Den svenske utrikesministern Tobias Billström sa nyligen att den svenska linjen är fortsatt att Sverige ska göra som Danmark och Norge och ensidigt deklarera att man inte ska ha kärnvapen på det egna territoriet. Uttalandet aktualiserar Natos syn på denna typ av vapen. Frågan har berörts bland annat i en tidigare anmälan på sajten.
Susan Colbourn har nu skrivit boken Euromissiles: The Nuclear Weapons That Nearly Destroyed NATO (Cornell University Press 2022) som är värd att uppmärksamma. Boken speglar de diplomatiska framgångar som uppnåddes, då Washington och Moskva samarbetade och lyckades eliminera en hel klass av kärnvapen. Och boken visar vad som är möjligt med hjälp av diplomati.
Under stora delar av 1950- och 1960-talen delades vapen in i två kategorier: strategiska och taktiska. Strategisk användning var möjligheten att skjuta mot militära, industriella eller urbana mål, medan taktisk användning var begränsad till slagfält. Ökningen av nya vapensystem, såsom kärnvapenbärande flygplan, suddade ut gränserna mellan dessa två; ett kärnvapenkrig utkämpat i Europa med taktiska vapen skulle vara strategisk användning för européer.
Boken kretsar kring uppgången och fallen för tre typer av missiler: Sovjetiska SS-20 ballistiska missiler, Natos Pershing II ballistiska missiler och Gryphon markuppskjutna kryssningsmissiler. Tillsammans kom de att kallas ”Euromissiles”.
Efter 1967 hade Nato en strategisk doktrin, ”flexibel respons”, som innebar en militär upptrappning. Samtidigt som många frågade sig om USA skulle kunna skydda sina allierade, särskilt de vid frontlinjerna i Europa. Och man noterade att alla Natos medlemmar inte hade samma grad av inflytande. ”USA, med sin ekonomiska makt, supermaktsstatus och kärnvapenarsenal, är utan tvekan främst bland jämlikar”, noterar författaren.
I del 1 av boken ges en bakgrund till Natos ”tvåspårsbeslut” (Dual-Track) i december 1979. För att förstå det beslutet börjar författaren nästan tjugo år tidigare med det kalla krigets stabilisering i Europa efter Kubakrisen. Under hela 1970-talet sökte de västerländska allierade att driva på avspänning men samtidigt behålla sina försvar inför den expanderande sovjetmakten. Hur man skulle möta dessa utmaningar var långt ifrån självklart, och tvåspårsbeslutet var en klassisk produkt av allianspolitik, formad av kompromisser och politiska begränsningar. Man hade planer på att placera ut nya missiler i Västeuropa, samtidigt med löften om vapenkontroll. Om medan dubbelspårsbeslutet lugnade vissa, skrämde det andra. Natos planer på att stationera nya kärnvapen i Europa blev snabbt en orsak till folklig oro.
Den franske presidenten Charles de Gaulles inledde en systematisk kampanj mot USA:s ledarskap och den atlantiska alliansens politiska legitimitet. Kort efter sin återkomst till makten 1958 informerade de Gaulle amerikanerna om att alliansen inte längre uppfyllde ”villkoren för säkerhet i den fria världen.” Hans alternativ skulle vara ett europeiskt projekt baserat på fransk makt. Men västtyskarna var tvungna att lita på någon annan, och då var amerikanerna ett säkrare kort. Den 7 mars 1966 meddelade Charles de Gaulle att Frankrike skulle dra sig ur Natos integrerade kommandostruktur. Och det blev Förbundsrepubliken Tyskland, USA och Storbritannien som kom att lägga grunden för en ny strategisk doktrin, den nämnda ”flexibel respons”, som alltså betonade eskalering, inte bara flexibilitet.
Willy Brandt, utrikesminister 1966 – 1969 och Västtysklands förbundskansler 1969–1974, kom att formulerade en ny politik: Ostpolitik. Och hans minister Helmut Schmidt var tydlig: det fanns inget sätt att man kunde stödja ett avtal om SALT II, det vill säga förhandlingarna som rörde nedrustning av strategiska kärnvapen, om man inte samtidigt åtgärdade problemet med de ryska ”Euromissiles” SS-20. President Carter föreslog en möjlig lösning: USA skulle kunna distribuera missiler med längre räckvidd till Västeuropa. I slutet 1983 började Nato-stater att utplacera Pershing II och kryssningsmissiler i Europa.
Natos dubbelspårsbeslut var ett beslut den 12 december 1979 som erbjöd Warszawapakten en ömsesidig begränsning av medeldistansmissiler och mellandistansmissiler. Det kombinerades med ett hot från Nato att placera ut fler medeldistansmissiler i Västeuropa. Samma dag, några timmar efter att Natos ministrar hade godkänt dubbelspårsbeslutet, gav Leonid Brezhnev klartecken till att invadera Afghanistan.
