…Detta borde leda till ambitioner att – av rena överlevnadsskäl – söka finna en väg att reducera spänningarna. Men några sådana ambitioner tycks inte finnas. Båda sidor har av inrikespolitiska skäl blivit så fastlåsta i sina respektive positioner att försök att förstå den andra sidan genast skulle uppfattas som undfallenhet.
Medan den ryska sidan drivs av mytbildning och konspirationsteorier kring ondsinta ambitioner från väst att krossa Ryssland, drivs västsidan av en känsla av moralisk överlägsenhet som tar sig uttryck i arroganta föreläsningar om universella värderingar, och i tydliga budskap om att Ryssland inte längre förtjänar att få vara med i de fina rummen.
Krisen i Ukraina är ett sorgligt exempel. Trots att Ryssland från början gjorde klart att det rörde sig om en allvarlig intressekonflikt, med potentiellt mycket allvarliga konsekvenser, framhärdade politiker i väst, inte minst i vårt eget land, att framställa det som en värderingskonflikt. Små stater har rätt att själva bestämma vilka allianser de vill vara med i, och stora grannar har ingen rätt att lägga sig i…
Krisen i Ukraina provocerades fram av en svensk-polsk ambition att i direkt konfrontation med Ryssland inkludera Ukraina i ett östligt partnerskap med EU. När Ryssland tog till militära medel, för att hävda sina intressen, begränsades västsidans svar till föga mer än ändlösa moraliska fördömanden, vilket ytterligare har eskalerat spänningarna. Staten Ukraina går under tiden mot sammanbrott. Trots att facit av denna politik förskräcker tycks ingen var beredd att ta lärdom.Läs artikel