Inom tjugo år kan i västra Ryssland finnas ett tiotal landbaserade lättrörliga fjärrstridsenheter med tillsammans tusentals målsökande missilrobotar mot mark-, sjö- och luftmål som effektivt kan bekämpa fasta och rörliga mål ner till fordonsstorlek. Det med konventionella och minikärnladdningar. Liknande förmåga får USA/Nato. […]
Dagens försvarsstruktur – insatsförsvaret – saknar förmåga att snabbt söka upp angriparens elitenheter och i duellstrider slå dessa. För att kunna det måste armén förstärkas med ytterligare fem till sex anfallsbrigader och flygets och marinens flottiljer spridas över ett stort antal krigsbaser. Dessutom måste ett antirobotluftvärn med fem till sex bataljoner anskaffas. En extremt dyr och tveksamt kostnadseffektiv förstärkning av insatsförsvaret.
En operativt och kostnadsmässigt effektivare försvarsstruktur än ett insatsförvar är sannolikt ett värnpliktsbaserat defensivt ytförsvar med hundratals små enheter som är för små att kostnadseffektivt bekämpa med fjärrstridsenheter. Små enheter som ständigt ”svärmar” runt och mellan angriparens baser och utför jägarliknande överfall med lätta korträckviddiga målsökande mark- och luftmålsrobotar och utskjutbara minor. Syftet med striden är inte, som med ett insatsförsvar, att i duellstrider slå fienden utan att att trovärdigt kunna visa att deloperationen kostar mer i tid och bindningar av resurser än de fördelar den väntas ge gentemot huvudmotståndaren och att angriparen därför avstår från deloperationer mot oss.
Det är hög tid för försvarspolitiker och försvarsledning att inse och acceptera, att fjärrstridsenheter är ett nytt, reellt och snabbt växande, vapentekniskt och operativt hot som ytterligare ökar både Rysslands och USA/Natos operativa intressen för delar av vårt markterritorium. Det väcker frågan om vi fortsatt ska satsa på ett gradvis förstärkt insatsförsvar eller på en ny försvarsstruktur till exempel ett ytförsvar över vårt markterritorium. Läs artikel