Riksrevisionens granskning av uppbyggnaden av armén visar på stora brister.
Riksdagens försvarsinriktningsbeslut 2015 innebar att Försvarsmakten återigen skulle kunna försvara Sverige mot ett väpnat angrepp och var en helomvändning mot tidigare beslut om huvudsakligt fokus på internationella insatser.
Armén har i realiteten inte haft möjligheten att uppnå det som beslutats av riksdagen säger riksrevisionen i sin rapport från den 31 augusti att bygga nationell försvarsförmåga och stärka arméstridskrafterna.
I slutsatserna skriver man att regeringen och Försvarsmakten arbete att stärka arméstridskrafternas operativa förmåga ”inte varit effektivt i alla delar.”
Resultatet blir att förbanden inte utvecklats och att ”deras möjligheter att lösa sina uppgifter i krig har begränsats.”
Vidare kritiseras bristande styrning och planering med följd att det ”råder oklarheter kring hur armén ska utformas med personal och materiel för att möta en kvalificerad motståndare.”
Trots ett återhållsamt språk är Riksrevisionens rapport förödande för de ansvariga med tanke på att regering och Försvarsmakten ständigt under de senaste årentalat varmt om vikten att bygga upp markstridskrafterna som är grunden i ett territorialförsvar.
Riksrevisionen ger bakgrunden till situationen för armén:
”En viktig förklaring ligger i den reducering av Försvarsmakten som accelererade under inledningen av 2000-talet. Då försköts också Försvarsmaktens huvudsakliga uppgift från att försvara Sverige mot väpnat angrepp till att skicka förband till internationella insatser. Kulmen av förändringarna kan sägas ha varit beslutet att lägga värnplikten vilande år 2009.”
Sverige har endast en fullt utrustad och övad brigad medan den utlovade andra brigaden ständigt skjuts på framtiden.
Regeringens ansvar förklaras i rapporten med att styrningen var otydlig vad gällde brigaderna trots försvarsbeslutet 2015. Centrala skrivningar och begrepp förklarades inte och de kunde därmed tolkas på olika sätt. Det var först i december 2016 som uppfattningen att Försvarsmakten år 2020 skulle kunna agera samtidigt med två brigader tydliggjordes. ”Otydligheten innebar att Försvarsmakten fick ett stort tolkningsutrymme kring vad målet faktiskt var. Den tolkning som Försvarsmakten initialt gjorde var att brigader faktiskt inte var beställda som krigsförband.”
Pengar saknades också trots att beslut tagits om upprustningen.
Regeringens direktiv till Försvarsmakten om armén var ”vaga och oprecisa”.
När Riksrevisionen skriver att Försvarsmakten inom materielområdet ansåg att ”anskaffningen av JAS 39 E och nästa generations ubåt (A 26) utgjorde grundfundament och därmed skulle dessa områden inte vara föremål för avvägning.” Visas prioriteringen på insatsförsvar och tröskelförsvar som också regeringen står för.
Regeringens märkliga vaghet och till synes ointresse att få fram armébrigaderna står i skarp kontrast till den handlingskraft man visat då det gäller JAS, ubåtar, missiler, korvetter. Här har pengarna alltid skjutits till på bekostnad av armén.
Rapporten återger Försvarsmaktens syn på prioriteringarna där man är försiktig i sina uttalalanden men i sak tydlig:
”Vi konstaterar att JAS Gripen och den nya generationens ubåt (NGU/A 26), som båda har utgjort en stor del av Försvarsmaktens totala budget, inte var föremål för ÖB:s avvägningsbeslut 2014.”
Om inverkan på arméns uppbyggnad:
”Vi kan inte bedöma om någon försvarsgren har gynnats på bekostnad av någon annan, men vi konstaterar att armén har drabbats av förskjutningar och reduceringar i nästan alla projekt under inriktningsperioden.”
Skälet är att ansvariga politiker både i regeringen och riksdagen värnar tröskelförsvar och insatsförsvar före territorialförsvar.
Regering och partierna uttalar stöd för att hela landet skall försvaras men konkret är det inte mycket man åstadkommer.
Doktrinen om ett insatsförsvar lever i högsta grad kvar och hos politiker och Försvarsmaktens högsta ledning.
