Det låg i Norges intresse att Sverige blev medlem i Nato. Det ligger i Norges intresse att Sveriges riksdag godkänner DCA-avtalet. Om allt detta är bra för Sverige, det är inte den norska statsledningens bekymmer. Norge har sedan mycket länge gjort sina grundläggande säkerhets- och försvarspolitiska vägval. Landet är fast integrerat i Nato och har särskilt starka band till USA. Det finns naturliga historiska skäl till detta. Omvårdnaden av dessa allianser, som Norge bygger sin politik på, inverkar naturligtvis starkt på den norska självbestämmanderätten. I Norge förs det dock en debatt om hur långt den valda linjen ska tillåtas få gå. Den handlar bland annat om bevarandet av den traditionella norska ”basepolitikken”, som tjänat Norge väl sedan landet blev medlem av Nato men nu ifrågasätts från flera håll.
Ett svenskt medlemskap i Nato och ett svenskt DCA-avtal tjänar Norges och dess viktigaste bundsförvants intressen. Sverige förblir då inte ett territorium som avvisar utländsk inblandning. I stället kan Sverige bli ett uppmarschområde och en transportled för möjliga militära insatser i andra länder och konfrontationer med Ryssland. Med norska ögon sett kan Sverige bli en tillkommande buffert och en kompletterande säkerhetströskel för Norge i förhållande till Ryssland. För USA öppnas möjligheter som kan utnyttjas i en övergripande strategi, som kan omfatta och utnyttja norskt, svenskt och finskt territorium för framstötar mot Ryssland.
Norrmannen Tormod Heier, som är professor i militär strategi, pläderar i Dagens Nyheter den 16 juni tämligen elegant ur ett norskt perspektiv för att Sveriges riksdag bör godkänna det DCA-avtal som regeringen förhandlat fram. Varför ett sådant inlägg kommer nu och ges framträdande plats i tidningen kan här lämnas åt sidan.
Om Heiers plädering för ett DCA-avtal (i Norge kallas det SDCA-avtalet) är i huvudsak följande att säga:
- Mot Putinregimen måste även Oslo vissa bestämdhet.
Ja, men metoden att det ska uttryckas ”genom mer amerikansk militär närvaro” i Norge som ett sätt att tvinga ryssarna ”från påtryckningar och tvång” framstår som chansartad. En amerikansk närvaro, som Norge ytterst inte kontrollerarar, kan lätt passera vad som ligger i norskt eget intresse, bli provokativt och slå över. Norska och amerikanska intressen kan lätt gå isär. Och vilken stat vill utsätta sig för risken att dess territorium direkt eller indirekt dras in i upptrappade skärmytslingar mellan USA och Ryssland, som kan leda till oöverblickbara konsekvenser och konfrontation?
- Att hota Ryssland med en amerikansk piska och locka Ryssland med morötter och belöningar om det sköter sig.
Javisst, men Norge har ju föga kontroll över den amerikanska piskan och vad den ska syfta till. Norge kan ju försöka ”hålla amerikanerna på avstånd”, till exempel genom att ”neka USA tillträde till norsk-ryska gränsområden i Finnmark. Eller genom att neka amerikanska flyg- och marinstyrkor att få flytta öster om Hammerfest när man använder DCA-baserna.”
Att underlätta amerikansk närvaro, samtidigt som man försöker lägga restriktioner på USA:s användning av norskt territorium, är en begriplig och förnuftig norsk doktrin. Men är den hållbar och förmår Norge att upprätthålla den under amerikanskt tryck? Det återstå att se!
Vad Heier inte alls nämner är den konflikt om tolkningen av det norska SDCA-avtalet som kom i öppen dag under förhandlingarna om avtalet. I den norska propositionen om avtalet konstateras att Norge och USA har olika uppfattningar om vad artikel 1 i avtalet som rör just suveränitet, lagstiftning och internationella rättsliga förpliktelser betyder. ”USA har i forhandlingene understreket at forpliktelsen til å utvise full respekt for norsk suverenitet, norske lover og Norges folkerettslige forpliktelser etter SDCA, ikke innebærer at USA er bundet av norsk rett og Norges folkerettslige forpliktelser. USA har i stedet tatt til orde for at det etter SDCA kun gjelder en plikt til å etterleve norsk rett og norske folkerettslige forpliktelser, der dette er forenelig med USAs operative militære behov.” (Proposisjon til Stortinget 90 S (2021–2022), s. 33)
Denna centrala motsättning om avtalets innebörd kan inte förbigås vid en allvarlig prövning av effekterna.
- Avskräckning genom DCA-avtalet i kombination med förtroendeskapande åtgärder.
Ja, förtroendeskapande åtgärder är bra; kanaler och dialog med Ryssland är nödvändigt. Men samtidigt öppnar Norge för från initialt fyra till tolv amerikanska baser på territoriet och skickar stora mängder vapen till Ukraina. Ett visst samarbete med Ryssland består dock: gränsövervakning, fiske och räddningsinsatser.
- En dubbel strategi.
Ja, Norge kläms mellan ryska och amerikanska intressen. Heier vill mena att Oslo lyckas upprätthålla ett självständigt handlingsutrymme med positiva och negativa inslag i ett geografiskt läge där Norges strategiska belägenhet är central som front i försvaret mot ryska kärnvapenmissiler och som buffert mot Kolahalvöns ryska ubåtar.
Det finns en sådan strävan från den norska statsledningens sida. I vad mån den har kraft nog att stå upp för den hållningen när USA trycker på blir beroende av hur starkt det medborgerliga stödet för norsk självbestämmanderätt visar sig vara i kritiska lägen som inte kommer att saknas.
Heier konstaterar avslutningsvis att alla länder står sig själva närmast. Även som medlem av Nato står det staten fritt att själv bejaka sina egna intressen. Han har rätt när han konstaterar att Sverige inte har några vänner vare sig i Nato eller i USA. Allierade är inte vänner. De bistår dig bara om de själva gynnas av det.
Det handlar alltså om handlingsutrymme, om att bevara en kärna av eget självbestämmande. Medlemskapet i Nato har försvårat men inte omöjliggjort det. Det är fortfarande möjligt att staka ut en egen väg. DCA-avtalet gör oss mer utsatta. Det kan få oss att tro att vi har vänner när det faktiskt öppnar oss för USA:s intressen som vi har att gå emot där de inte är förenliga med våra egna.
Heiers artikel kan läsas här:
”Norges dubbla försvarsstrategi har varit framgångsrik” – DN.se
Den norska baspolitiken behandlas i denna aktuella artikel:
Meninger: Basepolitikkens nekrolog bør ikke skrives ennå (vg.no)
Vi har kommenterat den norska försvarsförlikningen här: