Debatten om Sveriges alliansfrihet och alternativet med ett Nato-medlemskap förs nu intensivt. Nästan samtliga ledarsidor hos de borgerliga tidningarna trummar in budskapet att Sverige måste gå med i Nato. Ryssland sägs utgöra ett akut hot mot Sverige. Förespråkarna för bevarad alliansfrihet misstänkliggörs för att gå Rysslands ärenden och på Svenska Dagbladets ledarsida och kultursida drar man sig inte för att stämpla sina meningsmotståndare som ryssagenter. Hätskheten hos vissa av förespråkarna för Natomedlemskap överträffar med råge tonläget på 50-talet. Tingsten som var den främste förespråkaren för svenskt Nato-medlemskap skulle aldrig sänka sig till den nivån som vissa av dagens Nato-förespråkare lagt sig på.
Förespråkarna för ett svenskt medlemskap i Nato anger som motiv att Sverige inte kan försvara sig vid ett angrepp från Ryssland. Ofta hänvisas till ÖB Sverker Göranssons uttalande att Sverige bara kan försvara sig en vecka. Det är i sig inget nytt och borde inte väcka så stor uppståndelse. Det har under lång tid stått klart för de flesta som varit någorlunda insatta i säkerhets- och försvarsfrågor.
I själva verket är det tveksamt om Sverige ens skulle kunna stå emot så länge ensamt vid ett angrepp från en stormakt. Generalen Carl Björeman menar att egentligen skulle det i en sådan situation kanske handla om att stå emot några timmar. ÖB:s uttalande och medlemskapsförespråkarnas hänvisning till uttalandet är farligt vilseledande och används för att påverka medborgarna. Det har aldrig sedan andra världskriget varit målsättningen för svenskt försvar att vi ensamma skall kunna slå tillbaka ett angrepp från en stormakt.
Försvaret skall vara avhållande för en stormakt att angripa Sverige. Inte för att det skulle vara omöjligt att inta vårt land utan för att priset i form av trupper och material skulle bli för högt jämfört med vinsten att besätta svenskt territorium. Vidare är det ytterst osannolikt att Sverige skulle bli angripet om det inte var som en följd av ett krig mellan stormakterna i vår region. Om Sverige däremot var medlem i Nato skulle vi riskera att bli förstahandsmål i ett krig mellan Ryssland och Nato.
Ukrainakrisen och Rysslands annektering av Krim framhålls som det just nu viktigaste skälet till att Sverige skulle gå med i Nato. Krisen har lett till ökade spänningar mellan Ryssland och väst och det har anhängarna av medlemskap angett som skäl för att aktualisera Nato-frågan.
Genom hänvisning till de så kallade solidaritetsdeklarationerna för EU och för det nordiska området menar man att Sverige inte kan stå utanför om en större kris eller konflikt skulle uppstå i vårt närområde. Nato ger ett skydd, skriver till exempel moderaterna i sin programförklaring: ”Som medlemmar i Nato skulle Sverige dela säkerhetsgarantier med alla de andra Natoländerna. Vi skulle även få sitta med och påverka när besluten tas i Nato, beslut som påverkar Sverige oavsett om vi är medlemmar eller inte.”
Den avgörande svagheten i Nato-anhängarnas argumentation är att man inte kan visa vilka problem ett medlemskap skulle lösa.
