I regeringens försvarsproposition för 2021–2025, som presenterades den 15 oktober, föreslås nya militära utbildningar på flera orter i landet och förslag till inriktning för det civila försvaret. I media har det beskrivits som att ”försvaret skall synas i hela landet”. Parollen är missvisande. Det handlar inte om ett försvar för hela territoriet.
Propositionen är unik genom att i omvärldsanalysen Ryssland utpekas som fienden på ett sätt som saknar motstycke hos oss sedan Herbert Tingsten under kalla krigets värsta period. Ryssland anges som ensamt skyldigt till den ökade spänningen i östersjöområdet och till rustningskapplöpningen på Nordkalotten. Flera av förslagen till försvarets utbyggnad och inriktning måste ses i ljuset av den här närmast enögda hotbildsanalysen som regeringen presenterar.
Försvaret byggs ut, vilket är nödvändigt. Markstyrkorna skall öka men som en fortsättning på ett tröskelförsvar som baseras på att om möjligt avhålla från angrepp, och för det fall detta misslyckas gäller det att förlita sig på militär hjälp från Nato och USA.
Tröskelförsvaret utgörs främst av flyg, ubåtar och missiler, och de områdena tar fortsatt största delen av budgeten.
Idag har Sverige en och en halv fullt utrustad och övad mekaniserad armébrigad. År 2030 skall det finnas tre. Utöver brigaderna, kärnan i markförsvaret, skall några bataljoner sättas upp som lokalförsvarstyrkor. Det sker med nya regementen som skall nå full kapacitet 2026–2030.
Regementenas roll väcker frågor om försvarsstrategin. Är de främst till för vårt eget försvar mot en angripare, eller är de ett led i en alltmer uttalad linje att redan i fredstid länka in Sverige på ena sidan i en kommande stormaktskonflikt?
Regeringen skriver att två av regementena i första hand skall säkra USA:s och Natos transporter av styrkor in på svenskt territorium:
”Regeringen anser att Dalregementet (I 13) i Falun och Västernorrlands regemente (I 21) i Sollefteå är motiverade framför allt av militärgeografiska skäl samt ur beredskapshänseende.”
Med militärgeografiska skäl menas att regementena placeras så att de kan ge stöd åt västsidans styrkor vid genomgång till Sverige från Norge. Regeringen hänvisar till Försvarsberedningen som ”konstaterar att det finns ett tydligt behov av förband för skyddet av de västliga förbindelserna via västra Svealand till Osloområdet samt via Jämtlands län till Trondheim”.
I propositionen anger regeringen hur detta skall lösas genom de två regementena:
”Dalregementet (I 13) i Falun återinrättas för att utbilda två lokalförsvarskyttebataljoner för skyddet av förbindelserna till Oslo och för skyddet av viktiga totalförsvarsanläggningar. […] Vidare återinrättas ett regemente i nedre Norrland för att utbilda två lokalförsvarsskyttebataljoner för skyddet av förbindelserna till Trondheim. Regementet förläggs till Sollefteå i form av återinrättande av Västernorrlands regemente (I 21). Ett utbildningsdetachement, Jämtlands fältjägarkår (motsvarande bataljon), förläggs till Östersund.”
Försvarsmakten anger i pressmeddelande samma motiv för de nya enheterna:
”Det finns ett tydligt behov av förband för skyddet av de västliga förbindelserna via västra Svealand till Osloområdet samt via Jämtlands län till Trondheim.”
Historiskt har placeringen av regementen till stor del bestämts av regionalpolitik. Den tanken finns med även nu, men försvarsminister Peter Hultqvist, som har kommenterat de bakomliggande motiven för den geografiska placeringen av de nya regementena, trycker på ett annat skäl. Grundtankarna är ”militärgeografiska och beredskapsmässiga”, säger han till TT.
”Regementet i Sollefteå ska verka i kombination med Jämtlands fältjägarkår. Det handlar om skyddet av transportvägarna från Trondheim som kan användas i en krissituation”, säger Hultqvist till SVT den 12 oktober.
Även från Försvarets Forskningsinstitut (FOI) kommer en liknande bedömning av motiven. Robert Dalsjö på FOI menar att det är rimligt ur ett militärstrategiskt perspektiv ”med tanke på att Sverige förlitar sig på utländsk militär hjälp från väster”. (Svenska Dagbladet 12/10)
Varken regeringen, försvarsmakten eller militärpolitiska kommentatorer har gått närmare in på hur och i vilken situation den svenska försvarsmakten skall säkra transport av utländska trupper in på vårt territorium. Det är förnuftigt att detaljerad försvarsplanering inte görs offentlig, men svenska folket måste få tydliga besked om att försvarets uppgift främst är att säkra att vi inte dras in i krig och att en stormaktskonflikt aldrig får utkämpas på vårt territorium.
Nu öppnar regeringen för ett långtgående militärt samarbete inte bara med Finland. Vi skall samordna den nationella operationsplanläggningen med Danmark, Norge, Storbritannien, USA och Nato.
Varje land har rätt att begära militärt stöd om det angrips och kan då hänvisa till kollektivt självförsvar. Det är även möjligt för ett alliansfritt Sverige att i fredstid planera, till en viss gräns, för militär hjälp. Planeringen och förberedelser får dock inte gå så långt att trovärdigheten i alliansfriheten försvinner. Även om vi vid en stormaktskonflikt i närområdet riskerar att påverkas i högre eller lägre grad måste målsättningen vara att Sverige skall stå utanför krig. Om vårt territorium i förväg är öppet eller underförstått erbjuds den ena stormakten kommer den andra att försöka hinna före, och Sverige riskerar att från första stund bli en del i en konflikt. Sverige är inte ett förstahandsmål som stat men kan dras in i krig om stormakterna bedömer att vårt territorium inte är försvarat.
Regeringen skriver själv i propositionen att USA och Ryssland båda i ett inledande skede kommer att försöka säkra viktigt territorium, inte för permanent ockupation men för att utestänga motståndaren och få tillgång till baser som kan användas för vidare angrepp mot rivalen.
”Syftet med ett sådant angrepp skulle kunna vara att besätta del av svenskt territorium för egna militära ändamål eller att förneka annan part tillgång till svenskt territorium. En större konflikt kan inledas med ett angrepp på Sverige. Ett angrepp kan också syfta till att förhindra Sverige att direkt eller indirekt bistå annan part i konflikten. Sverige behöver i sig alltså inte vara huvudmålet för angriparen.”
Det sannolika krigsfallet i vårt närområde är inte att Ryssland angriper de baltiska staterna eller andra stater runt Östersjön för att lägga under sig territorium. Det är istället en konflikt mellan USA och Ryssland där stormakternas egna globala intressen står på spel. I en sådan konflikt är det livsavgörande att Sverige står utanför, och det naiva och farliga talet om att vi skulle hjälpa länder i Baltikum (den så kallade solidaritetsförklaringen), om dessa blir angripna, faller platt.
Slutsatsen av den analysen borde vara att Sverige stärker sitt eget territorialförsvar och tydligt visar att vi inte kommer att delta på ena sidan vid en stormaktskonfrontation och att svenskt territorium kommer att försvaras av egna nationella styrkor och inte av främmade makt. Överste Per Blomquist, som under sin aktiva tid haft lång erfarenhet av planering för olika krigsfall, uttrycker det som varit och måste vara den svenska linjen:
”Med två av världens största militärmakter positionerade nära svenskt territorium finns ingen garanti att Sverige lämnas utanför ett tänkt krig. Men det är helt möjligt att i analysen visa att i krig mellan dem kan de godta att Sverige trovärdigt försvarar sitt markterritorium.”