Jon Hellesnes, professor emeritus i filosofi vid Universitetet i Tromsø, är bland annat fokuserad på krigsfilosofi och är en av Norges skarpaste hjärnor, ledamot både av Det Norske Videnskaps-Akademi i Oslo och Det Kongelige Norske Videnskabers Selskab i Trondheim. Han är partipolitiskt obunden. Hellesnes nya bok heter Nato-komplekset. Om militærpolitikk, atomvåpen og norsk USA-servilitet (Det Norske Samlaget 2019). Han har givit ut tolv böcker på samma förlag.
Boken tar ett avstamp i en fråga: Är Nato att likna vid Warszawapakten? De som ingick i den senare pakten bestod inte av fria och suveräna stater, då det var Leonid Brezjnev och andra sovjetledare som styrde. Hellesnes antyder en likhet med hänsyn till ”USA-serviliteten til Solberg-regjeringa og resten av den norske politiske eliten”. Han ser ett nytt kallt krig för ögonen, ett krig som orsakats av USA.
Hellesnes klargör övertygande att det fanns en överenskommelse mellan Ryssland (Michail Gorbatjov) och USA (George H.W. Bush) om att Nato inte skulle expandera in på tidigare Warszawapaktområde, mot att Sovjetryssland drog tillbaka sina trupper från detta område och det enade Tyskland fick vara medlem av Nato. På grund av påtryckningar från den amerikanska vapen- och krigsindustrin, som såg att en ny marknad kunde öppnas upp, bröt president Bill Clinton dock överenskommelsen. Hellesnes finner kritiken från bland andra Henry Kissinger och Helmut Schmidt 2014 (i samband med 25-årsfirandet av Berlinmurens fall) mot den nya politiken välgrundad.
USA nu har kunnat etablera sig i Rysslands närområde. Samtidigt har Väst, med selektivt och därmed falskt åberopande av folkrätt som propaganda, infört ekonomiska sanktioner mot Ryssland.
Vad menar Hellesnes med falsk folkrätt? Han visar i boken att USA är hycklande, då man genomfört ett stort antal olagliga interventioner, störtat demokratisk valda ledare, infört tortyrkamrar, koncentrationsläger (”black holes”), utfört drönarangrepp med civilbefolkningen som offer (beslutade av fredspristagaren Barack Obama). USA har sedan 1945 ingripit i 66 val, och då är inte kupper och interventioner inräknade. Hellesnes finner Västs stillatigande vara ett ”groteskt hykleri”, samtidigt som han med avsmak noterar att Norge, långt utanför Europas gränser, krigat i Mellanöstern och Afrika för att USA har krävt det. Han liknar det norska hyckleriet, som förtränger att 100 000 människor demonstrerade för Muammar Khadaffi på Tripolis gator, att norska bomber (han anger specifikt hur många) dödade civila och barn, skapade anarki, terrorism, med Gregers Welde i Henrik Ibsens Vildanden, han som trodde på ett högre ideal, vilket inte ”kan gjere skada i praksis”. Den ansvarige statsministern Jens Stoltenberg (för den ”raud-grøne regjeringa”) uppgav i en intervju i september 2018, att han skulle ”handla på same måten idag som han gjorde i mars 2011” (s. 92). Hellesnes beskrivning av Libyenkatastrofen vilar mycket på Ola Tunanders arbete.
Den utredning, som sedermera kom att göras beträffande Norges ansvar i ödeläggelsen av Libyen, finner Hellesnes vara ”eit misearbelt forsøk på å kvitvaske dei som ber det politiske ansvaret for at Noreg blev med på å øydelegge Libya”.
Boken innehåller även läsvärda avsnitt om bland annat nationalism, om Carl von Clausewitz syn på kriget, filosofiska utredningar och även, i Georg Orwells anda, analyser om norskt nyspråk i Nato-tappning.