Bemötande av argumenten för Nato-medlemskap
Sverige är inget förstahandsmål för Ryssland och de ökade spänningarna är en följd av att både Ryssland och Nato trappar upp med övningar och utstationering av militär. Rysslands egentliga säkerhetshot finns i söder från Afghanistan till Kaukasus, som Sven Hirdman skrivit i boken Bevara alliansfriheten – nej till Nato-medlemskap! och i Europa i första hand i Centraleuropa med de länder som gränsar till Ryssland. Varken Sverige eller Finland är ett primärt intresse för Ryssland. Istället är Ryssland positivt till våra länders alliansfrihet. Det skapar en fredlig buffertzon mellan stormakternas direkt intressesfärer. Liknande synpunkter har kommit från USA under kalla kriget, säger till exempel Gunnar Fredriksson: ”Jag hörde under dessa år ofta från amerikanskt håll irritation över vår kritik mot deras politik i Vietnam, Laos och Kambodja. Men jag kan inte påminna mig att de amerikaner jag som chefredaktör för Aftonbladet mötte var emot vår alliansfrihet. Jag skulle tro att de var rätt nöjda med att vi, tillsammans med Finland, bevarade lugnet i vår del av Europa och inte drog gränsen mellan stormakterna genom Östersjön. Det förekom visserligen prat om ’finlandisering’, men det var bara en avart i agitationen.” (www.alliansfriheten.se)
Ett Nato-medlemskap för Sverige skulle sannolikt medföra också ett finskt Nato-medlemskap och i ett slag skulle Ryssland få ytterligare 120 mil landgräns till en Nato-stat och Östersjön skulle bli ett innanhav där stormakterna ställdes direkt mot varandra. Östersjön skulle gå från att varit ett lågspänningshav till ett högspänningshav. En sådan utveckling ligger inte i Sveriges intresse.
Hänvisningen till att Sverige är bundet av solidaritetsförklaringar och därför ändå inte är alliansfritt stämmer inte. Varken solidaritetsförklaringen för EU-stater eller den svenska solidaritetsförklaringen för det nordiska området innehåller några bindande förpliktelser att militärt ingripa till andra staters hjälp.
Påståendet att Sverige får säkerhetsgarantier genom Nato-medlemskap är inte heller entydigt sant. Försvarsgarantin är mycket stark i alliansen, men ingen kan säga på förhand hur Nato kommer att agera vid ett krigsutbrott eller i en allvarlig krissituation. Nato-stadgan anger att varje stat i alliansen ytterst har att själv ta beslut, även om paragraf 5 som anger ”en för alla, alla för en” naturligtvis sätter ett mycket starkt tryck på alla medlemmar att agera solidariskt. I slutändan är det USA som kommer att avgöra hur Nato skall agera. USA står för 75 procent av Natos budget och Natos överbefälhavare är och kommer alltid att vara en amerikansk general. Nato är också en politisk allians som binder Sverige till Atlantpaktens – eller i realiteten Förenta staternas – säkerhetspolitiska linje under överskådlig tid. Det finns bara ett land som i alla lägen har ett intresse av att Sverige kan försvaras, och det är Sverige självt.
Hans Blix har sammanfattat riskerna med ett svenskt Nato-medlemskap: ”Det hävdas […] att Sverige och Finland genom att nu ansluta sig som medlemmar i Nato och otvetydigt erbjuda sina territorier som bas för alliansens stridskrafter och sina militära styrkor som del av ett integrerat västligt försvarssystem skulle bidra till att starkare avskräcka Ryssland från nya aktioner i strid med FN-stadgan. Att möjliggöra ett sådant drag i schackspelet skulle emellertid också utgöra en del av och förstärka den – riskabla – upptrappning som vi sett redan före Ukrainakrisen och nu ser mellan Ryssland och Nato-länderna. Den ökade spänningen i Östersjöområdet, som redan lett till alltfler kränkningar av vårt luftrum, skulle stegras. Cirkulationen av flyg över och u-båtar i Östersjön skulle bli ännu större med risk för incidenter. Den ryska basen i Kaliningrad skulle förmodligen förstärkas med fler missiler och antalet ’flott- övningar’ skulle öka.” (Ur boken Försvara alliansfriheten – Nej till Nato-medlemskap!).
Sverker Åström, under många år kabinettsekreterare, underströk att Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik inte får vara riktad mot Ryssland. Det är fråga om gemensam säkerhet, innebärande att varje stats politik skall vara så utformad att den inte skadar någon annan stats säkerhet. Detta är, som Thage G. Peterson sagt, realism och inte undfallenhet mot någon stormakt.
Hur står sig den svenska alliansfriheten?
