Regeringen beslutade den 2 mars att återaktivera den sedan 2010 vilande värnplikten. (Regeringsbeslut 3. 2017-03-02)
Regeringen gör ett försök att avhjälpa den svåra bristen på soldater i Försvarsmakten.
Försöket kommer med stor sannolikhet att misslyckas. ÖB-förslag, antagna av regeringen omkring sekelskiftet men fortfarande i kraft trots avgörande lägesförändringar, lägger hinder i vägen.
Försvarsbeslutet år 2000 är av central betydelse i sammanhanget. Detta beslut innebar att ÖB Owe Wiktorin fick gehör för sin idé om försvarets inriktning i framtiden. Han skrev i Försvarets Forum 2:2000: ”I allt väsentligt har riksdagen följt regeringens proposition och därmed ytterst vår vilja avseende inriktning.”
Den inriktning som ÖB avsåg hade han avslöjat inför Centerpartiets ledning redan i december 1994, men han började först 1998 att argumentera öppet för denna.
Vid ett möte den 8 december 1994 mellan ÖB Wiktorin och Centerpartiets ledning var ÖB tydlig: ”lägg ner territorialförsvaret, minska arméstridskrafterna, satsa på flygvapnet och JAS, och låt högkvarteret sköta detta utan inblandning från politikerna.” (Erik A. Egervärn, riksdagsledamot för Centerpartiet, i Jämtlands fältjägarregemente. 4. 2006, s. 28)
Försvarsbeslutet år 2000 innebar starten på en händelseutveckling som i väsentliga avseenden stämde med den inriktning som ÖB Wiktorin hade delgivit centerpartiets ledning sex år tidigare:
. Avvecklingen av territorialförsvaret påbörjades.
. Arméstridskrafterna minskades, brigaderna började avvecklas.
. Satsning på JAS bekräftades.
. Högkvarteret fick ökat inflytande.
FB 2000 innebar onekligen en triumf för ÖB Owe Wiktorin. Samtidigt avslöjar denne en negativ syn på värnplikt. Den ses som ett hinder för den inriktning som Wiktorin förordade. För Sveriges försvarsförmåga fick Wiktorins förslag katastrofala följder.
Grundorsaken till att ÖB Wiktorins förslag satte i gång en ödesdiger
utveckling var att beslutsunderlaget från början saknade verklighetsförankring. Wilhelm Agrell skriver om denna brist: ”Att detta inte upplevdes som problematiskt, vare sig på den politiska nivån, i Försvarsmaktens ledning eller bland de civila myndigheter som samverkade med försvaret, måste i första hand förklaras med den hegemoni som föreställningen om det europeiska säkerhetssystemet som en permanent fredsordning stegvis uppnått under perioden 1998–2004. […] Utifrån denna världsbild, som under några år blev en ny svensk ’överdoktrin’, framstod nationellt försvar som något irrelevant, förlegat och närmast pinsamt ett tecken på glappande verklighetsuppfattning.” (Fredens illusioner, s. 244)
”Överdoktrinen” vilseledde inte bara den högsta politiska och militära försvarsledningen. I en stort uppslagen debattartikel , under rubriken ”Yrkesarmé krävs mot ny hotbild” föreslog 17 armégeneraler att värnpliktsförsvaret skulle ersättas, vad gäller armén, av en yrkesarmé om 20 000 anställda soldater. (Dagens Nyheter 19/4 2004)
Artikeln vittnar enligt min mening om att skribenterna saknade erforderlig kunskap om Sveriges behov av försvarsförmåga och tillgång på till för denna anpassade försvarsresurser.
De 17 generalernas artikel publicerades dessutom under en period då Sveriges försvarsförmåga var i förfall.
”Från 2005 fanns inte längre någon nationell försvarsförmåga kvar. […] det fanns ingen förbandsstruktur, ingen krigsplanläggning och ingen övningsverksamhet som ens avlägset liknade
den Finland under samma period vidmakthållit.” (Wilhelm Agrell i Fredens illusioner, s. 243–244)
”Försvarsbesluten 2000 och 2001 […] innebar en definitiv och irreversibel kursomläggning. Det ’gamla’ försvaret, det förrådsställda och på jämförelsevis kort tid (dygn–veckor) mobiliseringsbara invasionsförsvaret, skulle utgå. I dess ställe fanns emellertid ingen ny Försvarsmakt med samma konkreta utformning och strategiska inriktning.” (Agrell, s. 167)
När riksdagen år 2009 fattade beslut om att värnplikten skulle bli vilande (enligt min bedömning lämnas att självdö) var det militärpolitiska läget ett helt annat än vad det lättsinnigt hade bedömts vara tio
år tidigare.
