Gunnar Hökmark, ordförande i Frivärd, en så kallad tankesmedja, sponsrad av bland andra Stiftelsen Fritt Näringsliv, skriver i Svenska Dagbladet (12/1) att den kinesiska regimen är ”allt aggressivare militärt”. Något stöd för påståendet ges inte, utan liknar väl mer kompositören Richard Wagners varning, i slutet av 1800-talet, om den gula faran och om en snar invasion av Europa öster ifrån. Efter en historisk genomgång visar det sig tvärtom att Kina alltsedan mitten av 1800-talet inte har agerat militärt aggressivt gentemot andra stater.
På sajten har anmälts en bok som går igenom 66 aggressionskrig sedan andra världskriget; Kina återfinns här inte som angripare, bortsett från dess agerande under Koreakriget i början av 1950-talet, vilket stred mot FN-stadgan, då 200 000 väpnade trupper passerade över Yalufloden, som utgjorde gräns mot Korea, efter det att USA och dess allierade hade intagit Pyongyang och närmade sig den kinesiska gränsen. Den kinesiske generalen Peng Te-huai, som ledde de kinesiska trupperna, uppgav bland annat ”that allowing the US forces to be on its border would be a constant threat to the new Communist regime in mainland China. Korea had provided the springboard for the Japanese invasion of Manchuria only a generation before.” (The Use of Force in International Law, red. Ruys m.fl. Oxford 2018). USA återfinns regelmässigt i de rapporterade krigen.
Tre nyutkomna böcker ger goda kunskaper om och större förståelse av Kina.
Qing-dynastin, den sista kejsardynastin, överlevde i nästan trehundra år, fram till 1911. Under 1800-talet kom västerliga stater att bedriva huggsexa i landet. Det för Kina orättvisa Nanjing-fördraget (1842) öppnade för det. Storbritannien och Frankrike bombade och ockuperade Guangzhou 1857 och senare Peking. Quing-regeringen hade ingen annan möjlighet än att falla till föga för angriparnas krav. Även ryska och amerikanska intressen tvingades Kina att tillgodose. Ryssland ökade sina militära insatser i norra Kina, vilket underlättades av anarki i Manchuriet. Man kan nog påstå att här bedrevs en kolonialisering av Kina. ”But Chinese historians have long described a special manifestation of colonial rule called ’semi-colonialism,’ by which they have meant a transitional state in which various forms of hegemony by a foreign power coexisted with remnants of the formal political sovereignty of the dominated country. China did not fall entirely under foreign rule, but neither was it fully independent or able to exercise full sovereignty”, skriver Klaus Mühlhahn i sin bok Making China Modern. From the Great Qing to Xi Jinping. Kina nådde sin lägsta punkt i modern historia när en internationell expedition bestående av nittiotusen brittiska, franska, japanska, ryska, tyska, österrikiska och amerikanska soldater marscherade in i Peking 1900 för att undertrycka det så kallade boxarupproret, som riktade sig mot främmande trupper i landet. Från 1900 till 1902 var Peking en ockuperad stad. Qing-imperiet var kraftlöst.
Dessförinnan hade det sino-franska kriget (1884–85) lett till att Quing släppt sina krav på Vietnam, som blev en del av Franska Indokina.
Lika illa för Kina gick det då man besegrades av Japan 1894–95, ett krig som gällde kontrollen av Korea. I fredsfördraget tappade Kina kontrollen över Taiwan och södra Manchuriet. Patriotisk feber drabbade många japaner som stödde vidare expansion i Kina.
Den tsaristiska regeringen vände sig till Tyskland och Frankrike med en plan om att försöka hejda Japan och kräva att den senare avstod från sitt krav på Liadong, en bergig halvö i nordöstra Kina.
Tyskland kom att ockupera Jiao´ao-bukten, i den östra delen av Shandong-provinsen. 1898 tvingade Tyskland till sig ett 99-årigt nyttjanderättsavtal avseende området. Shandong blev Tysklands entré till den kinesiska marknaden, eller rättare ”a colonial base for German expansion in China and East Asia”.
Klaus Mühlhahn sammanfattar: ”By the mid-1890s, China was under considerable pressure by foreign imperialism. The Japanese, British, French, and Russians had already staked their claims. Britain removed Bhutan, Sikkim, and Nepal from alleged Chinese jurisdiction and sought influence or domination in China proper; France successfully challenged Chinese claims to modern Vietnam, Laos, and Cambodia, as well as southwestern China; and Russia annexed lands all across China’s northern frontiers. Japan had taken over Taiwan and controlled Korea. Other powers would soon join in the attempt to capitalize on China’s weakness, among them the German Reich, which was looking for a harbor colony in northern China.”
