Santérus förlag har utgivit antologin Norden sett inifrån med Bengt Sundelius och Claes Wiklund som redaktörer. För denna sajts läsekrets kan det vara av intresse att särskilt notera tre artiklar: den före detta finske försvarsministern Jan-Erik Enestams ”Om nordiskt och svensk-finskt försvarssamarbete”; lektorn i säkerhetspolitik och strategi vid Försvarshögskolan Jacob Westbergs ”Försvarssamarbetet: en ny väg till fördjupat nordiskt samarbete?”; och ambassadören Mats Bergquists ”Stormakterna och Norden efter det kalla kriget.”.
Enestam framhäver Thorvald Stoltenbergs rapport ”Nordiskt samarbeid om utenriks- og sikkerhetspolitikk” från 2009, vilken gav en ny politisk inramning åt det nordiska samarbetet på dessa områden. Rapporten innehöll tretton olika förslag och det mest intressanta är det sista: förslaget om en nordisk solidaritetsförklaring. Detta väckte mest diskussion ”och inledningsvis också motstånd, men har nu antagits av de nordiska utrikesministrarna. Den är inte juridiskt, men nog politiskt bindande länderna emellan”, påtalar Enestam.
Han övergår därefter för en redogörelse för utrikes- och försvarspolitik i Nordiska rådet och lyfter fram bland annat dåvarande försvarsministern Sten Tolgfors sjösättning i januari 2008 av Nordic Battle Group, ” i full beredskap för EU”. Enestam avslutar med att uppmärksamma rådets sextiosjunde session 2015, där Peter Hultqvist stod för rapporteringen, som påtalade att ”det nordiska försvarssamarbetet har blivit ännu viktigare mot bakgrund av den säkerhetspolitiska utvecklingen”.
Under rubriken Försvarsunion Sverige-Finland ställer Enestam frågan om det är realistiskt att tänka sig att både Sverige och Finland inom en snar framtid kunde bli NATO-medlemmar. ”Dessvärre inte, tror jag”, uppger Enestam, men tyvärr saknar uppsatsen stöd för detta ”dessvärre”. Istället avslutas artikeln med Stefan Löfvéns och finske stadsministern Juha Sipiläs ord i Dagens Nyheter (10/1 2015) att ”vår alliansfrihet bidrar till stabilitet i Norra Europa och att den har hög trovärdighet”.
Värt att framhålla från Westbergs artikel är påpekandet att ”en ökad finsk-svensk förmåga att samverka militärt ansågs höja ’tröskeln’ för incidenter och angrepp”.
Bergquists artikel utgör en förtjänstfull historisk exposé, där han påpekar att fram till Georgienkriget 2008 var den allmänna uppfattningen att Vladimir Putins strävade efter att söka samarbete med Väst, men han hade dock redan 2007 i sitt så kallade Wehrkundetal i München skickat rätt tydliga signaler om en kursändring. Bergquist avslutar sin artikel med att bemöta påståendet att samarbetet i Norden mellan tre NATO-länder och två alliansfria stater har försvårats. Istället lägger han tonvikt vid ett uttalande som gjordes den 9 april 2015 av försvarsministrarna från Danmark, Finland, Norge och Sverige om ökat militärt samarbete.