Kommer Sveriges militära styrkor efter ett eventuellt Nato-inträde att få en mer aggressiv prägel, det vill säga inriktas på anfall snarare än på försvar? Det tycks vara en stark förhoppning hos den svenska försvarsledningen och andra höga svenska militärer. Det skulle i praktiken innebära en ny upplaga av det komprometterade ”insatsförsvaret” (som var ett angreppskoncept), fastän med applicering på vårt närområde. Den traditionella defensiven får då överges till förmån för hot och avskräckning.
Överbefälhavaren Micael Bydén fantiserar om att vi i med Sverige som Nato-stat ”kan vara mer offensiva, vi kan vara tuffare från början … för vi vet att där bakom kommer någon och fyller på”. Det är en originell strategi. Svensk trupp ska förläggas till våra grannländer – vi får tänka oss Baltikum (märk väl: till delar gammal svensk mark!); annan makt ska försvara Sverige. Har vi råd med sådana gester? Kan vi verkligen påräkna en automatisk ”påfyllnad”, och hur väl kommer den att behärska vårt svenska territorium? Detta är äventyrspolitik, det skapar inte säkerhet.
I sammanhanget är det möjligen talande, hur tyst den svenske – annars pratglade – försvarsministern har blivit. Han har av allt att döma blivit överkörd i Nato-processen; Hultqvist-doktrinen har fått stryka på foten. Istället är det vår högste general (näst Konungen), som tillåts lägga ut den politiska texten. Men i Sverige har vi sedan lång tid tillbaka sett till att högt rankade militärer inte spelar någon roll i det politiska beslutsfattandet (och detta till skillnad från exempelvis Förenta staterna). De ska ge råd, inte ange tonen. Kommer även detta att ändras?