I Norge pågår sedan ett par år tillbaka en intensiv diskussion om det nationella försvaret och Natos krav på landets militära styrkor.
Främst har frågan gällt om Norge skall fortsätta på den inslagna vägen att utforma ett insatsförsvar med långdistansverkande vapensystem eller att börja bygga egna nationella markstyrkor. Diskussionen har koncentrerats till frågan om Finnmark, som gränsar till Kolahalvön där Ryssland har en tredjedel av sina militära styrkor, skall försvaras av egna norska trupper eller om Norge skall lita till stöd från Nato vid en konflikt i norr.
Knut Are Seierstad, forsvarsplanläggare i Natos internationella stab i Bryssel, har i en debattartikel hävdat att Natos planering innefattar uppsättandet av en ”fullt ut tung brigad” för Norge. Han skriver det i polemik med den pensionerade försvarschefen Sverre Diesen som menar att markstyrkor inte skall prioriteras utan att Norge skall satsa helt på långdistansvapen och Nato-hjälp vid ett angrepp.
Diesen är den som mest extremt driver tesen om fjärrverkande vapen, men i stort sett är detta samma linje som norska regeringen står för. Stortinget är splittrat i synen på territorialförsvar kontra insatsförsvar. Det återemitterade regeringens långtidsplan för försvaret då denna i sin första form närmast lämnade Finnmark utan egna norska markstyrkor.
Vid första anblicken kan man av Seierstads artikel få intrycket att Nato värnar om medlemsstaternas territorialförsvar. Den enda brigad han talar om är dock inte på något sätt tillräcklig för ett norskt territorialförsvar.
Norge har med beslutet om att anskaffa 52 stycken amerikanska F-35-plan låst in sig i en Nato-strategi som syftar till strategisk avskräckning och möjlighet att slå mot mål i Ryssland.
Beslutet innebär att det inte finns mycket kvar för ett territorialförsvar. Den beräknade livscykelkostnaden för F-35-flottan är 277 miljarder norska kronor. Till det kommer stora kostnader för luftvärnsrobotar för skydd av F-35-baserna.
Nato har även ställt kravet att Norge måste skaffa plan för tankning i luften så att F-35-planen skall kunna verka över långa avstånd bortom den norska gränsen.
Kritikerna i Norge menar att landet är på väg att överge den traditionella linjen att vara en buffertzon mellan stormakterna genom ett territorialförsvar och att inte tillåta permanenta baser för främmande trupper. Istället riskerar landet nu att bli en del i den potentiella stormaktskonflikten i Arktis. (Vi har tidigare på den här sajten kommenterat den norska säkerhetspolitiken i Nordkalottområdet och hur den kan påverka också Sverige.) En av de viktigaste kritikerna, professorn vid norska Försvarshögskolan Tormod Heier, beskriver det som en ”maktkamp mellom USA og Russland utenfor vår egen stuedør”. Det verkligt intressanta med Seierstads artikel är inte Natos stöd till en norsk brigad utan den insikt han ger i hur Nato vill bestämma utformningen av medlemsstaternas försvar genom Natos Defence Planning Process (NDPP).
Som medlem i Natos planeringsstab får man utgå från att han beskriver just så det går till:
”Et produkt av prosessen er en pakke med detaljerte kapabilitetsmål for hver enkelt alliert, inkludert Norge.”
NDPP, skriver han, är en omfattande politisk och militär process där Natos strategiska kommando vart fjärde år lägger fram krav på militära styrkor hos medlemsstaterna. Planen antas slutligen av Nordatlantiska rådet inom Nato.
Planen portioneras ut till medlemsstaterna där var och en skall ta sin del utifrån den överordnade Nato-strategin där också kravet på deltagande i Nato-ledda internationella insatser är en viktig del:
”Natos samlede fremtidige kapabilitetsbehov fordeles deretter som mål til hvert enkelt land etter en helhetlig vurdering, basert på prinsippet ’rettferdig andel og rimelig utfordring’.”
Det finns en sista politisk bedömning hos varje land:
”Fordelingen er gjenstand for grundig politisk behandling, der Norge og dets allierte blant annet vurderer hva som er passende byrde og mål for Norge. Til slutt fastsettes målene for Norge ved ’konsensus minus en’, før de endelig vedtas av Natos forsvarsministre. Norges kapabilitetsmål er altså hva de øvrige allierte anser er Norges rimelige andel av det felles fremtidige kapabilitetsbehovet.”
Det är en viktig reservation som möjliggör för de enskilda medlemsstaterna att, trots beslut i Nato om försvarsplanerna, ändå påverka inriktningen av ett nationellt försvar.
Pressen är dock stor från USA och Nato, och gentemot Norge har man drivit på om den radikala omställningen av det norska försvaret.
De baltiska staterna har också efter inträdet i Nato ålagts planer för det egna försvaret som man delvis har brutit mot. Estland mötte motstånd från Nato då man ville behålla den allmänna värnplikten enligt den finska modellen, men man stod på sig och har nu ett nationellt försvar. Litauen lade ner sitt värnpliktsförsvar 2008 för att strömlinjeforma efter Nato men återinförde det 2015.
Det insatsförsvar med långdistansverkande vapensystem och begränsade landstyrkor med yrkessoldater som Nato vill utforma stämmer dåligt med flera av medlemsstaternas behov av nationella territorialförsvar.
De som i Sverige högljutt propagerar för medlemskap i Nato talar aldrig om vad det skulle innebära för möjligheterna att utforma ett nationellt territorialförsvar.
Anpassningen till Nato har gått långt hos oss, men spelrummet för en försvarsvänlig opinion skulle vara betydligt mindre om vi gick med i militäralliansen.