Journalisten och författaren Olle Svenning har just utkommit med boken Älskar ni mig? Om Léon Blum (Albert Bonniers förlag). Boken skildrar den numera bortglömde, socialistiske politikern Léon Blum (1872–1950). För denna sajts läsekrets är säkerligen frågan hur politikern Blum agerande i försvarsfrågan mest av intresse. Det ska dock noteras att Svenning ger intressanta inblickar i franskt kultur- och politiskt liv under förra seklet. Svenning har tidigare givit ut fina böcker om bland andra Branting och Erlander
Efter första världskriget blev Léon Blum pacifist och förblev sådan fram till dess Tyskland angrep Österrike 1938 (”Anschluss”). Den så kallade folkfronten (Front populaire) hade bildats den 14 juli 1935, varigenom socialister, kommunister och andra radikala sökt ena sig. Någon enhetlig syn på försvarsfrågan fanns inte, utan parollerna var: Fred skulle främjas genom nedrustning, större makt till Nationernas Förbund och fler fredsavtal.
I maj 1936 vann folkfronten i parlamentsvalet 376 mandat mot högerns 222. Och Léon Blum blev regeringschef i juni samma år. Han liksom många andra trodde på Hitlers dimridåer om fred: den senare hade ju ändå avskräckande erfarenheter från skyttegravarna i the Great War. Blum såg Hitler som mer tillförlitlig än de gamla tyska junkrarna. Pacifisterna var i majoritet i folkfronten och socialistpartiet kom att krackelera på grund av den frågan. För pacifisterna var det tillräckligt att skrika ”Ner med kriget”.
När Léon Blum blev premiärminister 1936, ville han modernisera försvaret. Och blev kallad ”krigsmånglare” från höger och vänster. Författaren Andre Gide, Nobelpristagare i litteratur 1947, hade inte mycket till övers för ett eget försvar utan: ”Sovjets säkerhet måste vara det mest betydelsefulla för oss alla.” Antalet strejker uppgick 1936 till 12 142. Blum avgick i april 1938 vilket blev slutet för folkfronten.
Slaget om Frankrike inleddes den 10 maj 1940. Italien förklarade krig mot Frankrike den 10 juni och strax därefter flydde den franska regeringen till staden Bordeaux. Paris ockuperades den 14 juni. Den 17 juni meddelade konseljpresidenten Philippe Pétain att Frankrike skulle förhandla om vapenvila. Vapenstillestånd en vecka senare. Pétains Vichyregering kom att åtala Blum i oktober 1940 och en skenrättegång inleddes. Blum höll ett ”fantastiskt” försvarstal, vilket fick Hitler att kräva att processen måste avslutas, då den gav Vichyregeringen dåligt rykte världen över. Blum överlevde fem år i tysk fångenskap. 1946 blev han åter premiärminister. Han hade i ord stött de Gaulles motståndskamp från London.
Av Olle Svennings bok framgår inte vad Léon Blom kom att tillföra i försvarsfrågan efter 1936, när han övergav pacifismen.
På sajten har tidigare anmälts ett par böcker om Charles de Gaulle , som var betydligt mer klarsynt. Det noteras hur han på 1930-talet kritiserade den franska armén för att leva i ett 1920-talets ”military melancholy” och förespråkade skapandet av en professionell armé på 100 000 man tillsammans med värnpliktiga soldater. Enligt de Gaulles budskap var det nödvändigt med en mekanisering av försvarets stridsvagnar och flygstridskrafter, men de franska politikerna, som Léon Blum, lyssnade inte i tid: ”France disregarded it! Germany worked on it.”
Blum hade som premiärminister ett möte med de Gaulle där motsättningarna kom till ytan:
”Blum sa till de Gaulle att den nya regeringen planerade stora utgifter för nationellt försvar, särskilt för stridsvagnar och flygplan. De Gaulle svarade att nästan alla flygplan var defensiva ’avlyssnare’ och att stridsvagnarna, långsamma med kortsträckta vapen, var enbart utformade för stöd av infanteri istället för oberoende operationer. Blum replikerade: ’Den mekaniserade armén kostar för mycket och vi ska inte ha den armén.’ De diskuterade vad som skulle hända om Tyskland, som nu verkade säkert, vände sig mot Wien, Prag och Warszawa. De Gaulle påpekade att det enda sättet att stoppa ett sådant drag var att fransmännen marscherade mot Rhen. Blum blev förskräckt. Liksom hans föregångare verkade han oförmögen att överväga en sådan avskräckande handling och Blum visade samma blinda tro på Maginotlinjen som sina företrädare. De Gaulle försökte få honom på andra tankar, men förgäves.” (Aidan Crawley, De Gaulle. Sharpe Books 2018.)
Till saken hör även att Blums finansminister George Bonnet var en försvarare av åtstramning, ”arms reduction, and appeasement” som inte ville ”expand the money supply” (Frederic Brown, The Embrace of Unreason, Alfred A. Knopf, 2014)
Svennings bok är välskriven, men det är svårt för en försvarsvän att se Léon Blum som någon förebild. Däremot kan man lära av dennes tillkortakommanden.