Natos bombkrig mot Jugoslavien våren 1999 var en historisk händelse. För första gången sedan andra världskriget bombades en europeisk huvudstad, och för första gången sedan dess bildande gick Nato ut i krig utan att någon av dess medlemmar hade angripits.
Bombkriget var av särskild betydelse av flera skäl. Det var ett brott mot folkrätten och FN-stadgans våldsförbud, det motiverades som en humanitär intervention och det föregicks av en massiv kampanj från media i Väst och av inhyrda PR-firmor.
Förspelet var Rambouillet-avtalet som USA förelade Jugoslavien. Avtalet var ett diktat och ett ultimatum, som innebar rätt för Nato att placera trupper på serbiskt territorium. Det ställde president Miloševic inför ett omöjligt val: säga nej till avtalet och riskera bombkrig eller godta Nato-trupper på Serbiens territorium och uppge landets nationella suveränitet, vilket knappast någon statschef i något land skulle ha gått med på. Det var dessutom förbjudet i Jugoslaviens grundlag.
Natos bombkrig 1999 pågick oavbrutet i 78 dygn (24 mars till 10 juni) mot landet, inklusive huvudstaden Belgrad. Bostadsområden, fabriker, broar, och elverk förstördes. Nato satte in över 1 000 flyg, bombade från hög höjd (5 000–7 000 meter) och använde bland annat tiotusentals klusterbomber. Uppgifter om antalet dödade går isär. Det var 4 000 dödade och 10 000 sårade enligt Jugoslaviens tidigare utrikesminister Zivadin Jovanovic, medan Independent Commission of Inquiry bedömde att ”flera tusen” civila dödades, och 900 000 människor i centrala Serbien tvingades lämna sina hem.
Resultatet av kriget blev att Kosovo med stöd från några av västmakterna kunde förklara sig självständigt. Fortfarande har utbrytarstaten inte fått brett erkännande av andra stater utan måste betraktas som en klientstat till USA. För amerikanarna var kriget en framgång såtillvida att man där kunde upprätta sin största militärbas i Europa, Camp Bondsteel i Kosovo.
Västsidans motiv var att det hade påbörjats en etnisk rensning av kosovoalbaner och att ett folkmord stod för dörren. Redan ett halvår före bombkriget deklarerade USA i FN:s säkerhetsråd:
”FN-stadgan innebär inte godkännande av väpnade övergrepp på etniska grupperingar eller att det internationella samfundet skall blunda för en växande humanitär katastrof.”
Någon resolution som godkände militärt våld antogs dock aldrig av Säkerhetsrådet, och bombkriget var ett flagrant brott mot FN-stadgans våldsförbud.
Trots att alla Nato-stater utom Grekland deltog i bombkriget fanns reservationer. Den brittiske utrikesministern Robin Cook uttryckte bekymmer över att det saknades säkerhetsrådsbeslut. ”Vi har problem med våra jurister”, klagade han för USA:s utrikesminister Madeleine Albright som då skall ha fällt sin beryktade kommentar: ”Skaffa nya jurister!”
Ganska snart efter bombkriget kunde det konstateras att någon massfördrivning av kosovoalbaner från Kosovo inte ägde rum innan kriget inleddes. En massflykt av kosovoalbaner ägde rum, men det var ett resultat av bombkriget. Mördande förekom av både kosovoalbaner och kosovoserber. Påståenden om att staten Serbien stod bakom mördande av kosovoalbaner har inte belagts.
Även om man till stora delar fick med sig folkopinionen i väst för Natos bombningar, var den internationella kritiken hård.
Tidigare svenske statsministern Ingvar Carlsson och Sir Shridath Ramphal, tidigare generalsekreterare i Brittiska samväldet, vilka tillsammans var ordförande i FN-kommissionen Commission on Global Governance, skrev i New York Times (1/4l 1999): ”Natos flygattacker mot Jugoslavien har inte bemyndigats av Förenta Nationerna. Det förekom inte ens ett försök att erhålla sådant bemyndigande. De utgör följaktligen angreppshandlingar mot ett suveränt land; och som sådana slår de mot själva hjärtat i den internationella rättsordningen och mot FN:s auktoritet. Då detta är handlingar utförda av världens militärt mäktigaste länder blir denna skada oöverskådlig.”
En av åklagarna som varit med vid Nürnbergrättegången, Walter J. Rockler, skrev i Chicago Tribune under rubriken ”Lag om krigsförbrytelser gäller även USA”. Där fördömde han kriget: ”Vi har utlöst en flagrant militär aggression, oupphörligt attackerat ett litet land främst för att visa att vi styr världen.” Rockler jämförde till och med Natos krig med nazisternas krigsförbrytelser, då han refererade till Nürnbergdomarna som förklarat aggressionskrig (anfallskrig utan folkrättsligt stöd) som det största brottet vilket i sig ger upphov till alla andra krigsförbrytelser.
Rockler refererade till USA:s åklagare i Nürnberg Robert Jackson som då slog fast:
”Att starta ett angreppskrig är ett brott som ingen politisk eller ekonomisk situation kan rättfärdiga. […] Om vissa handlingar i strid med internationell lag är brott, så är de brott vare sig USA begår dem eller Tyskland och vi kommer inte att fastlägga en regel för kriminellt beteende för andra som vi inte är beredda att tillämpa också på oss själva.”
Svenska regeringen intog ingen klar principiell inställning till bombkriget. Man ställde sig bakom Europeiska Rådets uttalande vid mötet i Berlin den 24–25 mars 1999 (EU:s officiella ståndpunkt) som lade all skuld på Serbien och sanktionerade bombkriget genom skrivningen: ”Nato genomför nu sina insatser mot militära mål i Förbundsrepubliken Jugoslavien för att få ett slut på den humanitära katastrofen i Kosovo.” Detta modifierades något av Sveriges dåvarande statsminister Göran Persson i ett särskilt uttalande den 24 mars:
”I en folkrättslig bedömning är det svårt att finna en entydig grund för den militära insats som nu genomförs. Jag beklagar att det inte varit möjligt att få ett enat världssamfund att ställa sig bakom aktionen genom ett mandat i FN:s säkerhetsråd.”
Flera år efter kriget kunde den dåvarande ordföranden för socialdemokraterna Mona Sahlin erkänna att kriget var ett misstag.
Natos roll som krigförande utan att någon medlemsstat blivit angripen fick sin förklaring fjorton år efter bombkriget. Den kanadensiske generalen Lewis MacKenzie (tidigare chef för FN:s Bosnienstyrka) fick frågan om de verkliga motiven för kriget vid en utfrågning i FN:s generalförsamling den 10 april 2013 och svarade: ”Nato hade sitt 50-årsjubileum, Sovjetblocket hade kollapsat och Nato saknade en uppgift (NATO was looking for work).”
Kriget medförde ingen framgång för dem som velat få till stånd en ändring av FN-stadgans våldsförbud genom ett undantag för ”humanitär intervention”. Vid FN:s generalförsamlings möte, World Summit 2005, som högtidlighöll världsorganisationens 60 års-jubileum, antogs enhälligt en resolution som slog fast att stadgans våldsförbud (artikel 2.4) gäller. Enda undantagen som stadgan medger är rätten till självförsvar och de fall där Säkerhetsrådet beslutar utifrån konstaterat hot mot internationell fred och säkerhet.
För en utförligare genomgång av krigen i Jugoslavien och folkrätten hänvisas till boken Lagen mot krig. Om FN-stadgans våldsförbud och aggressionskrigen som kan laddas ned här.