Åker till Helsingfors för att kunna se den oklippta, över 3 timmar långa versionen av den finska filmen Okänd soldat av Aku Louhimies. Filmen bygger på Väinö Linnas roman med samma namn. I Sverige har man tyvärr klippt bort cirka 1 timme av filmen.
Efter vinterkriget undertecknades ett fredsfördrag den 13 mars 1940 i Moskva, som i allt väsentligt tillmötesgick de sovjetiska kraven: Hangö utarrenderades som sovjetisk flottbas på 30 år. Och det var ingen slump att den nya riksgränsen följde i stort sett samma linje som hade dragits vid freden i Nystad 1721, påpekar Henrik Meinander i Finlands historia (Söderströms/Atlantis 2006, s. 178). ”Nevastadens säkerhet krävde Peter den stores gräns”. Statsminister Risto Ryti uppgav att återuppbyggnadsarbetet skulle ske ”med svärdet i ena handen och mursleven i den andra”.
Under hösten 1940 tätnade de tysk-finska förbindelserna och Finland fick en hemlig förfrågan från Hitler om man ville delta i Operation Barbarossa. Några politiska avtal med Hitler kom dock den finska ledningen aldrig att ingå.
I juni 1941 hade sex tyska divisioner intagit sina positioner i norra Finland. Mannerheim skriver i sina (opålitliga) Minnen (Schildts Förlag 2006, s. 298): ”Den försvarskamp, som tog sin början den 25 juni 1941, kunde trots det försämrade strategiska läget inledas med större tillförsikt än hösten 1939, tack vare det förflutna årets målmedvetna arbete för höjande av försvarsmaktens styrka och allmänna skick.”
Finlands armé gick inte till anfall förrän det sovjetiska flygvapnet genomfört omfattande bombräder mot södra Finland. Krig hade återigen utbrutit.
Efter fem månader av framgångsrikt krigande kunde den finska armén gräva ned sig i ställningar som i öster låg flera hundra kilometer bortom 1939 års gränser och skulle hålla fram till försommaren 1944 (Meinander, s. 182).
Dag Sebastian Ahlander citerar följande dagorder i sin bok Gustav Mannerheim (Historiska Media 2016, s. 232):
”Finska soldater!
Vårt ärorika vinterkrig slöts med en bitter fred.
Fosterlandets framtid fordrar av Eder nya dåd.
Vapenbröder!
Följen mig denna sista gång.”
Ahlander fortsätter:
”Enligt Mannerheims planer skulle kriget nu sönderfalla i tre huvudetapper:
* Återerövring av Ladogakarelen norr om den stora sjön.
* Återerövring av Karelska näset söder om Ladoga.
* Inmarschen i Östkarelen.”
Henrik Meinander påpekar i Gustav Mannerheim. Aristokrat i vadmal (Lind & Co 2017, s. 216) att Mannerheim nu ämnade fullfölja vad han lovat redan 1918, att inte ”sticka sitt svärd i slidan förrän Finland och Östkarelen var befriade”. Mannerheim var vid denna tid övertygad om om att Tyskland skulle ha krossat Sovjetunionen före årets slut.
Filmen skildrar på ett övertygande sätt lyckan hos soldaterna när de korsar floden Svir och intar städerna Petrozadovsk och Poventsa vid sjön Onega, i tron att man nu ska ”återfå” Karelen. Krigets grymheter gestaltas på ett infernaliskt sätt.
Sedan vände allt, och de överlevande tvingades retirera efter att Sovjetunionen vårvintern 1944 lyckades bryta inringningen av Leningrad. Filmen blir här än starkare, och de närgångna stridsskildringarna fastnar på näthinnan. De finska soldaternas tapperhet är slående. Över 25 000 man hade stupat och 75 000 hade sårats under det fem månader långa anfallet.
Att se denna film är ett måste, men helst då i Helsingfors.