Den kloka Inger Enkvist, professor i spanska vid Lunds universitet och en ihärdig granskare av den förda utbildningspolitiken i Sverige, beskriver i en av sina återkommande kolumner i Svenska Dagbladet (21/11) hur både geografi- och historieämnena i den svenska skolan har vingklippts under de gångna decennierna. Detta är fatalt då minnet – eller glömskan – av det förflutna och orienteringen i det fysiska rummet är absolut ofrånkomliga parametrar i bedömningen av vår plats på jorden och våra uppgifter där.
Geopolitikens renässans under senare år går till exempel inte att förstå om man inte har koordinaterna och de kontinentala storleksförhållandena klart för sig. Och ansträngningarna att skapa allianser mellan militärt rustade aktörer – det handlar då inte bara om institutionellt etablerade pakter som Nato utan också mera tillfällig krigisk samverkan – blir också obegripliga, om man inte har klart för sig hur sådana försök har utfallit i tidigare historiska situationer. Själv har jag i en anmälan av den brittiske historikern Dominic Lievens senaste bok diskuterat de ödesdigra val som gjordes från rysk sida under två decennier före första världskrigets utbrott, där ”solidaritetstänkandet” – i det här fallet en stormaktssolidaritet som skulle omfatta alla slaver – förhindrade en realistisk analys av styrkeförhållandena på den europeiska landmassan. Solidaritetstänkandet var ett önsketänkande.
Krigslusten bland svenska politiker och publicister av vissa kulörer är inte att ta miste på. Nyligen talade en skribent i Kvällsposten, Amanda Wollstad, om ”den ensidiga solidaritetsförklaring [från 2009] [som] utgör hörnstenen i vår säkerhetspolitik” och som ”vi numera bygger vår säkerhetspolitik på”. Det där ju inte alls sant. Sveriges säkerhetspolitik bygger på militär alliansfrihet och utrikespolitisk handlingsfrihet. Allt detta står nedlagt i riksdagsbeslut. Solidaritetsförklaringen är inte styrande för vårt agerande – den har inte någon som helst bindande karaktär och dess funktion är snarast sympatiskt-symbolisk. Alla ansvariga beslutsfattare utgår från detta; också omvärlden gör det. Ändå finns det personer som tappar huvudet i krissituationer, som den folkpartistiske försvarspolitikern Allan Widman i en interpellationsdebatt i riksdagen häromsistens, då han rekommenderade den svenska regeringen att följa andras exempel (och inte se primärt till Sveriges bästa): ”Om Frankrike är i krig så är Nederländerna i krig.” (Riksdagsdebatten återgiven på denna sajt.)
Jag har slagits av att många krigshetsare, i och utanför riksdagen, har genomgått den svenska skola som Inger Enkvist har utsatt för berättigad kritik. Widman är född 1964; Wollstad är 29 år gammal. I det moderata partiets riksdagsgrupp på 84 ledamöter finns det en enda person – Dag Klackenberg, suppleant i försvarsutskottet – som är född på 1940-talet, närmare bestämt 1948; alla andra är yngre. Det innebär inte att alla övriga skulle vara renons på insikter och kunskaper. Men de appellerar huvudsakligen till en generation som inte har fått de nödvändiga baskunskaperna om vår tid, vår värld och det som har förevarit i tid och rum. Det betyder också att de har alltför lätt att avfärda solida analyser av Sveriges historia och säkerhetspolitiska grundförutsättningar som ”nostalgi” och ”romantiska förvillelser”. I få andra länder skulle en sådan argumentationsteknik vara särskilt framgångsrik. I Tyskland lyssnade man på Helmut Schmidt, i Finland lyssnar man på Paavo Lipponen. Det skapar stadga i beslutsfattandet. Vår säkerhetspolitik kan inte få lov att vara voluntaristisk, viljestyrd!
Nu står vi inför en tämligen akut situation där inte bara det militära, psykologiska, civila försvaret behöver upprustas. Det allmänna utbildningsväsendet ingår också i vår försvarsberedskap. Att bekämpa geografi- och historielöshet måste anses vara en särdeles angelägen uppgift.