I januari 1980 föreslog Olof Palme, och den förre brittiske utrikesministern David Owen, ett organ dedikerat till frågor om vapenkontroll och nedrustning. Palme, liksom otaliga andra, sporrades till handling av de dubbla chockerna i december 1979: Natos tvåspårsbeslut och den sovjetiska invasionen av Afghanistan. Fast beslutsam att undvika ytterligare en spiral i kärnvapenkapplöpningen hoppades Palme att föra Sovjetunionen och USA till förhandlingsbordet.
Det bar frukt. De västerländska allierade kom att inom loppet av bara fyra år gå från att installera Pershing II och kryssningsmissiler till att demontera dem. Den dramatiska förändringen berodde på bland andra Mikhail Gorbatjov. Den sovjetiske generalsekreterarens vilja att ompröva gamla ortodoxier och hans önskan att bryta sig ur kapprustningen banade vägen för en överenskommelse som eliminerade supermakternas medeldistansmissile. När väl en överenskommelse verkade möjlig fick många i de allierades kretsar panik. Men moderniseringen av Natos kärnkraftsstyrkor med kort räckvidd sveptes bort med själva kalla kriget, då de västallierade förvisade den tidigare doktrinen om flexibelt svar till historien. I Montebello, Quebec, i oktober 1983, enades Natos försvarsministrar om att skära ned kärnvapenlagren i Europa.
Förenta staternas och Rysslands fördrag om Intermediära nukleära styrkor (INF) undertecknades i december 1987 och ratificerades året därefter. Det var utformat för att begränsa utvecklingen av missiler med räckvidd från 50 till 550 mil. Och Sovjetunionen kom att förstöra 1 846 vapen, medan USA gjorde sig av med 846. De två supermakterna begränsade inte alla medeldistansstyrkor, bara landbaserade vapen.
INF-fördraget finns nu bara i historieböckerna. Redan 2013 varnade USA för att Ryssland bröt mot fördraget till följd av en ny generation medeldistansmissiler. . Kreml förnekade detta och påstod i stället att USA hade brutit mot fördraget på minst tre olika punkter. I ett framträdande i oktober 2016 påpekade Vladimir Putin, att ”Vad vi till slut fick var en tydlig obalans. Nästan alla våra grannar tillverkar sådana vapen, inklusive länderna öster om våra gränser och länder i Mellanöstern också, medan inga av de länder som delar gränser med USA, varken Kanada eller Mexiko, tillverkar sådana vapen.”
Den 20 oktober 2018 meddelade Donald Trump, att USA skulle dra sig ur INF-fördraget. ”Ryssland har brutit mot avtalet. De har brutit mot det i många år”. USA drog sig ur avtalet den 2 augusti 2019, varvid det ryska utrikesdepartementet konstaterade att INF-fördraget var ”formellt dött”.
I The 2022 Holberg Debate den 1 december 2022 i Bergen, diskuterade professor John Mearsheimer och Carl Bildt bland annat frågan om Ukrainakriget och kärnvapen.
Mearsheimer fann det troligt att om Ukraina, med stöd av USA och Väst, lyckas med att ”vinna” kriget, Ryssland skulle ta till kärnvapen i Ukraina, men att USA inte skulle svara med kärnvapen. Medan Bildt hävdade att målsättningen måste vara just för Ukraina att vinna, men han såg risken för att Ryssland tar till kärnvapen som något mindre än vad Mearsheimer tror. Debattörerna hade därtill olika syn på vem som hade mest skuld till kriget, varvid Mearsheimer lade ett stort ansvar på USA. Ingen tog upp frågan varför Minskavtalen kollapsade och om det finns möjligheter att ”rekonstruera” dessa. Därtill erinrade Mearsheimer om att Tysklands tidigare förbundskansler Angela Merkel redan 2008 vid NATO Summit i Bukarest, varnade för krig i Ukraina, då USA lovade Ukraina och Georgien på sikt Natomedlemskap.
Intressant är att Mearsheimer synes dela denna sajts uppfattning, att ett medlemskap för Sverige och Finland i Nato ökar krigsrisken och är oklokt.
Trots vad Billström inledningsvis uppgav, kommer Ryssland att ta i beräkningen att alla Nato-stater, i ett skarpt läge, på order från Förenta staterna, kommer att ha kärnvapen på sitt territorium. Detta kan leda till att länderna runt Östersjön blir en krutdurk. Därtill gör vårt – eventuella – Natomedlemskap det omöjligt att kunna bidra till fred som Olof Palme gjorde i början av 1980-talet.