”Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”, var Sveriges säkerhetspolitiska formel under det kalla krigets årtionden och ett tag därefter. Sedan fick neutraliteten och alliansfriheten omnämnas i diverse provisoriska formuleringar. Och i årets utrikespolitiska deklaration nämns varken alliansfriheten eller neutraliteten. I stället sägs så här:
”Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast. Hot mot freden och vår säkerhet avvärjs bäst i gemenskap och samverkan med andra länder. Sverige är inte med i någon militär allians. Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller angrepp skulle drabba ett annat EU- medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Vårt land ska därför kunna ge och ta emot stöd såväl civilt som militärt.
Samtidigt som situationen i närområdet gör det nödvändigt att förstärka Sveriges försvarsförmåga vidareutvecklar vi våra militära samarbeten. Vi gör det med Finland, med våra andra nordiska grannländer, med de baltiska länderna och med Nato. I det senare fallet tar vi nu, tillsammans med bland andra Finland, nya steg inom ramen för ett uppgraderat partnerskap. Sverige ska fortsätta det aktiva engagemanget och deltagandet i internationella insatser inom ramen för FN, EU, Nato och OSSE.”
Sverige har under många år deltagit med militär trupp under NATO-kommando i Afghanistan. Sverige leder nu EU:s marina operation Atalanta och en svenskledd nordisk snabbinsatsstyrka står under första halvåret 2015 beredd att ställas till EU:s förfogande. Den allmänna värnplikten avskaffades för flera år sedan.
Folkrättsprofessorn Ove Bring gav redan 2008 ut en bok med titeln Neutralitetens uppgång och fall – eller den gemensamma säkerhetens historia (Atlantis 2008). Där stänks såar av juridiskt vigvatten på dessa politiska förändringar, som vid tiden för utgivningen ännu inte hade nått så långt som sedan blev fallet. ”I dagens läge är neutraliteten överspelad som medveten policy och saknar tillämplighet i de flesta framtidsscenarier”, heter det bl.a. Och lite längre fram: ”Även alliansfriheten börjar sakna strategiskt innehåll i en värld där nya samarbetsformer ständigt utvecklas för att möta nya hot.”
Att den här typen av modebetonade uttalanden återfinns i en bok som i huvudsak behandlar företeelserna neutralitet och gemensam (kollektiv) säkerhet i ett historiskt perspektiv är faktiskt underligt. Den som inte har ser längre än säg 60 år bakåt kan ju möjligen tro att det var inom ramen för en historisk parentes som Sverige var alliansfritt och särskilt betonade sin neutralitetspolitik utåt.
Som emellertid framgår av Brings bok, avgav Sverige vid åtskilliga tillfällen under de senaste 3-400 åren neutralitetsförklaringar, och sedan 1834 förde Sverige närmast kontinuerligt en utrikespolitik med siktet uttryckligen inställt på att vara neutral i händelse av krig i omvärlden.
Sverige hade också förmånen av fred under närmare 200 år. Till freden bidrog naturligtvis i hög grad vårt geopolitiska läge efter 1808-09 års krig. Men ändå är det konstigt att lärda män som Bring och andra med sådan entusiasm är beredda att bejaka och med folkrättsliga argument stödja en säkerhetspolitisk omsvängning av så radikal natur som ägt rum under tiden efter Sveriges ansökan om medlemskap i EU.
Tjugu år eller tillochmed ännu mindre är nämligen en mycket kort tid, alldeles för kort för att man ska kunna vara säker på att den eviga fredens tidevarv har inträtt.
Låt oss blicka tillbaka några århundraden! I början av 1600-talet, under den stora ryska oredans tid, var Moskva en tid ockuperat av svensk trupp. Men 200 år senare var det tveksamt om Sverige ens skulle överleva som självständig stat, eller om landet skulle delas jäms med Motala ström mellan Ryssland och Danmark. Även om inte Danmark kan antas bli något hot mot Sverige, så ligger Ryssland idag kvar där det alltid har legat, ett Ryssland som det senaste året visat prov på både revanschlystnad och säkerhetspolitisk nervositet. Tyskland, som ockuperade våra grannländer under andra världskriget och nu åter utgör kontinentens starkaste ekonomi, har bara flyttat sin östgräns några mil västerut. Och den enda återstående supermakten USA, mera självsvåldig än någonsin, bygger målmedvetet ut den gamla försvarsalliansen NATO till en militär organisation med både geografiskt och sakligt vittomfattande uppgifter.
Det ska mycken blindhet till för att för framtiden utesluta risken för krig i Europa där en eller fler av dessa stormakter deltar. Om då Sverige inte genom sin militära styrka kan göra trovärdigt att vi kommer att hålla vårt territorium fritt från de krigförande och deras anläggningar, kommer det att bli kapplöpning hit. Och har vi redan från början gjort klart att vi allierar oss med den ena krigförande parten, kan vårt land bli ett lämpligt förstahandsmål för den andre; sedan får vi se hur mycket solidariteten inom den alliansen är värd.
Under förutsättning att vi har ett eget starkt försvar är alliansfriheten i fred antagligen alltjämt den bästa lösningen för svensk del. Som det nu är, har Sverige valt det absolut sämsta alternativet: nästan inget försvar och heller ingen allians. Ska en rimlig säkerhetspolitik för svensk del återuppbyggas, kommer det säkerligen att kosta en hel del. Men med tanke på hur mycket pengar som krig drar nuförtiden och de astronomiska värden ett krig förstör är en sådan prioritering sannolikt ändå ekonomiskt försvarlig på längre sikt.
Ingemar Folke , Jur kand Stockholm