Oscar Jonsson, som regelbundet återkommer som försvarsexpert i media, har nu kommit ut med boken Försvaret av Sverige (Mondial, september 2024).
Ett grundläggande problem med boken är att författaren inte har någon egen, utvecklad tanke om hur Sverige ska försvaras. En grundläggande fråga är om Sverige ska bygga ett territorialförsvar för hela landet, vilket inte är möjligt utan en genuin allmän värnplikt. Den frågeställningen går han förbi. Han formulerar ingen egen övergripande strategi för landets försvar utan hänger sig åt ad hoc lösningar som inte hänger samman i ett helhetsperspektiv.
Jonsson konstateraratt Sverige satsar miljarder på försvaret, ”men i skrivande stund har Sverige ungefär två brigader – alltså enheter bestående av 4 000 – 5 000 man. Som en jämförelse kan sägas att Ukraina hade byggt upp en förmåga på över trettio brigader innan det fullskaliga kriget 2022 drog igång. Sedan dess har Sverige dessutom skickat ungefär 20 procent av våra artilleripjäser samt 10 procent av våra stridsvagnar och stridsfordon till Ukraina. Det går inte att komma ifrån att det svenska försvaret är litet”.
Så är det. Förmodligen har vi vid det här laget skickat än mer till Ukraina. Vad bör då göras?
Jonsson är ambivalent när han diskuterar den allmänna värnplikten, som utgjorde grunden för det svenska försvaret fram till dess att den i praktiken först utarmades, därefter lades på hyllan och sedan återkom, men då i en snöpt hybridform som inte har något med allmän värnplikt att göra. Han redovisar att Försvarsmakten kunde mobilisera 700 000 man under 1980-talet. Men han skjuter in sig på att värnplikten byggde på mobilisering, vilket enligt Jonsson kan ta tid och göra Sverige mer sårbart vid ett plötsligt strategiskt angrepp eller ett kuppförsök.
Jonsson nämner i detta sammanhang inte Finland där kärnan i det egna försvaret är den allmänna värnplikten och där man löpande arbetar med mobiliseringsfrågor genom bland annat övningar och med rätta vidhåller att det finska svaret på hur landet ska försvaras är i grunden riktigt. Det finns också exempel på att det svenska försvaret numera övat med samma inriktning om än i begränsad omfattning.
Jonsson tecknar en tämligen övertygande bild av det svenska försvarets förfall utan att tillföra något nytt. Men vi kan enligt honom inte bygga på det traditionella territorialförsvaret, som hade svagheter genom bristen på balans mellan ”massa och spets, mellan greppbara förband här och nu och förmågan vid mobilisering.” Ett uselt exempel på det som han nämner är att armén först på 1980-talet kunde frångå fot- eller cykelburet infanteri i krigsorganisationen. Men detta är ju ingen invändning att lyfta fram. Det är fråga om prioriteringar och satsningar inom ramen för det slags försvar man avser att bygga. Och att i dagsläget tala om obalans mellan ”massa och spets” är irrelevant i och med att ”massa” i stort sett saknas. En massiv ökning av antalet soldater som bidrar till försvaret av landet kommer att leda till ett kvalitativt språng i försvarsförmågan.
Jonsson berör kort de misslyckade experimenten med ett nätverksbaserat försvar, den reducerade numerären, yrkesförsvaret och inriktningen på ett högteknologiskt försvar, liksom de följande katastrofala vägvalen att Sverige försvaras bäst i fjärran länder, vilket kombinerades med att territorialförsvaret lades ner.
Författaren konstaterar att i linje med svängigheten i övrigt när det gäller försvaret så höll inte heller tanken på ett yrkesförsvar särskilt länge. Men den allmänna värnplikten återkom inte utan vi fick ett ”mixat” hybridsystem som saknade principiell medborgerlig förankring och som stred mot den allmänna värnpliktens grunder. Vi fick ett ”bonsai-försvar” (tillträdande ÖB Michael Claessons beskrivning) med ”välskötta, men också väldigt små, delar av Försvarsmakten”. Till den bilden hör också förre ÖB Sverker Göranssons tal om ett ”enveckasförsvar”.
Jonsson härför sig sedan till ett ”uppvaknande” efter Rysslands aggression mot Ukraina där han ser svängningar från ”ett invasionsförsvar, till internationella insatser och åter till ett nationellt försvar.” Det sista momentet i denna kedja av svängningar är emellertid inte korrekt. I verkligheten ser man inte nämnvärda ansatser till nationellt försvar. Däremot att Sverige ska prioritera soldater till Lettland, till en finsk bas i Finland, till Natos högkvarter och möjligen även till den indo-pacifiska regionen. Vad blir då kvar för nationellt försvar?
Om Finland konstaterar Jonsson att man ”behöll sitt invasionsförsvar baserat på värnplikt och mobilisering” och kan ”på kort tid mobilisera närmare 300 000 man i sin krigsorganisation.” Den av Jonsson tidigare i texten problematiserade mobiliseringsfrågan tycks här inte vara något problem. Så varför skulle det vara så bara för Sverige?
Jonsson har rätt när han skriver att stora och dyra materielprojekt prioriteras högre än personal och grundläggande balans i systemet.