Den har tjänat oss väl i 200 år och vårt land har undgått att dras in i Krimkriget, dansk-preussiska kriget och två världskrig och kalla kriget som tidvis var mycket hotande. Alliansfriheten har alltid haft en stark förankring hos svenska folket. Men tilltron till alliansfriheten har undergrävts av nedrustningen av försvaret, slopandet av den allmänna värnplikten samt inte minst genom närmandet till Nato i form av militära övningar, värdlandsavtalet och deltagandet i de Nato-ledda operationerna i Afghanistan och Libyen.
Regeringen har tydligt förklarat att man inte skall gå med i Nato, att alliansfriheten kvarstår, och man har avvisat de borgerligas krav på en Nato-utredning.
Likväl fortsätter anpassningen och samarbetet med Nato. Sverige deltar både i den stora flygövningen Arctic Challenge Exercise (ACE 2015) och i flottövningen Baltops där ubåtsjakt är en del. Före valet 2014 överraskade alliansregeringen med att man skrivit på ett ”Memorandum of Understanding” med Nato om ett så kallat värdlandsavtal. Värdlandsavtalet är ett ramavtal som reglerar hur Nato-styrkor kan agera på svenskt territorium i händelse av kris eller krig. Avtalet kräver medgivande av svenska regeringen vilket är viktigt att understryka och avtalet har ingen automatik som ger Nato rätt att vara på svenskt territorium. Dock är avtalet ett riskabelt och onödigt steg i ytterligare Nato-anpassning.
Enskilda Nato-stater (dock ej från USA) har samövat med svenska försvaret på svenskt territorium tidigare. Då har man från fall till reglerat den främmande truppens närvaro med tillfälliga SOFA-avtal (Status of Forces Agreement) som bland annat ger immunitet åt den utländska truppen. Med värdlandsavtalet regleras sådant i förväg och förberedelser görs för stationering av Nato-styrkor av olika nationalitet. Värdlandsavtalet skall enligt vad som planerats ratificeras av riksdagen 2016 och då skall även nödvändiga svenska lagändringar göras för att möjliggöra Nato-styrkor i landet.
Hur skall alliansfriheten förstärkas?
Alliansfriheten måste stärkas på flera områden för att återfå trovärdighet både inom och utom landet.
- Försvaret måste rustas upp så att det kan verka inom hela landet – ett ytförsvar. Vi måste också ha ett försvar vid gränserna som kan ge tillräckligt hög tröskel för en angripare. Slutligen måste försvaret i fredstid kunna värna territoriet mot kränkningar både till sjöss, i luftrummet och till lands. Balansen mellan delarna kan diskuteras och här finns skilda uppfattningar bland försvarsdebattörer men alla tre delarna är nödvändiga. Ökade försvarsanslag måste till; däremot behöver det inte med nödvändigt bli så dyrt som notan för ett Nato-medlemskap, vilken ligger runt 75-80 miljarder, det vill säga avsevärt mer än dagens 40–45 miljarder. Många försvarsdebattörer talar realistiskt om ett försvarsanslag någonstans mitt emellan dagens och Nato-kostnaden.
Regeringen har aviserat ett första steg mot ett återinförande av någon form av värnplikt. För alliansfriheten är ett värnpliktsförsvar av stor vikt både för att stärka försvaret och för att återge det en folklig förankring.
Deltagandet i Nato-ledda interventionerna i Afghanistan och Libyen har minskat trovärdigheten i den svenska alliansfriheten. Försvarsberedningen slog fast att försvaret skall inriktas på att värna Sverige och avvisade därmed den tidigare doktrinen som angav deltagandet i internationella militäroperationer som ungefär lika viktiga som försvar av det egna landet. Den nya skrivningen är bra men borde följas upp av ett ställningstagande att Sverige enbart deltar i FN-operationer med tydligt fredsmandat.
Bara vapen och soldater räcker inte. Ett alliansfritt land måste visa viljan att med alla till buds stående medel att värna territoriet vid kränkningar. Här brister det. När försvaret konstaterade främmande ubåt i höstas skulle verkanseld sättas in vilket inte gjordes. Ett amerikanskt spaningsflyg kunde i somras ta sig in på svenskt territorium över Gotland för att undkomma ryska jaktplan. Agerandet inger inte förtroende för alliansfriheten.
