat som ett slags vice utrikesminister-post. Stockholm var under det så kallade fortsättningskriget Finlands andra viktigaste stad. Kriget kulminerar och slutar det aktuella året, 1944, för Finlands del. (Därefter vidtar Lapplandskriget, för att få tyskarna ur landet.)
Sveriges utrikesdepartement, särskild kabinettsekreteraren Erik Boheman, spelar en nyckelroll i de frostiga, tidvis obefintliga relationerna mellan de krigförande parterna Finland och Ryssland. Regeringen och Boheman är inte särskilt förtjusta i den finska krigspolitiken. Boheman och Marcus Wallenberg jr ser till att det knyts kontakter mellan den sovjetiska ambassadören Madame Kollontay och den finske emissarien Juho Kusti Paasikivi, bland annat på Grand Hotell i Saltsjöbaden. Moskva lägger på våren ett fredsbud: 1940 års gränser, krigsskadestånd, internering av tyska på finsk jord. Paasikivi far dit för att förhandla. Men finska regeringen, trots att en majoritet av dess medlemmar är övertygade om att den tyska vapenbrodern kommer att bita i gräset, är tämligen omedgörlig, avböjande. Efter sin återkomst från Moskva var Paasikivi rasande: ”Den gamle herrn [JKP var 70 år vid tidpunkten] hade rent av skrikit, då han domderade mot den finska politiken. Paasikivi skulle anse, att man hade bort fortsätta förhandlingarna och att man antagligen, ja med säkerhet, skulle ha kunnat reducera skadeståndet.” Efter den sovjetiska storoffensiven på Karelska näset under sommaren och Finlands kapitulation blev villkoren, i alla avseenden, så mycket hårdare. I denna avgrundssituation skulle Paasikivi få regeringsansvaret.
I Gripenbergs dagböcker får man dag för dag följa skeendet. Han är utomordentligt initierad. Han har de bästa relationer med utrikesministern, Ramsay, och krigsledaren, Mannerheim, båda liksom Gripenberg aristokrater. Alla har de på olika sätt ifrågasatt klokskapen i denna strid (även om Mannerheim, som Henrik Meinander visat, redan under hösten 1940 var djupt involverad i förberedelserna för vad som skulle bli Operation Barbarossa). Mest halsstarriga tycks äktfinska agrarpolitiker och ett antal högt uppsatta socialdemokrater, dock ej Karl-August Fagerholm, ha varit. Gripenberg tycks skriva under på den senares omdöme att Väinö Tanner, socialdemokratisk finansminister, tidigare både stats- och utrikesminister, ”icke alls, icke det ringaste, begriper sig på utrikespolitik”. Idén om ett ”Storfinland” och den ideologiska kampen mot bolsjevismen är inget som upptar Stockholmssändebudets tankar. Viktigast för honom är att man undviker sovjetiska flygbombningar över städer och landsbygd i Finland och en fruktad storoffensiv på marken. Nationens existens står på spel.
Dessa dagböcker ger enastående möjligheter att följa det utrikespolitiska spelet med en skolad diplomats ögon. (Också fadern, Alexis Gripenberg, hade för övrigt varit minister i Stockholm, sitt lands första.) De är oredigerade och oretuscherade och ohejdat njutbara.