Gregory B. Lee i sin bok China Imagined. From European Fantasy to Spectacular Power tillägger: ”China’s downfall in the nineteenth century was dramatic and astounding. […] China saw its southwest occupied by the French, its northeast by the Germans, its south and center along the Yangzi by the British, its northwest by the Russians, and its north by the Japanese. […] Humiliation was transmuted into a uniting force, transformed from shame into a stimulant to the construction of a new and modern national identity.”
Mot denna bakgrund förvånar inte Kinas revolutioner, inledningsvis inspirerade av den franska revolutionen 1789 och den amerikanska, liksom upproret i Indien 1857–58 och det amerikanska inbördeskriget 1861–65.
Nationalistpartiet i Kina (Guomindang GMD) kom att ledas av Sun Yat-sen och senare av Chiang Kai-shek. Partiet ville rekonstruera Kina till en modern nationalstat. Den 1 januari 1912 grundades Republiken Kina som under fyrtiofem dagar kom att ledas av Sun Yat-sen.
1911 års kinesiska revolution hade som mål att avsluta en dynasti, men den ledde till diktatur, ”warlordism”, och framför allt till framtida revolutioner.
I augusti 1914 skickade Japan en not till Berlin och krävde att Tyskland drog tillbaka sin flotta i Ostasien och överförde den tyska kolonin vid Jiao´ao-bukten till Japan. Japan gick till anfall och de tyska trupperna kapitulerade, medan Kina protesterade mot den japanska ockupationen. Japan blev nu det största hotet mot kinesiskt oberoende. Trots det förklarade Peking-regeringen krig mot Tyskland den 14 augusti 1917, ett krig som Sun Yat-sen förgäves protesterade emot.
Efter världskriget startade den så kallade 4 maj-rörelsen. Vad var bakgrunden härtill?
Gregory B. Lee ger en förklaring:
“As we have seen, from the middle of the nineteenth century, the elite in what is now China felt itself obliged to reinvent the failing Manchu (Qing) monarchical state as a modern nation-state. The 1912 Republic’s early failure to translate this instituting imaginary into a reality, and the denigratory manner in which it was treated by the victors of World War I at the 1919 Versailles peace talks, reaffirmed in the minds of this elite the need to emulate the West, as had Japan. After all, it was Japan, as a wartime ally of the UK, France, and the USA, that had succeeded in being treated as a major power at the peace conference table. China had also been an ally, and had sent men to serve on the European front in the Chinese Labour Corps digging trenches for the British and French and assuring logistics behind the lines; Britain’s Royal Navy was also manned below decks by Chinese seamen. But the Republic of China could not compete with Japan’s military and, increasingly, economic might. It was the now powerful Japan that swept the table at Versailles and ‘inherited’ Germany’s colonies and economic rights in China’s Shandong Peninsula; Woodrow Wilson’s anti-colonialist policies were only applied to European would-be nations and not to Asia and Africa, where Europe, and now Japan, had their imperial interests.”
President Woodrow Wilsons tal om folkens självbestämmande kom att hyllas i kolonierna. Man såg det som en signal till en morgondag utan kolonialism. Men som Klaus Mühlhahn påpekar var Wilsons utfästelse en reaktion på den mer löftesrika “Decree on Peace” utfärdad av Lenin i oktober 1917: ”If any nation whatsoever is detained by force within the boundaries of a certain state, and if [that nation], contrary to its expressed desire whether such desire is made manifest in the press, national assemblies, party relations, or in protests and uprisings against national oppression, is not given the right to determine the form of its state life by free voting and completely free from the presence of the troops of the annexing or stronger state and without the least desire, then the dominance of that nation by the stronger state is annexation, i.e., seizure by force and violence.”
Mot denna bakgrund ställdes krav världen över på oberoende. I Egypten utbröt revolution 1919. Mahatma Gandhi inspirerade Indiska Nationalkongressen att anta en resolution om Indiens självbestämmanderätt. I mars 1919 stod det dock klart att Storbritannien skulle blockera all diskussion i Versailles om Indiens status. Inte heller Korea fick något gehör, trots att man hade blivit annekterat av Japan 1910.
Klaus Mühlhahn fortsätter: ”Twenty-seven-year-old Mao Zedong (1893–1976) was in Changsha when 1919 protests shook the world. In his Xiangtan Newspaper, he published several reports about the events in India, Egypt, Turkey, Afghanistan, Poland, and Hungary. On July 14, 1919, Mao reported that Afghanistan was following the Indian example and protesting against its British colonial masters. He wrote: ’When the fox dies, the hare grieves, so how could [Afghanistan] fail to pick up the sword?’”
Även den kinesiska republiken hade blivit förödmjukad i Versailles, något som stod klart för många kineser.
