– Efter stormaktstiden och förlusten av Finland har vi resonerat kring försvaret av Sverige längs svenska gränsen. Arméns uppgift har i allt väsentligt varit att antingen fördröja vid Kalixlinjen eller att möta-hejda-slå landstigningar i södra Sverige. Det har vi tränat och försvarsplanerat för i väldigt många år. Förflyttningen nu innebär att vi får förmånen att faktiskt försvara Sverige längre österut, vid finska gränsen och i de baltiska staterna.
– Ja, genom att vi förhoppningsvis slipper ta upp striden på eget territorium med alla de vedermödor och hemskheter som det innebär i form av minfält, förstörelse och så vidare. Det tycker jag är en fördel. […]
I fred har Nato sedan 2017 hållit en larmstyrka med allierade marktrupper i Estland, Lettland, Litauen och Polen. Denna ”framskjutna närvaro” (Enhanced forward presence, EFP) består av en bataljon, cirka 1 000 soldater, i vardera land. Som en jämförelse är antalet anställda soldater i Sverige 5 200, så för att bemanna EFP avlöser olika Natoländer varandra under ett antal månader i taget. När Sverige väl släpps in i Nato är det troligt att vi står näst på tur.
– Just nu är det mest sannolikt i Lettland. Styrkebidraget är inte beslutat än, det är en politisk fråga, men en bataljonsstorlek är inte orimligt. […]
Jonny Lindfors är själv från Kiruna där han blev officer vid Lapplands jägarregemente och är väl förtrogen med Nordkalotten som blir arméns nya tyngdpunkt:
– Där ser jag oss som en operativ reserv: Norge har en tydlig roll som frontstat med landgräns mot Ryssland liksom Finland. I den kontexten är det fortfarande inte tillräckligt förbandstätt i det norra området och där kommer vi att ha en roll att fylla, Läs artikel