Den svenska alliansfriheten har gagnat våra intressen under mycket lång tid. Vi behövde inte bli en aktör under det kalla kriget, vi var en brobyggare till dåvarande Sovjetunionen och vi är på speaking terms med Ryssland. Och kanske allra viktigast, vi har inte behövt sanktionera Natos olika krigsinsatser som den fiaskoartade Irakinvasionen och underblåsandet av konflikten mellan shiamuslimer och sunnimuslimer i Syrien, något som lett till ett långvarigt inbördeskrig.
Efter en lång tid av högerpropaganda, delvis orkestrerad av internationella tankesmedjor med band till konservativa kretsar och det militärindustriella komplexet i USA, som syftat till att måla upp Ryssland som ett militärt hot, kom nyligen besked att Sverigedemokraterna svängt från en Natokritisk till en Natopositiv hållning. Den fotförflyttningen syftar sannolikt till att göra partiet mer acceptabelt som samarbetspartner för en framtida borgerlig regering. Snabbt kom därför upp på riksdagsagendan att driva igenom en Natooption enligt finsk modell.
Två veterandiplomater, Sven Hirdman och Rolf Ekeus, skrev nyligen i tidskriften Kvartal och ifrågasatte klokheten i ett närmande till Nato. […]
De är i gott sällskap. Några av 1900-talets främsta europeiska politiker, tre tidigare tyska förbundskanslers – Helmut Schmidt, Helmuth Kohl, Gerhard Schröder – och den i förra veckan avlidne fd franske presidenten Giscard d’Estaing – har alla varit kritiska till den rysshets som fått breda ut sig. Tyvärr har den dumheten nu också triumferat i svensk politik genom Natooptionen. Läs artikel