I en artikel på sin blogg som vi länkat till på den här sajten skriver Karlis Neretnieks (tidigare chef för Försvarshögskolan) om kraven på officerare. Han pekar på behovet av en tydligare professionalisering av officersyrket och att man måste komma bort från den akademism som nu råder. Istället är det krigets behov och träning för krig som som skiljer officersyrket från andra. Så långt kan man hålla med Neretnieks. Sverige behöver bra officerare vars professionalism är just att leda i krig.
Ändå finns det ett avgörande och grundläggande fel i hans syn på officersyrket.
Neretnieks säger att officerens profession och kraven på den inte skiljer om man deltar i ett försvarskrig för den egna nationen eller i ett aggressionskrig:
”Varför har länder militära organisationer? Det är för att kunna föra krig. Om det sker i försvarssyfte eller i aggressiva syften spelar ingen roll, det är fortfarande fråga om krig.”
Krig som krig, säger Neretnieks och går sedan vidare och utvecklar kraven på ledarskap. Han talar om hur den professionelle officeren skall övertyga sina soldater om att striden är rätt och att de skall förmås att ytterst riskera sina liv.
I ett nationellt försvarskrig är grunden att soldater känner plikten att försvara fosterlandet. Då krävs också goda officerare som kan sitt yrke. Men det avgörande är att alla vet att det är ett rättfärdigt krig och att ingen annan utväg gives än att försvara sig mot angriparen. Kraven på en officer är i det nationella försvarskriget att han för soldaterna måste visa såväl professionalism som en hängivenhet och lojalitet för nationen och dess försvar. Utan det senare hjälper inga professionella färdigheter. Soldaterna kommer inte att acceptera en officer som vacklar inför kravet att i alla lägen försvara landet.
I ett aggressionskrig däremot handlar det om att med olika medel förmå soldaterna att tro på kriget trots att det inte gäller deras eget land utan innebär ett angrepp på en annan nation. Av erfarenhet vet vi att för ett sådant krig krävs en intensiv krigsproganda, en demonisering av motståndaren, vanligen också yrkessoldater och inte värnpliktiga samt en hård militär disciplin för att säkra att soldaterna trots allt genomför aggressionen.
I Neretnieks artikel finns ingen hänvisning till soldaternas och folkets försvarsvilja som ett militärt ledarskap kan stödja sig på. Det tycks vara en naturlig följd av hans ovilja eller oförmåga att skilja mellan aggressionskrig och nationellt försvarskrig och vad det medför för kraven på en officer.
Slutligen kan man tillägga att Neretnieks som tidigare chef för Försvarshögskolan själv var ansvarig för officersutbildningens akademisering. Så här skriver Berndt Brehmer i en artikel 2011 om officersutbildningen:
”När arbetet med akademiseringen av officersutbildningen startade under senare hälften av 1990-talet var tidigare ÖB Bengt Gustafssons tanke om ett försvarsuniversitet i vilket officersutbildningen skulle ingå stendöd. Arbetet med att akademisera officersutbildningen måste därför starta från början, och drevs, får man nog säga, inledningsvis med visst motstånd både från FM och från Försvarsdepartementet. Arbetet drogs igång av FHS dåvarande rektor, generalmajor Karlis Neretnieks. Han ska dock inte lastas för alla de åsikter som framförs här, men han förtjänar en stor del av äran för att akademiseringsprojektet blev framgångsrikt.”