Generalmajor Karlis Neretnieks hävdar att Östersjön, jämfört med situationen under kalla kriget, är viktigare idag för både Nato och Ryssland. Det är tveksamt om det stämmer. Under 80-talet förekom upprepade jättelika flottövningar i Östersjön från bägge sidor. Kvar står dock att öst och väst båda kan ha ett starkt intresse av att vid kris eller krigstillstånd skaffa sig tillgång till baser eller utgångsgruppera ubåtar i svenska farvatten och skärgårdar.
När det gäller hotbilder tävlar Nato-anhängarna med Rysslandsvännerna (oftast från vänstern) om vem som kan måla upp det värsta scenariot. Förekommer misstänkta kränkande ubåtar i svenska vatten enas de bägge kontrahenterna om att frågan om ubåtarnas nationalitet är den helt avgörande. Båda sidor argumenterar häftigt för sin sak: Nato-anhängarna hävdar att det är en rysk ubåt och Rysslandsvännerna att det är en Nato-ubåt (eller ingen ubåt alls). Ingendera sidan bryr sig om att kräva att alla till buds stående medel används mot varje kränkande och att instruktionen från regeringen till försvarsmakten om vapeninsatser, IKFN, följs.
Neretnieks spekulerar kring om svensk ubåtsjakt triggar Ryssland till aggressivitet eller om detta gynnar Nato. För dem som vill bevara svensk alliansfrihet gäller att alla kränkningar av territoriet måste avvisas och verkanseld sättas in mot ubåtar som påträffas på svenskt inre vatten – och det oavsett hotbilder och oavsett spekulationer om nationalitet.