”Nato har förstås aldrig planerat ett anfall österut”, deklarerar ledarskribenten Erik Helmerson i en uppgörelse med den försvarsnihilistiska Fi-politikern Gudrun Schyman. Men Helmerson är inte ironisk. Han menar på fullt allvar att Nato inte har några offensiva ambitioner. Hur kan han veta det?
Helmerson grundar inte sitt påstående i en värdering av den viktigaste Nato-maktens inledda tillbakagång. Att USA kommer att förlora sitt speciella intresse för det nordatlantiska området, kunde tolkas som tecken på en amerikansk reträtt. Men ännu har vi bara sett retoriska förbud om en sådan utveckling, från såväl Obama som Trump, dock inga konkreta manifestationer. Vad vi vet är att Förenta staterna är en djupt skuldsatt imperialistisk nation, som inte kan visa obegränsad militär givmildhet.
Västsidan vann kalla krigets systemkonflikt, men de flesta öppna krig som USA har initierat eller på annat sätt varit inblandat i har varit fiaskoartade, och de har kostat mer än de smakat, också för den angripande parten. Detta kan tala för återhållsamhet. Men utifrån samma predikament kan det vara ett argument för att kapa åt sig medan tid är. Den utrikespolitiska motsättningen Trump–Clinton skulle kunna tolkas i de termerna. En viss nervositet i de svenska medlemskapsanhängarnas uppträdande kanske också kan ses mot den bakgrunden.
De pekar på att Atlantpakten är en defensiv allians. Men sedan den defensiva uppgiften var löst – att avvärja ett sovjetiskt avancemang västerut, vilket underlättades av skröpligheter i motståndarlägret – har den expanderat. Den har faktiskt identifierat efterföljarstaten Ryssland, också den ett ekonomiskt korthus, som en potentiell fiende. Mot en sådan måste anfallet ingå i planritningarna, därmed inte sagt att det kommer att tas i bruk. Moskva måste också, enligt stormaktslogiken, också planera för anfall. Perspektivet inger både ovisshet och olust. Det vi måste räkna med framöver är höga spänningsnivåer (några snäpp under kalla krigets), till dess båda parter har drabbats av någon form av akut utmattning.
Sverige, småstaten, måste å sin sida turnera läget på ett förnuftigt sätt. Mikael Holmströms reportage om svensk-amerikansk samförståndsanda på försvarsområdet ger en föreställning om hur Väst kan uppfattas som ett maktblock på hugget. Det är faktiskt som om man väntade sig motreaktioner, för att kunna ta ett steg till. Under den gångna våren har förespråkarna för ett svenskt Nato-medlemskap börjat räkna bort det motsträviga Finland som säkerhetspolitisk partner, och nu säger sig allianspartierna redo att gå vidare med medlemskapsfrågan även om riksdagens största parti skulle motsätta sig det.
Också detta tyder på nervositet, för att inte säga desperation. Man vill inte förlora momentum, som det heter. Går man rentav och önskar sig ett nytt uttalande av en rysk regeringsföreträdare att använda som tillhygge? Men detta är inte att ta ansvar för vårt lands säkerhet och trygghet. Det är att spela stormaktsspel, på låtsas.
Vad bör Sverige göra?
Ryske utrikesministern Lavrov sade i den omtalade DN-intervjun att Sverige ensidigt har avbrutit förbindelserna med Moskva. Är detta verkligen sant? Sveriges regering skulle i detta läge ha allt att vinna på att sända inbjudningar till Rysslands regering och samtidigt själv förklara sig beredd till besök och samtal i österled. Sverige ska inte kunna utmålas som oresonligt. När situationen är ansträngd, bör man anstränga sig ytterligare. Detta har ingenting med undfallenhet att göra. Det är inte fråga om kålsuperi. Det handlar om att inge och tillvinna sig respekt – från alla håll.
Sveriges stats-, försvars- och utrikesministrar bör också klargöra att vårt lands territorium aldrig kommer att bli utgångspunkt för anfall på något annat land.