Den svenska neutralitetslinjen, den Bernadotteska, har varit framgångsrik men aldrig rät.
I Krimkrigets slutfas höll den svenska regeringen på att göra ett avsteg, men den så kallade novembertraktaten 1855, som ingicks med Storbritannien och Frankrike, hann aldrig bli verklighet. År 1863 ville Karl XV inskrida på Danmarks sida i konflikten med Preussen men hindrades av sin dynamiske finansminister, J. A. Gripenstedt, och regeringschefen Louis De Geer. Kungens planer på en dansk-svensk solidaritetspakt gick om intet.
Inför första världskriget önskade aktivisterna – de fanns inom flera partier! – uppslutning på Tysklands sida, men vapenskramlet den gången mötte häftigt motstånd; sist och slutligen var de maktägande mera bekymrade för inhemsk oro än för yttre hot mot landet. Under andra världskriget kunde Sverige avvärja framstötar och påtryckningar från de stridande – först från västmakterna (under finska vinterkriget), sedan från det ännu segerrika Tyskland (som nöjde sig med järnmalm och permittenttrafik). Att Rickard Sandlers plan på Ålandsöarnas befästande (den så kallade Stockholmsplanen från 1938) kunde avföras i god tid före krigsutbrottet, var en sann nationell lycka.
Svensk neutralitet har kunnat hävdas tack vare politisk fingerfärdighet och den trovärdighet som en oberoende utrikespolitik har skapat för landet och dess ledning. Oberoendet kan inte vara av det slaget att det tillåter vilka handlingsalternativ som helst. Tvärtom är handlingsutrymmet i praktiken ytterst begränsat, och det är därför helt centralt för en stat som vill hävda sin självständighet att den inte i oträngt mål avyttrar beslutsmakt och låter sig fösas med. Endast den suveräna staten kan samarbeta med andra parter; den som gett bort eller berövats sin suveränitet är tvingad till underkastelse.
Trots sin framsynthet och sin bevisliga robusthet har svensk neutralitetssträvan inte alltid varit gillad. Svenska nationalliberaler ansåg att Karl Johans utrikespolitik innebar knäfall för tsaren och förräderi mot Finland (som borde återerövras). Finska nationsbyggare såg saken annorlunda: de utnyttjade den laglighet som fanns i storfurstendömet (men inte på andra håll i riket) för att bygga inhemska institutioner, och för detta kunde utrikespolitiska förlöpningar inte tillåtas. När polackerna gjorde uppror mot den ryska övermakten 1863 (och svenska liberaler tog värvning i upprorsarmén), manade J. V. Snellman finnarna till lugn och besinning. Inte för att Snellman var russofil – han var hegelian! Men den finska autonomin – och den nyvunna finska marken – var för dyrbar för att sätta på spel. Den som vill kunna sköta sina egna affärer, bör inte försöka diktera andras.
Det är en sägen, särskilt spridd i Sverige, att omvärlden har smålett åt vår alliansfrihet och neutrala grundhållning. Dessa har, vågar man påstå, tvärtom tillvunnit sig respekt. Det är de krafter som för in världen i krig som har svårt att tillvinna sig aktning. Vid den här tiden för ett hundra år sedan utkämpades det totalt meningslösa slaget vid Gallipoli, om utloppet vid Dardanellerna. Det var oplanerat och hade absolut ingen betydelse för det stora krigets utgång. Men det var samtidigt logiskt, för det syftade från engelsk och fransk sida till att nedgöra Höga Porten som hade gått i allians med axelmakterna. Under nästa stora krig aktade sig Turkiet, den osmanska efterföljarstaten, noga för att lägga sig i krigshandlingarna. Just genom sin neutrala position kunde det landet bli en trygg hamn för judar och andra som var misshagliga för Europas dåvarande härskare. Och ingen vettig människa skulle ha kommit på tanken att anklaga kemalisterna i Ankara för att uppträda ”osolidariskt”.
I vår egen tid är ordet solidaritet mycket på modet. 1960- och 70-talets solidaritetsrörelser var nästan alltid riktade mot krig – de ”orättfärdiga” krigen. De var inte själva krigförande och på det hela taget rätt litet våldsbenägna. (Ordningsmakten kunde vid enstaka tillfällen vara våldsam; men det gick över.) Solidariteten över gränser var ingen ny företeelse. 1800-talets frihetsrörelser (av vilka många idag inte skulle ha undgått att terroriststämplas) fick avläggare i främmande land.
Ordet kom efterhand att införlivas i statsmakternas begreppsarsenaler. De solidaritetsdeklarationer och -klausuler, som Sverige efter den stora systemkonfliktens slut har anslutit sig till eller på egen hand utfärdat, tar sikte på staters agerande i krigssituationer. De är militärpolitiska konstruktioner, utmejslade långt innan något casus belli är för handen. Samtidigt är de bedrägliga eftersom de utlovar något som inte med nödvändighet kommer att kunna infrias. Alla vet att den egna statens säkerhet går före varje annan stats. Vad betyder alltså sådana deklarationer och klausuler annat än att de invaggar oss i en falsk känsla av säkerhet? Det vill säga: faktisk osäkerhet.
Och vad med länder som inte omfattas av utfärdad solidaritet? Är de mindre värda i våra, utfärdarens, ögon? Uppträder vi ”osolidariskt” mot dem? Vidare: agerar vi paternalistiskt mot dem som vi visar vår välvilja – hur mycket den sedan är värd när vi inte längre tycks kunna hävda vårt eget territorium, om anfallet kommer?
Neutralitet är inte en fientlig handling. Det är det som är poängen: den drabbar ingen. Sveriges handlande under den långa fredsperioden kunde inte harma någon. Sveriges militära alliansfrihet kan inte förnärma någon. När Sverige börjar se om sin illa tilltygade försvarskraft, kan ingen ta illa upp för det.
Vänsterretorik har gjort gällande att Sveriges alliansfrihet och neutralitetssträvan har varit chimärer eftersom vi ändå tillhör ”den kapitalistiska världen”. Från högerhåll har det sagts att alla ändå vet att vi tillhör ”den fria världen” – varför ljuga? Trots demagogin har linjen gällt. Den bör fortsätta att gälla. Den bör justeras efter att ha hamnat i ovarsamma händer, på både det militärstrategiska och det politiskt-retoriska planet.
Oförsiktig ”solidaritet” kan stå oss dyrt. Neutralitetspolitiken har aldrig gjort det