Jonsson lyfter vidare med rätta fram FN:s betydelse. Han konstaterar att sedan FN-stadgan antogs har ”ingen internationellt erkänd stat försvunnit i krig” och att stadgans bestämmelser om att gränser ska respekteras utgör ”ett fundament i världsordningen.” Han är också klar över vetots betydelse när han skriver att om FN hade haft skyldighet och tvingande makt att ingripa på Ukrainas sida mot Ryssland hade tredje världskriget kunnat bli resultatet.
För Jonsson är den huvudsakliga emperin enkel när det gäller medlemskapet i Nato: inget Natoland har blivit angripet av Ryssland. Han tillägger dock att medlemskapet inte är något substitut för ”ett eget försvar”. Nato är ingen ”universallösning utan kräver en aktiv försvars- och säkerhetspolitik för att gynna Sveriges intressen.”
Texterna om medlemskapet i Nato och den militära relationen till USA är torftiga, men man kan instämma i att ju ”starkare vår egen förmåga är desto bättre kan vi stå emot dåliga amerikanska impulser, vilka tenderar att återkomma med viss regelbundenhet.” Fallet med Ukraina bekräftar också som Jonsson understryker att den egna försvarsförmågan är en förutsättning för att få stöd.
Jonsson fokuserar på ett allmänt plan på sambandet mellan ett starkt eget försvar och styrkan i vårt självbestämmande. Försvaret utgör enlig honom en existentiell försäkring. Frågan är dock hur vi ska bygga det försvar vi behöver för att säkra vårt självbestämmande så långt det bara går.
Författaren har ett långt kapitel om kriget i Ukraina. Jag kan inte bedöma realismen i framställningen, särskilt som källangivelser saknas, vilket gäller boken i dess helhet. Men Jonsson är starkt fokuserad på krigets tekniska aspekter som telekrig, vapensystem och ammunition, kvantitet och kvalitet och den ständiga kampen mellan medel och motmedel. Läsaren får dock veta en del om hur de ukrainska styrkorna var sammansatta när kriget startade, men inte hur de utvecklats under krigets gång. De problem som Ukraina brottas med i det avseendet har statsledningen där ingen anledning att blåsa upp, eftersom det skulle kunna minska tilltron till landets förmåga att stå emot aggressionen och därmed västs stöd. Detta utgör alltså interna frågor som ledningen har att tackla själv, väl medveten som den är om att utländska reguljära styrkor inte kommer att ställas till förfogande och att frivilliga i praktiken bara har symboliskt värde.
När det gäller lärdomarna av kriget för svenskt vidkommande nämner Jonsson som första punkt att det ”visar på kvantitetens betydelse.” I det har han rätt om han med det avser att Sveriges ringa armé alls inte duger. Som andra viktiga lärdomar lyfter författaren fram betydelsen av luftförsvaret, artilleriet, drönare, telekrig samt långräckviddig förmåga att slå mot högvärdiga mål i Ryssland.
Sedan diskuterar Jonsson om det finns en reell risk för krig i Sverige mot Ryssland. Jag får inte ut något särskilt av författarens spekulationer. Det enligt min mening viktigaste underlåter han att nämna, nämligen att Sverige självt, osjälvständigt, låter sig drivas in i och förmås att fronta i de upptrappade konfrontationerna mellan USA och Ryssland, till exempel i den höga Norden, där USA strävar efter att gadda samman de nordiska staterna allt närmare Rysslands mest känsliga basområden.
Jonsson medger att han inte vet hur det svenska försvaret ska se ut. Han går sedan igenom ett antal av Försvarsmakten skissade typfall. Genomgången gör inte läsaren så mycket klokare, vilket nog också är författarens uppfattning.
Han relaterar sedan till försvarsberedningens rapporter och påstår att vad denna är inne på är att nå ”tillbaka till framtiden med kalla krigets mobiliseringsarmé.” Påståendet är grundlöst. Det handlar inte där om att bygga en verklig armé värd namnet eller om att utveckla ett territorialförsvar. Han noterar dessutom själv att ÖB gått emot att bygga ynkliga fyra brigader till 2030 utan det får räcka med två till det året och ytterligare två till 2035.
Jonsson flaggar för att det i samband med Natos planeringsprocess kommer att visa sig att det föreligger en avsevärd skillnad mellan svenska mål för Sveriges försvar och vad Nato anser är viktigt. I den farhågan har han rätt. Men han tycks inte ha någon uppfattning om på vilka punkter Sverige inte ska vika ner sig. När han i det sammanhanget talar om antalet brigader ser han det snarast ur Natos perspektiv med inriktning på ett begränsat antal yrkessoldater.
Jonsson är emot nya regementen. Han har ingen förståelse för vilken betydelse regementena kan ha för försvarets nödvändiga folkliga förankring och rekrytering.
I ett avsnitt under rubriken Strategin konstaterar Jonsson att vi saknar en strategi.
Avsnittet mynnar ut i tankar om avskräckning. Författaren menar att vi behöver svara fast och hårt på ryska provokationer. Vad innebär då det? Vid gränskränkningar som utförs av ryskt flyg ska vi flyga till ryska gränsen utan att korsa den men för att väcka den ryska incidentberedskapen. Han har med en lista över sådana upptrappande motåtgärder. Kan detta då inte leda till onödig eskalation? Författaren vill inte utesluta det, men påstår att ”startläget inte är ett av fred”. Där lämnar jag honom åt sidan.
Ett sista rörigt avsnitt har rubriken Handling. Det bekräftar bara att författaren inte har någon bestämd uppfattning om hur ett gediget eget svenskt försvar ska byggas.