Eftersom säkerhetspolitik måste vara långsiktig och förutsägbar, är det naturligt för dem som varit med länge att tänka tillbaka på den efterkrigstid då vår nuvarande alliansfrihet utformades. Nato var en försvarsorganisation som bildades när Sovjetunionen tog makten i de delar av Östeuropa som Röda armén hade erövrat. Det var ett inslag i det kalla kriget. Östersjöområdet berördes och Finland och Sverige utformade var för sig en alliansfri säkerhetspolitik.
Alla visste, i Väst och Öst, att vi och finländarna tillhörde den västliga, demokratiska kulturen. Men Finland hade tack vare en intelligent utrikespolitik lyckats bevara sina nationella och demokratiska institutioner trots krig med Sovjetunionen, i motsats till de baltiska ländernas öde. Detta var anmärkningsvärt och det gjorde intryck på min generation.
Säkerheten i Östersjöområdet betingades av realpolitiska relationer med ”grannen”, som finländarna brukade säga. Lugn, icke-dramatik, i vår del av Europa var en grundläggande säkerhetspolitisk värdering. Det skulle vara tråkigt här uppe i norr, och jag skrev senare, något lättsamt, om ”tråkighetsdoktrinen” i vår och Finlands säkerhetspolitik.
Samtidigt pågick i USA en upphetsad kampanj under ledning av senator McCarthy, där oförvitliga medborgare stämplades som kommunister eller så kallade medlöpare, veka gentemot kommunismen och Sovjetunionen. Propagandan i den stilen spreds i hela västvärlden. Nato som försvarsorganisation blev i den offentliga debatten en del av den agitationen.
Svenska anhängare av medlemskap i Nato krävde under de här åren svenska kärnvapen. De såg alltså, som en framtidsvision, att Sverige skulle medverka i ett kärnvapenkrig mot Sovjetunionen. Den främste företrädaren för den politiken i debatten var Herbert Tingsten i Dagens Nyheter. (Tingsten tog dock avstånd från McCarthy.) Även inom socialdemokratin fanns debattörer som krävde svenska kärnvapen, till exempel förre försvarsministern Per Edvin Sköld. Motståndare var Ernst Wigforss och Östen Undén och efter vad jag senare förstod även Tage Erlander.
Alliansfrihet framstod då för många av oss som säkrare än förberedelser och samverkan inom Nato.
Sedan kom Vietnam-kriget, som i USA åtminstone till en början uppfattades som del av ett korståg mot kommunismen. En växande svensk opinion tog avstånd från denna amerikanska tes och tolkade i stället kriget som en ointelligent fortsättning på ett franskt kolonialkrig. Argumentet att Nato-länderna var demokratiska bet inte i en värld, där USA stödde allsköns militärdiktaturer
Vietnamkriget hade inte direkt något samband med Nato. Men det påverkade ändå oundvikligen den allmänna opinionen, främst de unga, när det gällde att ställa upp på amerikanernas sida eller slå vakt om alliansfriheten.
Jag hörde under dessa år ofta från amerikanskt håll irritation över vår kritik mot deras politik i Vietnam, Laos och Kambodja. Men jag kan inte påminna mig att de amerikaner jag som chefredaktör för Aftonbladet mötte var emot vår alliansfrihet. Jag skulle tro att de var rätt nöjda med att vi, tillsammans med Finland, bevarade lugnet i vår del av Europa och inte drog gränsen mellan stormakterna genom Östersjön. Det förekom visserligen prat om ”finlandisering”, men det var bara en avart i agitationen.
Nu hänvisar många Nato-anhängare i Sverige till krisen i Ukraina. Det är något konstigt med det argumentet. Tidigare har de åberopat Rysslands politik i Georgien, Tjeechenien, Asserbadjdan och så vidare. Man kan ju fortsätta med Turkmenistan, Uzbekistan, ända bort till kinesiska gränsen, där Ryssland har problem. Men det är inte sådant som påverkar anhängarna av svenskt medlemskap i Nato, eftersom de alltid, sedan Tingstens tid, har haft denna uppfattning, alldeles oberoende av vad som händer i världen. Att ryssarna, med sina problem på annat håll, skulle vara intresserade av att erövra Gotland förefaller mig vara en föga genomtänkt åsikt.
Många Nato-anhängare föredrar, efter vad jag kan utläsa, Nato före Förenta Nationerna och deras kommentarer om FN är ofta föraktfulla. Det är inte relevanta alternativ, men en anledning är möjligen att Israel ofta råkar illa ut i FN.
För dem som önskar en utredning om Sverige och NATO finns nu en kvalificerad sådan utredning i boken Bevara alliansfriheten – Nej till Nato-medlemskap (Lund: Celanders 2014). Det är egendomligt att Dagens Nyheter, som ständigt, om och om igen, kräver svenskt medlemskap, inte alls åtminstone hittills ens har omnämnt denna bok. Att inte ta hänsyn till motargument är själva mönstret för en anti-intellektuell hållning.
Anmärkning. – Gunnar Fredriksson är före detta chefredaktör för Stockholms-Tidningen och Aftonbladet, fil. lic. i teoretisk filosofi och fil. hedersdoktor vid Lunds universitet.(red)