Motståndet mot svenskt Nato-medlemskap kan inte vara ett Nato-motstånd. Det är ett medlemskapsmotstånd. Ett medlemskap skulle upphäva Sveriges ställning som en militärt alliansfri stat, och det skulle helt utesluta våra möjligheter att stå utanför ett eventuellt krig mellan rustade maktblock. Denna ståndpunkt har från början hävdats på denna plats.
Som jag ser det utesluter den militära alliansfriheten även bilatera försvarsallianser, såsom en mellan exempelvis Sverige och Finland – det senare en tanke som har luftats av Sverigedemokraterna, så som ”alternativ” till Nato-medlemskap. Förutom att en sådan allians skulle störa den säkerhetspolitiska stabiliteten i vårt närområde, bleve den i sig alldeles för militärt svag för att kunna möta en fiende men kanske betydelsefull nog för att behöva näpsas.
Sverige och Finland har andra sätt att stödja varandra gentemot omvärlden – det viktigaste är en i allt väsentligt gemensam utrikespolitisk grundsyn. Sverige och Finland agerar på likartat sätt internationellt, med Sverige fortfarande som en något mera aktivistisk part, och detta oavsett nyanser på respektive staters regeringar. De båda ländernas befolkningar vill inte, trots påtryckningar, ge upp sin utrikespolitiska handlingsfrihet och sitt säkerhetspolitiska beroende.
Dessa fördelar har i stort sett kunnat bibehållas inom ramen för Europeiska Unionen. Den klavbinder inte ländernas diplomati, och den föreskriver dem ingenting militärt. Nordic Battlegroup är inte en militärpakt utan, som det står på den svenska försvarsmaktens hemsida, ”ett starkt verktyg för Europeiska Unionens krishanteringsförmåga”. Av de sju länder som ingår är tre alliansfria och fyra Nato-anslutna; ett av de senare (Norge) är inte ett EU-land.
Den propå som kom för en tid sedan från EU-kommissionens president Jean-Claude Juncker om en EU-armé (och som hälsades med uppskattning av så gott som hela det politiskt-parlamentariska spektrumet i Tyskland) innebär någonting annat – inte en allians utan en konkurrent till de nationella försvarsmakterna. Det är svårt att se att statssuveräniteten skulle tåla något sådant. Uppenbarligen har tanken avvisats i både London och Paris. Och vad säger de Nato-länder som inte skulle få vara med i en sådan styrka?
Den svenska regeringen borde markera sitt genuina avvisande av den Junckerska propån. Sverige kan inte vara intresserat av att EU ska bli en militär stormakt. Alliansfriheten skulle bli en fiktion om vi drevs in i en sådan struktur. Framförallt skulle talet om EU som ett fredsprojekt te sig totalt absurt. Utrikesminister Margot Wallström, som gärna uttalar sig, kunde kanske uttala sig i denna fråga också.