Vid Nato-mötet i Bryssel den 10 maj har de tre nordiska försvarscheferna för Sverige, Norge och Finland fått igenom sitt önskemål om att sitta tillsammans i den nya Nato-organisation som nu växer fram.
Nato-länderna i Europa har delats in under Nato-kommandona i Tyskland, Nederländerna och Spanien.
Nu planeras alltså att de nordiska länderna (vid ett svenskt medlemskap) skall läggas under USA:s Nato-kommando i Norfolk (Virginia).
Norge ligger sedan ett halvår under Norfolk, vilket har väckt viss oro hos flera bedömare för att USA än mer direkt kommer att styra Norges försvarspolitik.
USA har redan en helt dominerande roll i Nato som den största bidragsgivaren till alliansens militära kapacitet. Ytterst är det därmed i praktiken USA som avgör alla viktigare beslut. Men USA kan komma att få en ännu mer direkt möjlighet att styra de tre nordiska länderna genom sitt kommando i Norfolk.
Sveriges ÖB Micael Bydén ser dock med tillförsikt fram emot att få tillhöra Norfolk-kommandot och meddelade TT under Nato-mötet: ”Det kommer att ge oss bättre möjlighet att ta hand om säkerheten och stabiliteten i vårt område och det får vi gehör för. Nu finns det en tydlighet att vi på lite längre sikt, när Norfolk har förmåga att leda oss, då kommer vi att tillhöra det.”
Det återstår att se vad den nya organisationen innebär för de nordiska länderna. Deras självbestämmanderätt kvarstår, men Nato-kommandot kan ta operativa beslut som i vissa lägen kan vara känsliga för de enskilda staternas säkerhet.
Samordning av de tre nordiska staternas försvarsmakter, särskilt deras flygvapen, har föreslagits av både politiker och militärledningar. Det kan då handla om övervakning och patrullering av luftrummet över Nordkalotten och Arktis.
Om dessa uppgifter organiseras som så kallad Quick Reaction Alert (QRA) kommer insatserna att genomföras på uppdrag av det Nato-kommando som de deltagande länderna sorterar under och inte från varje lands eget militärkommando.
Det innebär att Norfolk-kommandot i en framtid kan komma att styra de nordiska ländernas patrullering i de säkerhetspolitiskt alltmer känsliga regionerna i Nordkalotten och Arktis, där USA och Ryssland sedan några år tillbaka är invecklade i vad som närmast liknar en kapprustning. Det handlar här om att världens två ledande kärnvapenmakter båda söker konsolidera sina positioner, Ryssland för att säkra sina baser för kärnvapenbärande atomdrivna u-båtar och USA att för att kunna hindra de ryska ubåtarna att ta sig ut i Norska havet och i Nordatlanten.
Norge har sedan medlemskapet i Nato 1949 försökt att föra en försiktig politik för att inte utmana Ryssland. Norska regeringen meddelade Moskva i en not av den 5 mars 1949 att man gjort självpåtagna restriktioner genom att inte tillåta kärnvapen på landets territorium i fredstid och inte tillåta permanenta baser där för främmande makt. Det senare har landet efter krav från USA börjat släppa på genom att tillåta 4 baser för USA.
Vidare har Norge självt ålagt sig att inte tillåta Nato-övningar närmare den ryska gränsen än till 24 grader östlig längd och inte tillåta militärflyg längre än till 28 grader östlig längd.
USA tycks på olika sätt vilja rucka på den norska linjen dels genom att man fått till stånd de fyra permanenta baserna, dels genom att man seglat med örlogsfartyg i vattnen närmare Kolahalvön och har fått använda Tromsö för att gå in med atomdrivna ubåtar.
I den här säkerhetspolitiskt känsliga miljön kan det innebära ökade risker för Sverige att under Norfolks-kommandots ledning delta i patrullering och övervakning.
Det är svårt att på förhand säga vad ett QRA-uppdrag kan komma att innebära. Var går gränsen mellan att bara patrullera och att hindra vad som uppfattas som en kränkning?
Kommer USA att söka undvika konfrontation eller göra läget instabilare och utmana Ryssland?
För svensk del måste den grundläggande hållningen vara att inte dras med i en stormaktskonflikt, särskilt inte där det handlar om strategiska kärnvapen och där svenskt territorium inte är hotat.
Att de tre nordiska länderna gemensamt går in under kommandot i Norfolk ger inte ökad säkerhet för oss.
Den kände säkerhetspolitiske rådgivaren Øystein Steiro har angett en alternativ politik till den stormaktsledda upprustningen. Länderna i norr borde bygga upp sina egna territorialförsvar. Det skulle minska utrymmet för USA att tvinga fram baser och stationera amerikanska styrkor på Nordkalotten, och det skulle även minska Rysslands oro för att få USA nära sina baser på Kolahalvön. Om de nordiska länderna skapar sig full kontroll över sina territorier finns möjligheten till spänningssänkning i hela regionen.