Vi har på den här sajten återgett flera artiklar i norsk press om den norska långtidsplanen för Norges försvar ( LTP). Planen lades fram den 17 april och skall senare föreläggas Stortinget för beslut.
Hur Norge utformar sitt försvar kan påverka hela säkerhetsläget i norr och Arktis. Därmed blir det norska försvaret en faktor också för oss i Sverige när det gäller utformandet av det svenska försvaret.
Debatten i Norge om LTP har rört flera frågor som den ekonomiska ramen, satsningar på olika vapensystem och hur beslutet kan påverka säkerhetspolitiken och då särskilt vilka följder det kan få för spänningarna mellan USA och Ryssland.
Norske ÖB har lagt fram sina synpunkter på utformningen av försvaret efter en utredning gjord av hans militära råd. ÖB satte fyra alternativ från A till D där A ligger högst och D lägst.
När regeringen sedan lade fram sitt förslag var det väl ingen som trodde att man skulle ta det högsta utan lägga sig på någon mellannivå. Nu blev det strax under ÖBs lägsta alternativ vilket han skarpt kommenterat som att man släpper den nationella kontrollen över Nord-Norge:
”Regjeringens valg av ambisjonsnivå gjør det vanskelig å ta særlig større ansvar i egne nærområder utover det som ligger til grunn i dagens plan. Bidragene til NATOs styrkestruktur og operasjoner kan opprettholdes på dagens nivå, men vil kunne gå på bekostning av den nasjonale beredskapen.”
Både den låga ramen och innehållet i form av vapensystem och personal har startat en intensiv debatt i Norge. Regeringen pekar på att man ökar ramen med två miljarder per år fram till 2028 medan kritikerna konstaterar att det förskjuter satsningarna till 2024 och bortåt.
Än viktigare för kritikerna är fördelningen av pengarna. Regeringens förslag innebär fortsatt anpassning sig till USAs och Natos krav på ett försvar som kan länkas in i den större uppladdningen i norr för att möta Ryssland. Det följer de rekommendationer som getts i den nyligen av regeringen beställda studien från Randinstitutet (som vi kommenterat) där det slås fast att Norge skall fortsatt delta i den militära uppladdningen mot Ryssland.
För Norges del handlar det om en jättesatsning på stridsflygplanet F-35 med åtföljande krav på särskilt skyddade flygbaser, plan för lufttankning mm. Satsning på luftvärn som i första hand skall skydda flygbaserna. Kostnaderna för det kommer att ta en betydande del av den norska försvarsbudgeten under decennier framåt.
Därmed finns det inte mycket plats för egna markstyrkor som satsningar på materiel för armén. Stridsvagnar anskaffas inte och inte heller helikoptrar. Arméförbanden förblir små och landet kan bara sätta upp en fullständig brigad. Antalet värnpliktiga ligger kvar på låg nivå och hemvärnet förblir bantat.
Särskilt oroväckandet menar kritikerna är att det känsliga Nord-Norge med Finnmark som gränsar till Ryssland inte kommer att kunna försvaras vid ett anfall.
Istället öppnar detta för att USA och Nato flyttar fram sina positioner i området vilket ökar spänningarna.
Kritikerna mot regeringens förslag finns i nästan alla läger, bland militäranalytiker, partifolk. Inte minst de lokala politikerna i Nord-Norge är oroade då ser att amerikanska och Nato-styrkor kan komma att ersätta ett norskt nationellt försvar.
Två av Arbeiderpartiets kommunalpolitiker i Troms-Finnmark skriver till exempel:
”Vår vurdering er at den foreslåtte plan i mindre grad styrker vår nasjonale evne til å ta et større ansvar for vår egen sikkerhet” och man pekar på bristen på egna markstyrkor i området:
”Vi er særlig bekymret over om planen i for liten grad og for langt frem i tid, anbefaler de rette tiltakene for Hæren og landmakten.” (iTromsö 20 april)
Tormod Heier från norska Försvarshögkolan, vars bok Ett farligere Norge? presenterats på den här sajten av Mats Björkenfeldt, tar upp att Norge dras in i en stormaktsrivalisering som man inte önskar bli en del av.
Heier tar upp det som under lång tid varit ett mantra i säkerhetspolitiken att hålla nordområdena som ett lågspänningsområde vilket objektivt skulle gynna både USA och Ryssland. Nu håller detta på att förbytas i en kapprustning och ökad konfrontation. Han menar att Norge nu med LTP fortsätter sin ”invitasjonspolitikk overfor USA”. Det visar sig genom out-sourcing av viktiga försvarsuppgifter till USA:
”Dette vil dels skje ved hjelp av et amerikansk marineinfanteri på Værnes og Setermoen i fredstid, noe som gjør at det stilles spørsmålstegn ved måten norske myndigheter forsøker å berolige Russland på”
”Og det vil skje gjennom mer luft- og sjømilitær aktivitet fra amerikansk side opp mot de russiske grensene.”
För Sveriges del blir det allt viktigare att värna om det egna nationella territorialförsvaret och inte låta sig dras med i den ökande konfrontationen mellan USA och Ryssland i norr.
Från svensk sida har man dock snarast medverkat till den upptrappade spänningen mellan stormakterna genom att delta i ett par stora USA- och Nato-ledda militärövningar i Nordkalottområdet, bland annat Trident Juncture (Natos största militärövning på årtionden) vilket vi tidigare kommenterat på den här sajten.
Utvecklingen i Norge visar att när ett land inte har egna styrkor för territorialförsvar kan utländska makter fylla vakuumet och använda det för sina egna intressen.
Sveriges försvar baseras nu på doktrinen om ”tröskelförsvar” och om det inte fungerar skall USA eller Nato komma till undsättning. Värdlandsavtalet med Nato ger ingen säkerhet eller garantier om stöd men kan öka osäkerheten om Sveriges alliansfrihet och därmed öka risken att vi tidigt dras med vid en kris eller krig.
Takten i uppbyggnaden av det svenska försvaret går alldeles för långsamt och fortfarande är satsningen på markstyrkor blygsam.
Det krävs ett territorialförsvar för hela landet baserat på allmän värnplikt som i Finland. Med ett sådant försvar skulle Sverige bidra till att spänningarna sänks i hela regionen. Vi har allt att förlora på att stormakterna laddar för konfrontation kring Arktis och Norska Havet.