Det europeiska säkerhetssystemet var ingen fredsordning. Ryssland hade året innan, 2008, angripit Georgien. Den svenska ”överdoktrinen” var i perioden omkring 2009 vilseledande.
Trots detta valde den politiska och militära försvarsledningen att 2009 låta sig vägledas av överdoktrinens värnpliktsfientliga värderingar.
- I försvarsbudgeten var det nationella försvaret och värnplikten drastiskt nedvärderade. Högst prioriterade var flygvapnet och flygindustrin. Det var svårt att ändra denna ordning, eftersom den byggde på den överenskommelse mellan SAAB och flygvapnet, som innebar att flygvapnet ända sedan beredskapsåren lät sin flygplansomsättning styras av SAAB:s produktionsbehov. ÖB Wiktorins prioritering 8/12 1994 dominerade ännu 15 år senare. Internationella, fredsframtvingande insatser (med ÖB Hederstedt och ÖB Syrén som pådrivande aktörer) var högt prioriterade budgetmässigt. I en pressad försvarsbudget blev det inte mycket över till nationellt försvar och värnplikt. Hederstedt utfärdade under sin tid som ÖB (2000–2003) order som visade att han instämde i vad International Herald Tribune hade skrivit (7/4 1999): ”Värnplikt gör det svårare för nationerna att gå i krig.”
- Försvarsmaktens utbildningskapacitet skars ned kraftigt. När allmän värnplikt gällde utbildades huvuddelen av soldaterna vid de av arméns regementen som huvudsakligen utbildade bataljoner och/eller kompanier för brigader. Ännu på 1990-talet fanns det cirka 40 sådana regementen. (Försvarets Forum 1/7 1994) År 2009 fanns i armén summa 8 regementen. (Försvarsmakten i fickformat. 2009, s. 18) Huvudparten av nedläggningarna – 18 regementen – bestämdes i FB 2000, det vill säga då Björn von Sydow var försvarsminister och Owe Wiktorin ÖB. (Prop. 1999/2000:30, s. 60–61, s. 74) 14 regementen lades ned efter beslut i FB 2002 och 2004, vilka beslut verkställdes under perioder då Björn von Sydow, Leni Björklund och Sten Tolgfors var försvarsministrar och Johan Hederstedt och Håkan Syrén var ÖB. (Prop. 2001/2002:10; prop. 2004/2005:5)
Mot här ovan tecknad bakgrund fanns det omkring år 2009 starka skäl att utveckla värnplikt – selektiv eller allmän – men det fanns av ÖB initierade och av försvarsministrarna godkända budget- och utbildningsmässiga hinder för en sådan utveckling. Försvarsministrarna och överbefälhavarna var under perioden 2000–2010 värnpliktens ”dödgrävare”.
Under perioden 2010–2017 har behovet av ett nationellt svenskt försvar, bemannat av värnpliktiga, ytterligare stärkts. Det militärpolitiska läget kring Östersjön har försämrats. Ryssland rustar upp, främst stridsmedel
som snabbt kan slå ut Sveriges sårbara och dyrbara ”tröskelförsvar”, som saknar uthållighet.
Men den svenska försvarspolitiken styrs i praktiken av order och prioriteringar av samma slag som på Wiktorins och von Sydows tid :
. högteknologiska vapen är högst prioriterade (Svenska Dagbladet 2/2 2017; 27/4 2016; 11 1 2017)
. ökade svenska internationell insatser, till exempel i Irak (Regeringskansliet 23/3 2017)
. det finns inga tecken på att vare sig ÖB eller försvarsministern vågar föreslå en ökning av arméns utbildningskapacitet.
Den tidigare nämnde förre försvarsministern Björn von Sydow har utsetts till ordförande i försvarsberedningen. Om han som sådan skall kunna lägga fram förslag som gör det möjligt återaktivera ett livskraftigt värnpliktsförsvar, krävs det att han med kraft tar klart avstånd från den negativa syn som han hade på funktionen när han var försvarsminister.
Anmärkning. – Författaren är generallöjtnant och förutvarande militärområdesbefälhavare. Han medverkar i antologin Försvaret främst (2015).