Historieprofessorn vid Stockholms universitet Leos Müller har just släppt en intressant bok, Neutrality in World History (Routledge 2019), som skildrar den roll neutraliteten har spelat under femhundra år.
Müller hävdar att neutralitet och neutrala stater, som Schweiz, Sverige och Belgien, har spelat en betydelsefull historisk roll för frihandel, folkrättens utveckling och varit nyckelspelare vad gäller handel och finanser. Han påpekar att misslyckandena under första och andra världskriget samt Nationernas Förbunds haveri under mellankrigstiden gör det lätt att avfärda neutralitetspolitik som irrelevant, omoralisk och orealistisk. ”The aim of this book is to redress this misjudgement”, noterar författaren inledningsvis. Istället vill han lyfta fram neutralitetens positiva betydelse i världshistorien.
Historiskt sett, påpekar Müller, har det funnits olika definitioner av neutralitet. En är när en stat under krig deklarerar sig vara neutral. En annan är en stat som anammat en ”long-term voluntary” neutralitet. Den tredje typen, som tillkom under artonhundratalets ”conference system”, var den permanenta neutraliteten, en neutralitet som garanterades av stormakterna; två klassiska exempel är Schweiz och Belgien, den första genom Wienkongressen 1815, den andra något senare.
Idéen om så kallad kollektiv säkerhet har en lång historia, men blev en del av folkrätten genom Nationernas Förbund 1920 och senare genom FN-stadgan. Som medlem i FN är stater i princip skyldiga (om vi antar att Säkerhetsrådet tar beslut härom) att försvara en angripen stat som utsatts för aggression. Schweiz vägrade därför att bli medlem i FN före 2002. Sverige, Finland, Irland och Österrike anslöt sig långt tidigare. ”Here, apparently, UN membership has not been antithetical to a neutral stance.” I boken framhålls att neutrala stater spelar en betydande roll i FN, i dess fredsbevarande uppdrag världen över och i FN:s olika organisationer. Müller lyfter även fram betydelsen av neutrala Sverige som medlare.
En stor del av boken tar upp ”Maritime Neutrality” och ”Neutrality at Sea” mellan 1500 och 1815. Senare kapitel har de talande rubrikerna ”The Golden age of Neutrality: 1814–1914” respektive ”Neutrality in Trouble: 1914–2016”.
I det avslutande kapitlet understryker författaren betydelsen av ”the Non-Aligned Movement” och avkolonialiseringen, för att därefter skildra kalla krigets slut och expansionen av EU och Nato. Müller framhåller neutraliteten som en nationell identitet i stater som Sverige, Finland och Österrike, varför medlemskap i Nato saknar ”popular support”. Vad gällde medlemskap i EU fanns inget hinder för dessa neutrala stater att söka medlemskap, då ”membership does not mean any shift away from their policy of neutrality in war”. Författaren fortsätter: ”The fact that Sweden, Finland and Austria joined the European Union in 1995 while consciously upholding their neutrality (non-membership of NATO) is a clear marker of their geopolitical situation, in which the perception of neutrality is moulded by the relationship with the Soviet Union and present-day Russia and the threat it represented”. Det noteras att Henry Kissinger har framhållit vikten av en “neutrality zone” för avspänningens skull.
Boken avslutas med påpekandet att ”neutrality once again can be a realist and right foreign policy choice”.