Nato antog ett nytt strategiskt koncept vid mötet i Madrid den 29 juni som ersätter det tidigare från 2010. Skillnaderna mellan koncepten är så stora att man kan tala om två olika världsuppfattningar.
År 2010 var Ryssland en partner som Nato som ansåg var viktig att samarbeta med. Idag är Ryssland utpekad som fiende vilket beskrivs i konceptet som:
”Den ryska federationen utgör den största och mest direkta hotet mot alliansens säkerhet och mot fred och stabilitet i det Euro-atlantiska området.” Och vidare:
”Ryssland söker upprätta intressesfärer och direkt kontroll genom hot, undergrävande verksamhet, aggression och annektering.”
Mot bakgrund av Rysslands aggression avvisas landet som en partner. En viss öppning ges genom skrivningen att Nato kvarstår vid policyn att hålla kommunikationskanaler öppna med Moskva för att kunna hantera och förhindra upptrappning av spänningar och för att öka transparensen. En sådan utveckling villkoras med att Ryssland upphör med aggression. Möjligen är detta en avspegling av motsättningarna inom Nato om politiken mot Ryssland där Tyskland, Frankrike och Italien vill se mer av diplomati och mindre av sanktioner.
För första gången nämner Nato i ett strategiskt koncept Nordkalotten och Arktis som områden där Ryssland utgör ett ökande hot. Ryska förmågan att hindra Nato:s militära transporter och möjligheten att navigera över Nordatlanten anges som en strategisk utmaning för alliansen.
Natos ser Ukraina som en ”nära partner” och man skall fortsätta försvara landets suveränitet och territoriella integritet mot rysk aggression. Man ger dock inga bindande löften om militärt stöd utan stannar vid att ge fortsatt stödpaket i form av defensiva vapen och stärka landets förmåga att stå emot cyberatttacker.
Kina omnämns nu för första gången i ett strategiskt koncept och utpekas som ett potentiellt hot på flera plan:
”Folkrepubliken Kinas (PRC) uttalade ambitioner och användning av påtryckningar utmanar våra intressen, säkerhet och värderingar. PRC använder sig av olika verktyg från politiska, ekonomiska och militära för att öka sin globala närvaro.”
Nato deklarerar att man nu skall förbereda sig för att bemöta Kina på olika sätt:
Vi kommer att arbeta tillsammans och ta ansvar som allierade att möta de upprepade utmaningarna som kommer från PRC mot Euro-Atlantiska säkerheten och säkerställa Nato:s långsiktiga förmåga att garantera de allierades försvar och säkerhet.
Nato-chefen Stoltenberg har tidigare antytt att Nato skall engagera sig i Asien-Stillahavsregionen som ett led i att möta Kinas inflytande. I konceptet ser man inget konkret av det förutom en allmän skrivning att tillsammans med partner från regionen (statscheferna från Australien, Japan, Sydkorea och Nya Zeeland var inbjudna gäster) samarbeta för att tackla gemensamma säkerhetsproblem.
Det är uppenbart att Nato-chefen och USA inte har medlemsstaterna med sig på att nu gå med i någon form av inringning av Kina.
Nato:s så kallade open door-politik skall fortsättas och man nämner politiskt och praktiskt stöd till Bosnien-Herzegovina, Georgien och Moldavien.
Nato framhäver att det strategiska konceptet skall vägleda alliansen under flera år framåt. Betydelsen av sådana här strategiska dokument kan dock ifrågasättas och kan snabbt komma att köras över av snabba förändringar i den säkerhetspolitiska verkligheten.
Konceptet från 2010 antogs två år efter Nato:s toppmöte i Bukarest där president Bush tvingade igenom beslut att öppna för Georgien och Ukraina att bli medlemmar.
Tyskland och Frankrike var emot och menade att beslutet skulle vara en onödig provokation mot Ryssland men Bush varnade att Ryssland inte hade rätt att lägga veto mot den kommande utvidgningen.
Det fick Georgiens president Saakasjvili att satsa på att 2008 militärt gå in i Sydossetien i tron att han hade Nato:s stöd i ryggen. Då Ryssland slog tillbaka och intervenerade militärt visades att alliansen inte var villig att ställa upp.
Beslutet att öppna för Ukrainas medlemskap var starkt bidragande till den process som ledde fram till dagens situation med aktiv inblandning från USA:s sida och med militär intervention från rysk sida.
Mot den bakgrunden är det verklighetsfrämmande att Nato i sitt strategiska koncept 2010 kunde tillskriva sig äran att ha skapat en stabil och robust fred i Europa och i samma andetag hävda att den politiken nu skulle fortsättas genom att erbjuda Georgien och Ukraina medlemskap: ”continue and develop the partnerships with Ukraine and Georgia within the NATO-Ukraine and NATO-Georgia Commissions, based on the NATO decision at the Bucharest summit 2008.”
Idag står Sverige och Finland med ansökningar om Nato-medlemskap och på samma sätt som 2008 har USA aktivt tryckt på för att få med oss i alliansen.
Historien visar att Nato:s provocerande utvidgningar fram till Rysslands gränser inte är fredsskapande utan tvärtom ökar spänningar och krigsrisken.
Det strategiska konceptet 2022 ger få öppningar för fred och avspänning men istället visar en allians som pekar ut fiender och rustar för krig.
När Nato för första gången tar upp Arktis och Nordkalotten som strategiskt viktiga och som hotade av Ryssland kan det få konsekvenser för både Sverige och Finland om vi blir medlemmar. Pressen från USA kommer sannolikt öka på att vi skall ta på oss större ansvar för övervakning och patrullering av regionen kring Kolahalvön och Barents hav. Det skulle innebära risk (som vi tidigare beskrivit på den här sajten) att Sverige dras in i USA:s och Rysslands kapprustning i regionen där båda stormakterna har sina kärnvapenstrategiska intressen.