Hur länge kan vi ha ”Nato-optionen” som en böld i den nationella politiken? Den frågan har nyligen ställts av Per T. Ohlsson och Johan Wiktorin, på intet sätt några ”Nato-fiender”. Men de ser båda att kravet på Nato-medlemskap klyver landet – för hur lång tid, under hur många mandatperioder? – och drar uppmärksamheten bort från vad som i dagsläget borde och måste vara huvudfrågan: landets egen försvarskraft.
Denna är undergrävd genom en lång följd av försvarsbeslut med bantade totalbudgetar och en omriktning mot internationella militära insatser som har satt och sätter vårt lands säkerhet i fråga. Alla regeringar efter 1990 är skyldiga till den uppkomna situationen. Skadeverkningarna av denna politik kvarstår, även om en viss tillnyktring har skett under de allra senaste åren.
Efter andra världskriget byggde vårt lands utrikes- och säkerhetspolitik på två grundstenar: ett starkt militärt försvar och en dialog med främmande makter för att sänka spänningsnivåerna i världen. Vårt eget försvar var uteslutande defensivt; vi deltog i fredsbevarande operationer endast på FN-mandat. Vi erbjöd oss som medlare i konflikter. Vi var alliansfria. Vi tänkte inte gå i krig. Vi skulle, liksom under andra världskriget, göra allt för att undvika att dras med, om det bröt ut.
Detta var en linje som samlade nationen, och denna hållning genomsyrar fortfarande folkmeningen i vårt land. Den skapade förtroende utåt och inåt. Medborgarna var villiga att göra uppoffringar för värnkraften. Den folkliga försvarsviljan var en förutsättning för en allmänt omfattad strävan att vårt land skulle kunna vara neutralt i en krigssituation. Politikerna förberedde andra utvägar, om det senare skulle visa sig ogörligt. Det var en politik byggd på pragmatism. Den respekterades i omvärlden.
Men nu är försvarskraften eroderad, folkförsvaret avskaffat och säkerhetspolitikens en första rangens stridsfråga – ett mycket olyckligt läge. Frågan om Nato-medlemskap har då blivit en problemfaktor. Också bland personer som ser existensen av denna militärallians som någonting positivt finns en växande insikt om ett svenskt medlemskap skulle kunna medföra en falsk trygghet. Hur mycket är avgivna löften värda i ett skarpt läge? Hur mycket kollektivt skydd kan alla medlemmar påräkna? Flertalet Nato-stater är också EU-medlemmar, och inom denna krets av länder och regeringar råder stora spänningar i centrala frågor: den ekonomiska politiken, den fria rörligheten och flyktingkrisen, relationerna österut, synen på rättsstat och militärt våld (i kriget mot Libyen intog alliansländer motstridiga ståndpunkter).
Det är inte uteslutet att man relativt snart på anhängarhåll kommer fram till att ”Nato-frågan” är en återvändsgränd för Sverige – och för dem själva. Den kan inte ligga och skvalpa hur länge som helst – då förlorar förespråkarna trovärdighet. I en folkomröstning är det ytterst ovisst, ja i det närmaste otänkbart att ja-sidan skulle få majoritet, och endast en knapp majoritet duger inte. Socialdemokraterna kan svårligen byta fot och gå från nej till ja – då riskerar partiet att spricka.
Per T. Ohlssons och Johan Wiktorins bedömningar torde kunna ses som förebud om att en omsvängning är på gång.
De som slår vakt om Sveriges militära alliansfrihet skulle inte heller hojta så mycket om Nato eller skrämmas med USA. De bör sluta upp kring det nationella försvaret, se till att detta får tillräckliga resurser och rätta prioriteringar, verka för värnpliktens återinförande, motsätta sig Sveriges deltagande i internationella militära operationer som inte är direkt fredsbevarande och varna för militärövningar som inte primärt har med försvaret av Sverige att göra.