I
Professor Ove Bring vill i en artikel i Dagens Nyheter (6/6) döma ut föreställningen om en över 200 år lång svensk tradition av militär alliansfrihet. För detta behöver han tillgripa brännvinsadvokatyr.
Exempelvis påstår han, att skandinavismen i mitten av 1800-talet ledde till skapandet av en svensk-norsk-dansk militär allians för att bistå Danmark från angrepp söderifrån 1848. Men den svensk-norska undsättningsstyrka, som utrustades och anlände till Jylland, togs ju aldrig i bruk. Och skandinavismen var en nationell samlingsrörelse av liknande slag som de samlingsrörelser som växte fram i Italien och Tyskland vid samma tid. Därvid kom förvisso eldvapen till användning. Men syftet var att bilda en ny sorts nationalstat – eller en furstestat under gemensam styrelse. En förebild fanns i Kalmarunionen. Nu var ju Sverige och Norge redan i union med varandra. Men detta var inte en militärallians, utan en personalunion. Kungliga svenska alliansplaner fanns – 1855 (den så kallade novembertraktaten), 1864 – men dessa sattes inte i verket. Bring säger, att alliansfriheten inte var väl förankrad, men det var allianspolitiken som inte hade någon god förankring.
Ett annat exempel, som Bring anför, är finska vinterkriget. Då förklarade sig Sverige icke-krigförande och försåg Finland med militär utrustning, men inte med några reguljära stridande förband. Detta upphävde på intet sätt alliansfriheten – vem gick vi i allians med? Tvärtom motsatte vi oss inmarscherande av västallierade trupper genom norra Sverige, som avsåg att den vägen komma Finland till hjälp (och besätta de svenska malmfälten). Hade vi tillmötesgått denna begäran, skulle vi ha blivit faktiskt krigförande och knappast kunnat bli respekterat som ett alliansfritt land, i värsta fall invaderats av Tyskland. Vi skulle ha riskerat att förlänga striderna i Finland och dra på oss även Moskvas vrede. Planerna på ett svensk-finskt statsförbund med svensk kung och Mannerheim som överbefälhavare hade ju strax före havererat. Dessbättre.
Bring påstår också bland annat, att Sverige under Gulfkriget 1991 uppgav sin alliansfrihet genom att vi anslöt oss ”till FN-alliansen och bidrog med ett fältsjukhus”. Påståendet är missvisande. Boken Lagen mot krig (Celanders, 2013) reder ut sakläget:
”Innebörden av krigsresolutionen 678 diskuterades i riksdagens konstitutionsutskott, som hörde dåvarande utrikesministern Sten Andersson och UD:s folkrättssakkunnige, Ove Bring. Andersson var bekymrad. Han ville egentligen ha haft ett rent säkerhetsrådsbeslut enligt artikel 42 [om åtgärder för att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet], men framhöll att Sverige trots beslutets oklarhet fick anses bundet. Ove Bring menade att säkerhetsrådet hade ’kryssat’ mellan olika paragrafer. Denna karakteristik är riktig. Bring framhöll dock även han att Sverige var bundet. Men resolution 678 borde inte ha godtagits som ett beslut om militära åtgärder enligt artikel 42. En medlemsstat skall inte vara bunden av säkerhetsrådets beslut utan att medlemsstaten samtidigt tillförsäkras de garantier som FN-stadgan förutsätter genom att de militära operationerna skall kontrolleras av rådet. Resolutionen är medvetet oklar på den här punkten. Den håller öppet för olika tolkningar men det råder ingen tvekan om att man eftersträvade att hamna nära artikel 42. Den officiella svenska inställningen var att Sverige var bundet av resolutionen. Sverige var inte neutralt i det krig som fördes mot Irak. Neutralt hade Sverige kunnat förbli om kriget hade förts med stöd av artikel 51 [om rätten till individuellt eller kollektivt självförsvar i händelse av ett väpnat angrepp mot någon FN-medlem]. Däremot hävdade man från svensk sida att Sverige inte var krigförande. Sverige sände på brittisk begäran ett fältsjukhus till Saudiarabien och levererade krigsmateriel till mot Irak krigförande stater. Sverige accepterade en långtgående tolkning av resolutionen i riktning mot artikel 42.”
Detta blev något av en tvångssituation. ”Det var inte ett krig i självförsvar”, som författarna till boken konstaterar. ”Det skapade osäkerhet och instabilitet i hela regionen.” Men någon svensk alliansfrihet frångicks ej. Neutralitet kan uppges eller åsidosättas, utan att man ingår i en militärallians. Svensk neutralitet i krig har alltid gällt vårt närområde.
II
Precis som ett lands neutralitet kan ha olika facetter – den kan vara påtvingad, traktatfäst, inskriven i grundlagen, helt och hållet ensidigt deklarerad och därför möjlig att närsomhelst frångå – är alliansfrihet inget entydigt begrepp. Inom de alliansfria staternas rörelse har det rymts länder med olika lojaliteter, sympatier och antipatier. Grundbulten har varit, att man inte anslutit sig till någon stormaktsallians, det vill säga gett upp sitt lands politiska och militära handlingsfrihet, helt eller till delar.
Militär allians har en annan karaktär än vapenbrödraskap. Alliansen ingås för att förhindra krig eller för att tillsammans med andra utkämpa krig. Vapenbrödraskap etableras, när kriget är ett faktum eller just står för dörren. Det kan förberedas i smyg men brukar inte annonseras i förväg. I det senare fallet är manöverutrymmet större. Finland ingick vapenstillestånd med Sovjetunionen i september 1944, trots protester från vapenbrodern Tyskland, vars trupper sedan kördes ut ur landet genom det så kallade Lapplandskriget.
Icke-angreppspakter är inte heller några allianser. Tyskland ingick flera icke-angreppspakter under 1930-talet med länder, som det senare gick i krig mot. Stater, som hyser anfallsplaner, tycks ha en fäbless för att föreslå icke-angreppspakter. Historien visar, att sådana avtal inte är särskilt hållbara. Inte heller formella allianser behöver vara det. Italien smet ur trippelalliansen med Ryssland och Österrike inför utbrottet av första världskriget; den hade då bestått i drygt trettio år.
Allt militärt samarbete länder emellan har inte allianskaraktär, liksom inte heller bi- eller multilateralt samarbete av annat slag. Vapenövningar tillsammans med ett eller flera andra länder kan genomföras för att pröva och förbättra den egna militära förmågan att möta en fiende. Man kan också samverka inför krigstida förhållanden, utan att detta leder till löften eller förpliktelser om ömsesidigt bistånd. Ett land kan ha många sådana samarbeten utan att binda upp sig. Det är bra, om det har det.
Ett alliansfritt land bör eftersträva vänskapliga relationer med så många länder som möjligt, framförallt sina grannar. Det ska inte peka ut fiender; detta sänker värdet av och trovärdigheten i alliansfriheten. Om det bedrivs vapenhandel från landet, måste det ske på ett sådant sätt, att det inte skapar fiendskap på något håll. I ett krig, som inte berör landet, har det allt att vinna på att hålla på sin neutralitet såsom en mycket dyrbar vara (om inte rådsresolutioner i FN kräver annat). Vapenembargo mot krigförande stater schackrar man inte med.