Riksdagen kommer senare under våren att ta ställning till regeringens proposition om svenskt militärt deltagande i den franskledda styrkan Takuba i Mali.
Vi har tidigare kommenterat förslaget och pekat på den oklara folkrättsliga grunden och att det saknas tydliga mål för insatsen.
Frankrike har hittills bara fått med sig ett par länder (Estland och Tjeckien) som deltagare, medan Tyskland tackat nej, och i Norge kunde norska regeringen inte få stöd i stortinget på ett beslut att delta.
USA, som varit militärt närvarande i Afrika sedan 2007, planerar nu enligt uppgifter i internationella medier att dra tillbaka sina styrkor i Sahelområdet. Man har gett upp hoppet om att med militär insats ändra läget och hålla tillbaka upprorsmän och jihadistgrupper.
När Frankrike satte upp sin expeditionsstyrka för Mali talade man om att det gällde en snabbinsats som skulle vara över på ett par veckor. Det var för sju år sedan. Säkerhetsläget har sedan dess bara förvärrats.
Mot den bakgrunden är det förståeligt att partierna i riksdagen inte känner någon entusiasm inför regeringens proposition att delta med en svensk styrka i den franskledda Takuba-insatsen.
Partierna som ändå är för förslaget (M, C, KD, L) kräver att det skall finnas mål och tidsplan för insatsen och att regeringen skall rapportera om verksamheten och läget minst varje kvartal. Erfarenheterna från svenskt deltagande i de misslyckade krigen i Afghanistan, Libyen och idag det skakiga underlaget för svensk trupp i Irak har fått partierna under de senaste åren att flera gånger begära att regeringen anger mål och rapporterar till riksdagen.
Två partier, V och SD, är säger nej till förslaget.
V pekar på vikten av att det finns folkrättsligt mandat och att det handlar om offensiv upprorsbekämpning och inte någon fredsfrämjande insats:
”Task Force Takuba är en del av den franska insatsen Barkhane. Den skiljer sig från FN:s fredsbevarande insats Minusma genom att vara en offensiv insats som är inriktad på bekämpning av beväpnade terroristgrupper, och därmed en insats som innebär mycket större risker för den utsända personalen. I propositionen beskrivs den folkrättsliga grunden för ett svenskt deltagande i Task Force Takuba. För Vänsterpartiet är det en förutsättning att det finns en tydligt folkrättslig grund för att delta i internationella insatser.”
SD, som också önskar avsluta Sveriges deltagande i FN-styrkan Minusma, vill hellre att försvaret inriktas på vår egen säkerhet uppe i Norden:
”Sverigedemokraterna anser därför att Sverige i nuläget behöver fokusera på uppbyggnad av såväl det militära som det civila försvaret, vår egen försvarsförmåga och på utbildning av nya officerare framför deltagandet i internationella insatser som den i Mali. Det har även på många håll inom försvarsmakten efterfrågats ett andrum från internationella insatser för att kunna fokusera på det nationella försvaret.”
Om de borgerliga partierna är skeptiska till insatsen så är det likväl ett skäl som återkommer och som verkar vara styrande. Det gäller att visa stöd och lojalitet till Frankrike.
Moderaterna skriver i sin motion:
”Moderaterna vill samtidigt tydliggöra att en solidarisk säkerhetspolitik är centralt för Sverige – vi måste kunna ge stöd för att få stöd. Det svenska engagemanget i Mali måste således ställas i relation till det säkerhetspolitiska samarbetet i EU och särskilt med Frankrike. Frankrike är en viktig militär- och säkerhetspolitisk partner och det svenska deltagandet bör ses som ett led i Sveriges förpliktelser inom ramen för artikel 42.7 i EU-fördraget, för stöd till Frankrike i kampen mot den internationella terrorismen.”
Vidare säger M att vi måste delta i Nordafrika för Frankrikes skull för vi skall få motsvarande stöd här uppe hos oss:
”Då det ligger i Sveriges intresse att nå ett brett europeiskt engagemang kring säkerhetspolitiska hot i EU:s östliga närområde såväl som i Arktis är det vitalt att Sverige, i syfte att bidra till europeisk solidaritet, också visar ett aktivt engagemang för de hot som i dag präglar vårt södra närområde.”
M vill att Sverige avslutar sitt deltagande i FN-styrkan Minusma. Det är i linje med partiets syn att prioritera Nato-insatser och EU-insatser före FN-insatser.
C anför liknande förbehåll som M och kräver mål och rapportering:
”Att riksdagen hålls uppdaterad innebär också ett viktigt steg i att skapa folklig förankring av Sveriges militära insatser.
Sverige ska ha en förmåga till rationell styrning och uppföljning och utvärdering där tydliga målbeskrivningar i sammanhanget är avgörande.”
Sverige skall vara en lojal medlem i EU och ställa upp militärt:
”Det är viktigt att EU och Sverige kan fortsätta bidra till internationell fred och säkerhet. Den svenska totalförsvarsplaneringen får inte innebära att vi helt vänder oss inåt. Utvecklingen av svensk försvarsförmåga sker fortsatt också internationellt, i samarbete med andra länder. Här måste också politiken som helhet hänga ihop.”
L är för ett svenskt deltagande men gör försiktiga reservationer att den nya Takuba-styrkan ”bedömts” kunna bli en effektiv insats men att ”[d]et svenska bidraget kommer sannolikt att utsättas både för stora risker och påfrestningar”.
Risken är nu att Sverige går med i ytterligare ett krigsäventyr under ledning av en stormakt som har sin egen agenda. För Frankrike handlar det om att upprätthålla rollen som dominerande makt i vad man betraktar som sin intressesfär i Nordafrika.
Det finns inget svenskt nationellt intresse eller behov av att gå med i ett sådant krig utan slut. Sverige behöver Försvarsmakten för det egna nationella försvaret.
Regeringen och några av oppositionspartierna hoppas att visad lojalitet med Frankrike skall komma oss tillgodo vid en kris i vårt närområde. Det finns inga som helst garantier för det, och vi bidrar till att minska respekten för FN-stadgans våldsförbud om vi går med i Takuba.