- Anpassningen till Nato har gått för långt. Värdlandsavtalet ger fel signaler till omvärlden och det kan vara svårt för en svensk regering att stå emot ett krav på utstationering av främmande trupp i framtiden. Varje Nato-övning som Sverige deltar i måste bedömas utifrån alliansfriheten. Gynnar ett deltagande Sverige genom att vår försvarsförmåga stärks eller minskar trovärdigheten i alliansfriheten genom ett deltagande i övningen? Varken för ACE 2015 eller Baltops har regeringen övertygande kunnat påvisa att och hur ett svenskt deltagande stärker möjligheterna att försvara Sverige.
- Det militära försvaret är en del av alliansfriheten. Andra delar är lika viktiga, såsom utrikespolitiken, handel och ekonomiska förbindelser med omvärlden och särkilt med staterna i vår region inklusive Ryssland. Sveriges agerande i internationella organ (FN, EU, med flera) är viktigt liksom att svenska företrädare bemödar sig om att skapa öppna och tydliga relationer med statsledningarna i andra länder. Det gäller Ryssland där Ukrainakrisen lett till nedkylda förbindelser. Som Sven Hirdman framhållit innebär det alls inte att svenska företrädare visar undfallenhet mot Ryssland utan att man tydliggör den svenska hållningen i olika frågor och att man lyssnar på motparten och försöker förstå dess hållning. Det skall man kunna göra samtidigt som man kritiserar Rysslands brott mot FN-stadgans våldsförbud i samband med annekteringen av Krim och hoten mot Ukraina.
Opinionsarbetet för alliansfrihet
Alliansfriheten är av sådan dignitet att den inte kan behandlas som vilken politisk fråga som helst. Den rör frågan om krig och fred och möjligheterna för vårt land att överleva som en oberoende nation.
Opinionsarbete för att bevara alliansfriheten får därför inte göras till partipolitik och inte heller till en höger- eller vänsterfråga. Ytterst handlar det inte ens om huruvida man är för eller mot Nato. Nato finns där sedan mer än 60 år och staterna som ingår har gjort det frivilligt och utifrån bedömningen att det bäst tjänar det egna landet.
För oss i Sverige handlar det om vad som bäst tjänar vår säkerhet och då måste det i slutändan vara möjligt för både Nato-motståndare och de som är positiva till Nato som organisation att kunna enas kring svensk alliansfrihet.
Boken Bevara alliansfriheten – Nej till Nato-medlemskap! togs fram just utifrån en sådan plattform att det gemensamma för författarna var att de trots olika uppfattningar i övrigt kunde enas kring alliansfriheten.
Både från anhängare av Nato-medlemskap och från många på vänsterkanten som säger sig vara mot Nato-medlemskap kommer påståendet att anpassning till Nato sedan länge gått så långt att i praktiken är Sverige inte längre alliansfritt. ”Det är nu bara en formalitet som återstår för medlemskapet” säger man. Det är en defaitistisk hållning som frammanar nederlaget. Nato-medlemskap är inget flytande tillstånd.
Vi talar om militär alliansfrihet och antingen är man med och då förbinder man sig till militärt stöd eller så är man inte medlem och då finns inga bindande militära förpliktelser. Sverige har rätt att i fredstid planera och vid behov öva för att ta emot hjälp i en krigssituation om vi hotas eller angrips. Så har Sverige agerat tillsammans med väst sedan andra världskriget, men inga bindande avtal om militärt stöd har gjorts. Vad man kan diskutera är om dessa förberedelser behövt vara så omfattande.
Motståndet mot Nato-medlemskap är fortfarande starkt bland svenska folket trots vissa förskjutningar i opinionen. Det är den här traditionellt starka uppslutningen kring Sveriges säkerhet som vi som arbetar för alliansfriheten måste se som vår viktigaste tillgång.
Anmärkning. – Texten bygger på ett anförande vid möte i Borås den 11 juni 2015 arrangerat av Folket i Bild/Kulturfront och ABF.