Samverkan med andra länder är en huvudinriktning för försvaret. Det betyder inte bara med de nordiska länderna utan också Nato och USA och visar sig i rader av övningar på Nordkalotten och i östersjöområdet tillsammans med USA och Nato.
Interoperabilitet med Nato är en av nyckelorden då Försvarsmakten skriver om syftet med samövningarna.
En konsekvens av den politiken är att satsa på flyg, ubåtar och missiler som passar in i samordnade operationer med Nato även utanför Sveriges gränser.
Ett ytterligare steg var riksdagens inriktningsbeslut om att anskaffa kryssningsrobotar i enlighet med regeringens proposition om totalförsvaret 2021–2025 som vi tidigare kommenterat på den här sajten.
Rapporten tar även upp inverkan på det nationella försvaret av att Sverige fortsatt deltar i internationella operationer:
”Att officerare och soldater i armén sänds ut på internationella insatser får negativa konsekvenser för förbandsproduktionen.”
Man skriver att ”Detta har stor påverkan på enskilda förband som exempelvis inte kan genomföra uppbyggnad eller delta i övningar på grund av personal- och kompetensbrist.”
Trots uttåget ur Afghanistan avsätts betydande resurser:
”Armén ska delta i två pågående internationella förbandsoperationer varav minst en ska vara kontinuerlig. I dagsläget genomför armén 14 internationella insatser. Under första halvan av 2020 var omkring 1 400 soldater, varav strax under 600 officerare, involverade i de internationella insatsernas olika faser.”
Med beslutet 2020 att Sverige deltar i den franskledda Takubainsatsen i Sahel visar regeringen i praktiken att man inte har lämnat inritningen på att delta i internationella operationer som det proklamerades i försvarsbeslutet 2015.
Rapporten återger Försvarsmaktens inställning att beslut om internationella insatser är en politisk fråga men att man inte får blunda för att det ger negativa konsekvenser för det nationella försvaret:
”Sveriges bidrag till internationella insatser tas till stor del från arméförband. Detta får negativa konsekvenser för arméns förmågeuppbyggnad. Vilket som väger tyngst är en politisk avvägning vi avhåller oss ifrån. Vi bedömer dock att det givet den stora påverkan insatserna har för förbandsproduktionen, är rimligt att armén får möjlighet att påverka Försvarsmaktens planering av vilka förband som ska ingå och hur.”
I Försvarsmaktens Doktrin Gemensamma operationer som vi kommenterat tidigare står det om samverkan med Nato:
”I och med införandet av Doktrin för gemensamma operationer utvecklar vi vår operationskonst, fokuserar tydligare på nationellt försvar och tar ytterligare steg i utvecklingen att harmonisera den svenska doktrinen med Nato-doktrinen.”
I försvarspropositionen förra året som gällde försvaret 2021-2025 finns förslaget att upprätta två nya regementen (Falun och Sollefteå) med motiveringen att säkra genomfart av Nato-styrkor till svenskt territorium.
Försvarsberedningens rapport Värnkraft publicerades den 14 maj 2019 och ligger till grund för Försvarsmakten 2020–2025.
Beredningen skisserar också utvecklingen fram till 2030. Inte heller vid den tidpunkten kommer Sverige att ha ett territorialförsvar. Markstyrkorna är då fortsatt begränsade till ytterligare ett par brigader, medan satsningen på tröskeln fortsätter.
Det innebär också att Sverige för överskådlig tid kommer att vara beroende av att utländska stater kommer till vår hjälp om vi blir angripna. Det finns i beredningens rapport ingen antydan om att Sverige skall ens långsiktigt planera för ett eget territorialförsvar. Beredningens ordförande Björn von Sydow presenterade rapporten på ett möte på den 16 maj i ABF-huset i Stockholm och på direkt fråga avfärdade han möjligheten att återupprätta ett territorialförsvar baserat på markstyrkor som skulle kunna bemannas om allmän värnplikt återinfördes.
Regeringen och riksdagspartierna går knappast i takt med inställningen till försvaret hos svenska folket.
Flera opinionsundersökningar visar på ett starkt stöd för att hela landet skall försvars och att värnplikten skall vara en grund för försvaret.