Försvarsmakten (FM) kastar sig på sin hemsida in i ”Nato-debatten” (Natodebatten i fokus – Försvarsmakten (forsvarsmakten.se)). Vem som bett FM om det framgår inte. Myndigheter har inte för vana att opåkallat breda ut sig om känsliga säkerhetspolitiska frågor som är under politisk debatt och överläggning. Har regeringen anmodat myndigheten att göra det? Föreligger det kanske ett officiellt yttrande från FM till statsledningen i hithörande frågor? I så fall borde medborgarna få ta del av det. Eller är det så superviktigt och extremt hemligt att det ska mörkas fram bakom lyckta dörrar, bakom vilka bara en elit, en obestämd krets av tillförlitliga ”experter”, ges tillträde?
Hur som helst, är vi som medborgare för närvarande behjälpta av de ”fakta” och ”svar” som FM öppet redovisar? Låt oss granska en punkt i framställningen på FM:s hemsida.
Nämligen Finlandskortet!
Som ett mantra upprepas schablonmässigt i Nato-propagandan de negativa konsekvenserna av att Finland blir medlem i Nato, men inte Sverige. Vad har FM att säga om det?
FM bedömer att förutsättningarna för myndigheten att försvara landet tillsammans med andra försämras. Detta allmänna och godtyckliga påstående hänger emellertid helt i luften och kan med fördel läggas åt sedan. Så lättköpta är vi inte, även om FM inte ska kritiseras för att man upprepar sådana typiska floskler som emanerar från det politiska etablissemanget.
Frågeställningen kan dock analyseras mer konkret.
Den första invändningen mot tesen är att frågeställningen är felaktig. Sverige måste ha ett försvar av sådan styrka att Sverige kan försvara sig självt. Utan ett sådant försvar är ingen villig att delta i kollektivt försvar av vårt land. Och det är under alla omständigheter synnerligen osäkert om det kommer att finnas förutsättningar för att involvera andra stater i ett kollektivt försvar av Sverige. I grunden har vi, som alla andra små stater, att lita till egen värnkraft, som under gynnsamma förutsättningar kan bana väg för att andra bidrar till vårt försvar. Grunden är alltid egen försvarskraft. Det har erfarenheterna från Ukraina belagt. Detta gäller oavsett om vi står på alliansfri grund eller skulle söka oss till Nato.
Vilken stat är det som FM i så fall har i tankarna och som man vill tro skulle vara bered att komma till vår hjälp? USA kanske! Om det är i sådana banor FM:s tänkande går, och man förutsätter att det i ett konkret läge skulle ligga i USA:s eget intresse att lämna även militärt bistånd, så skulle en finsk ”Sonderweg” inte ändra något på det. Skulle detta ligga i USA:s intresse, så skulle det intresset bestå, oavsett vägval. Men en initierad bedömare skulle nog flagga för att USA egentligen är på väg mot Kina, särskilt sedan man kört fullmaktskriget i Ukraina i botten.
Faktum är dock att förutsättningarna för att försvara Sverige, vilket är det avgörande och det enda vi kan lita till, lika gärna eller än hellre kan sägas förbättras av en finsk ”Sonderweg”. Att Finland skulle utgöra Natos frontstat, mil efter mil efter mil, österut, skulle inte innebära någon direkt militär nackdel för oss, om man bortser från den spänning och osäkerhet detta skulle leda till i närområdet med åtföljande generella riskscenarios.
Men framför allt, och som alltid, beror vårt läge på den säkerhetspolitik vi själva för och den egna försvarskraft vi förmår bygga och enigt samlas bakom. Det beror på vår involvering i den konkreta konfliktbilden, präglad som den är av ökade stormaktsmotsättningar, där olika stater ansluter sig till och anpassar sig efter de härskande förhållandena; alltså faktorer som vi som småstat har att förhålla oss till och göra det bästa av för att bara så långt det går säkra svenskt självbestämmande.
FM försöker sedan precisera denna sin redovisade allmänna hållning genom två konkretiseringar.
Först framhåller man som konsekvens att vi inte längre skulle vara Finlands närmaste samarbetspartner, med en gemensam operationsplanering för försvaret av våra båda länder.
Såtillvida är det givetvis ett korrekt antagande att Finland skulle ge sig Nato hän och skicka runt 150 officerare eller så till Natos högkvarter för samordning och inordning i organisationens övergripande, styrande krigsplanering. Nato skulle naturligtvis vara prioritet nummer 1 för Finland, som inom Natos ramar skulle tilldelas sin beskärda roll under amerikanskt överbefäl, Saceur.
Sverige har i och för sig inget för försvaret av det egna landet att förlora på detta ödesdigra finska steg, om man bortser bland annat från den destabilisering och ökning av spänningarna i närområdet som skulle följa av vägvalet samt den särskilda problematik som är förknippad med att det oss närliggande och känsliga Åland skulle hamna under en Nato-stats tryckande och oförutsägbara kontroll.
När det gäller det gemensamma ”försvaret av våra båda länder”, som FM i statsledningens efterföljd hänför sig till, kan ett sådant försvar rimligen hållas för uteslutet under nuvarande och kommande förhållanden. Det har inte någon förankring i realiteterna. Ett sådant faktiskt gemensamt försvar kommer inte att bli aktuellt på enskild basis. Kollektivt med andra stater skulle det eventuellt kunna vara en annan sak. Vad som skulle kunna gälla i ett bredare perspektiv, är en öppen fråga, som skulle avgöras av om de egna nationella intressena i ett visst läge kunde stråla samman. Men en småstat som Sverige ska inte, kan inte och kommer inte heller att gå i krig för Finland et vice versa.
FM framhåller vidare att om Finland går med i Nato, men inte Sverige, skulle både Rysslands och Natos intresse av att använda svenskt territorium vid en väpnad konflikt att öka.
Varför det, och vilka skulle konsekvenserna i så fall vara? En användning av svenskt territorium ingår helt säkert redan nu i stormakternas tentativa planer för olika krigsfall. Härvidlag kan bara gälla som tillförne att svenskt territorium inte står öppet för utländska baser eller som utländskt uppmarschområde, såvida vi inte hamnar i ett extremt nödläge. Vi befinner oss inte i något nödläge alls. Bygger vi det folkförsvar som statsledningen förutskickat ska det mesta gå fel för att vi ska hamna i sådan extrem nöd. Svenskt territorium ska uteslutande förbli svenskt.
FM understryker att i en väpnad konflikt med Ryssland skulle Nato behöva svenskt territorium för sitt uppdrag att försvara både Finland och Baltikum och att Ryssland samtidigt förstås skulle ha intresse av att vägra Nato tillträde till svenskt territorium.
Det enda avgörande härvidlag är vad som ligger i Sveriges eget intresse. Natos behov är något helt annat än Sveriges behov och våra behov något helt annat än ryska intressen. Ett finskt medlemskap påverkar inte grundfrågan. Svenskt territorium ska inte stå till förfogade eller vara tillgängligt för endera stormakten. Om territorium behövs för försvar av Finland och Baltikum, kan lämpligen den finska eliten efter sin förväntade ansökan om medlemskap tillfrågas om lämpliga områden för det fall den hunnit beakta sådana detaljer i sin ilmarsch mot det hägrande Nato-målet.