Likafullt är det naturligtvis omöjligt att i förväg med säkerhet säga hur man i Washington och andra medlemsstater skulle resonera om avskräckningen skulle misslyckas. Natos huvuduppgift är som understrukits ovan att säkra freden. Om avskräckningen skulle misslyckas, det vill säga om en eller flera medlemsstater ändå skulle angripas så skulle det innebära ett helt nytt läge. På randen av ett stormaktskrig och med kärnvapenupptrappning som en hotande möjlighet kan någon automatik i de nationella beslutsprocesserna inte förväntas. Eftersom det är USA som svarar för den yttersta avskräckningen och eftersom det i de flesta fall egentligen bara är USA som skulle ha resurser att ingripa med kraft skulle det avgörande beslutet till sist ligga hos presidenten i Washington, inte runt Natobordet i Bryssel. […]
I en med Nato parallell amerikansk militär struktur finns därutöver också möjligheter för USA:s president att i samförstånd med enskilda Natoallierade tillföra och leda amerikanska styrkor utan att blanda in övriga allierade. Genom bilaterala avtal med enskilda allierade och partnerländer har USA nämligen förberett för att vid behov snabbt kunna genomföra förstärkningar som stärker avskräckningen. Det är ingen tillfällighet att SACEUR i tillägg till sin Natoroll också är högste militäre befälhavare över samtliga amerikanska styrkor i Europa. Han är i den rollen direkt underställd den amerikanske presidenten. På motsvarande sätt är chefen för Natos flygkommando också chef för USA:s flygstridskrafter i Europa. Även en del andra viktiga befattningar i Natos ledningsstruktur är på motsvarande sätt dubbelhattade. […]
Den bilaterala avtalsstrukturen i kombination med USAs nationella militära struktur möjliggör en omedelbar intressestyrd reaktion i samband med en uppväxande kris. De bilaterala avtalen spelar därvid en minst lika stor roll som gemensamma Natobeslut för de tröskelhöjande förstärkningsåtgärder som kan genomföras i en uppväxande kris – långt innan ett kollektivt artikel 5 beslut är aktuellt. De bilaterala avtalen mellan USA och olika enskilda stater, Defense Coooperation Agreements (DCA), är i tillägg till Nato-garantin centrala säkerhetspolitiska instrument för Natos medlemmar. Vilka åtgärder som förbereds är givetvis situationsberoende och anpassas fortlöpande. Det kan noteras att det uppdaterade DCA som USA nyligen ingått med Norge är traktatbundet, d v s godkänt av kongressen respektive stortinget. På motsvarande sätt kan Sverige, såväl inom som utanför Nato, ingå DCA-avtal med USA som underlättar snabba tröskelhöjande amerikanska åtgärder vid en uppväxande kris. Läs artikel
Läs också kommentar på den här sajten till Sveriges förhandlingar om Defense Coooperation Agreements (DCA).