Den moderna partistaten är inte längre modern. Den byggdes upp av partier med massförankring i olika delar av samhället. Partierna organiserade och mobiliserade. Grupp- och klassintressen bröts mot varandra. Idag är de svenska politiska partiernas medlemsbaser kraftigt eroderade. Partiarbete har blivit en angelägenhet för funktionärer. Funktionärsskikten inom samtliga partier har likartad bakgrund och gemensamma framtidsutsikter.
Flinka administratörer och smarta PR-makare efterfrågas och belönas. De som faller utanför ramen kallas populister. I Sverige är de senare inte särskilt väl företrädda, och de som ger sig till känna inordnas snabbt i systemet. Ursprungliga profilfrågor suddas ut eller blir allas egendom. Finns det längre politiska käpphästar? Det är som om stabilitet har blivit ett överordnat mål, och när det talas om förändring, innebär det nästan alltid en återgång till ett tidigare jämviktsläge eller normalitet.
Möjligen är detta ett rationellt beteende, när sociala och ekonomiska fundament, som länge tagits för givna och närmast naturliga, rämnar. Västkapitalismens kris sköt fart under 1900-talets sista kvartssekel och skapade stor oro i samhällena. Ekonomisk tillväxt kunde inte projiceras lineärt, den ”nya ekonomin” med riskkapital och digitalisering skakade om näringslivet och en hel del produktion lämnade de rika länderna och hamnade i vad som förr kallades tredje världen och i före detta socialistiska länder.
På ett oförutsett vis stärkte globaliseringsströmmarna, liksom migrationsrörelserna, de existerande nationalstaternas positioner. Nationalism blev en glosa som förlorade åtskilligt av sin pejorativa klang. Det europeiska samarbetet blev ett kris- snarare än ett framtidsprojekt. Spänningar mellan stater ökade behovet av harmoni inom staterna. Överallt kunde det behovet inte tillgodoses; polarisering blev på olika håll en bieffekt av det internationella kapitalets omstrukturering.
Vinnare och förlorare bytte ansikte. Dynamiska krafter i världsekonomin blev tidigare kuvade länder som Kina och Indien. Där fick entreprenörer och exploatörer nytt spelrum; en ny medelklass uppstod; samtidigt blev tillvaron för fattiga underskikt allt osäkrare. Indien har haft svårt att hålla sociala motsättningar på mattan, med återkommande bonderevolter. I Kina blev lösningen ett nytt slags partidiktatur, som värnar tradition och inte som förut revolution. Det styrande kommunistiska partiet är i allt väsentligt ett konfucianskt parti, med hierarki, stabilitet och lydnad som ledstjärnor, vilket den norske historikern Terje Tvedt utreder i sin bok Verdenshistorie (2020).
När allt flyter – ideologier förslummas, teknologier stampas ur marken, utopier misstros – måste någonting förbli fast. Den statliga nykonfucianismen i Kina erbjuder ett alternativ. Också här sker en återgång till beprövade metoder i maktutövningens historia. Det väldiga Kina har inte råd att förödmjukas en gång till. Dess högsta önskan är samarbete med forna rivaler och kolonisatörer. Det har inget att vinna på krig och territoriell expansion, däremot säkert på ett visst mått av manipulation och lurendrejeri i förhållande till andra aktörer.
I detta skiljer sig inte Kina från andra spelare i världsekonomin och storpolitiken. Välfärden i många föregångsländer byggde på avancerat industrispionage, på lönenivellering och dumpade exportpriser. Det postkommunistiska Kina tar efter, vilket säkert är mycket klokt ur ett nationellt perspektiv. Det etablerar sig också utomlands med mjuka metoder, betydligt trevligare än militär aggression och kanonbåtsdiplomati, som vissa andra makter har ägnat sig åt. Också Sverige har tjänat klöver på detta kinesiska långsiktiga koncept.
Men nu oroar sig staten Sverige för att det har gått för långt. Det kommunistiska spöket utges för att vara ett hot mot oss – just ett spöke är det, för länge sedan dött och begravet. Alla landets politiska krafter har plötsligt kommit överens om att kinesisk företagsamhet och handelsutbyte med den kinesiska stormakten kan äventyra vår nationella suveränitet. Den gula faran återaktiveras. Lama protester hörs från näringslivet, som i dessa speciella sammanhang anses utgöra ett särintresse.
Och någon politisk opposition hörs inte av. Betyder detta handelskrig? Det vore verkligen dålig säkerhetspolitik. Vårt parlament har blivit en tigande församling, och det har i detta fall ingenting med rådande pandemiläge att göra. Funktionärspartisterna ser överlag saken på samma sätt. Inte ett enda populistiskt språkrör hörs, ja möjligen med undantag av Dagens Industri. Oftast köper framträdande skribenter den antikinesiska propagandan rakt av (se Håkan Lindgrens understreckare ”Regimen i Peking bygger nätverk i land efter land”. Svenska Dagbladet 11/2)
Men kan verkligen Sveriges befolkning uppfatta Kina som en fientlig makt? Det vore ett högt pris för intern stabilitet, om sådan indoktrinering slog igenom.