Lars-Gunnar Liljestrand har på denna sajt påtalat bristerna i den ”socialdemokratiske” ambassadören Sven-Olof Peterssons vurmande för svenskt Nato-medlemskap. Vad som slår en är hur en diplomat, som ändå har haft chefsposter i både Bryssel och Canberra, kan förvränga innebörden i gällande svensk säkerhetspolitik så som Petersson gör. Den svenska militära alliansfriheten finns inte, påstår han, den upphörde 1995, med EU-medlemskapet.
Detta är sannerligen gåtfullt. Europeiska Unionen är ju inte en militärallians. Den äger ingen egen krigsmakt. Det räcker med att gå till den så kallade Europaportalen för att konstatera att ingen av de 28 EU-kommissionärerna har försvarsfrågor som en angiven, prioriterad uppgift. En av dessa svarar för utrikes- och säkerhetspolitik, men som bekant saknar EU en gemensam och förpliktande linje i dessa frågor. Det är mest bara prat. Huvudstäderna bestämmer.
Den svenska alliansfriheten är inte prat. Den är deklarerad i Sveriges riksdag. Man kan ha många synpunkter på den ”samarbetslinje” som försvarsminister Peter Hultqvist har gjort sig till tolk för, men det går inte att missförstå honom när han ställer den i motsättning till en av oppositionspartierna hävdad ”medlemskapslinje” Och det är klart som korvspad att landets försvarsminister – den i den nuvarande regeringen som egentligen har säkerhetspolitiken på sitt bord – är en mer auktoritativ röst än en pensionerad beskickningschef. Hultqvist och regeringen har valt ”samarbeten” istället för anslutning. Försvarsministern hävdar gång på gång alliansfrihetens värde och bedyrar att den ligger fast. Detsamma gör stats- och utrikesministrarna.
Och hur kan EU-medlemskapet urholka alliansfriheten just för Sverige, när ett annat alliansfritt EU-land – Österrike – har sin neutralitet fastlagd i ett internationellt avtal som respekteras av alla parter? Petersson skulle inte ha blivit antagen om UD-aspirant, om han hade drivit sin tes från artikeln i Aftonbladet 2/3 i intervjuer
Våra medlemskapsvurmare är nutidsblinda. Linjen i säkerhetspolitiken måste vara ett långsiktigt åtagande. Våra Nato-frälsta debattörer försöker göra den till en konjunkturfråga. Men då kan den inte ha någon styrande funktion. Då blir den bara en restprodukt. Det är inte seriöst.