Zhou Enlai (NE stavar hans namn Chou En-lai) kom till Paris 1920 och tog in på Hotel Neptune. Zhou skulle vara Kinas premiärminister 1949–1976. 1921 bildades det franska kommunistpartiet, men Zhou var inledningsvis mer intresserad av Fabianism. Snart nog insåg han “that British Fabian-style socialism was a fantasy. The only alternative was the Russian revolutionary route”, påpekar Michael Dillon i sin bok Zhou Enlai. The Enigma behind Chairman Mao. När så kommunistpartiet i Kina (KKP) bildades var Zhou en av de första medlemmarna. Från mars 1921 skulle partiet dominera hela hans liv.
Det kinesiska kommunistpartiet accepterade tidigt Kominterns (som grundats av Lenin i mars 1919) politik, att bilda allians med nationalistiska Guomindang (GMD), som Moskva i det korta perspektivet såg som ett parti med större möjlighet att appellera till massorna. “This First United Front – which lasted until 1927– was defined as an alliance with the ‘revolutionary and democratic elements’ of the Guomindang as represented by Sun Yat-sen, who had been displaced as president by the monarchist Yuan Shikai in 1912 but was still regarded as the father of Chinese nationalism.”
Den 26-årige Zhou sade adjö till Europa sommaren 1923 när han återvände till Kina. Året efter blev Zhou ordförande i ett nytt regionalt råd och propagandachef.
Sun Yat-sen förstod sig på den militära dimensionen av den nationalistiska revolutionen, vilket även hans efterträdare Chiang Kai-shek gjorde. Sun dog i mars 1925. Samma år inledde Guomindang en straffexpedition mot en mäktig krigsherre, Chen Jiongming. Man fick här support av ryska rådgivare, och Zhous bidrag var påtagligt. Den senare kom länge att “retained its commitment to Sun’s Three People’s Principles (Sanmin zhuyi): nationalism, people’s rights and people’s livelihood which is often interpreted as a form of socialism”.
Den 2 juni 1925 presenterade Zhou Enlai för sina trupper en marxistisk analys, som underströk skillnaden mellan Sun Yat-sens armé och krigsherren Chens.
Röda armén (senare kallad Folket Befrielsearmé) bildades och leddes av Zhu De (1886–1976) på 1920-talet. Zhu var en av Mao Zedongs närmaste vid den tiden.
Den 23 juni 1925 demonstrerade över 70 000 människor i Guangzhou mot brittisk polis. Strejk utbröt i Hong Kong och spred sig till Guangzhou. Zhou Enlai var chef för en trupp på 2 000 man. En demonstration i Peking samlade över 100 000 människor vilka krävde att regeringen agerade mot den brittiska legationen.
Chiang Kai-shek lyckades genom en politisk kupp ta kontrollen över Guomindang. Kominterns agenter gjorde allt för att bibehålla enhetsfronten, något som ingick i Stalins strategi. I oktober 1925 lyckades man etablera en “Military Activities Committee” som senare fick namnet “Military Affairs Department”. En “Northern Expedition” inleddes den 1 juli 1926.
Shanghai var redan på 1920-talet Kinas största hamn och ett industriellt centrum. Det var också platsen för “the International Settlement (run by the British and Americans) and the French Concession”. Utanför detta område styrdes staden 1925 av en krigsherre, Sun Chuanfang. Den 12 april 1927 inledde Chiang Kai-shek en plöstlig och brutal attack på medlemmar av kommunistpartiet i Shanghai. “Shanghaimassakern” följdes av en “vit terror” över södra Kina, där Chiang konsoliderade sin kontroll. Kommunistledarna tvingades gå under jord. Trots slakten på kommunister vidhöll Stalin att enhetsfronten skulle bestå.
KKP:s trupper uppgick till cirka 20 000 man, med brist på ammunition, inväntandes instruktioner från Komintern. Zhou Enlai var bara 29 år, i desperat behov av en ny strategi.
Guangzhou-upproret, känt som Kantonkommunen, efter Pariskommunen 1871, blev slutet på 1927 års revolution, efter att ha kvävts i december med tusentals dödsoffer.
Zho Enlai skapade ett “Central Committee Special Department (Zhongyang teke)” som var operativt mellan 1927 och 1935. Och han anlände till Shanghai i November 1928.
“Zhou had opposed anti-intellectualism but insisted that ‘we should adopt a proletarian approach to intellectuals and ensure that they are proletarianized’. […] Soviet policies should not automatically be copied in China”, noterar Michael Dillon.
Ett nytt inbördeskrig inleds i maj 1930 mellan Chiang Kai-sheks “National Government in Nanjing” och två krigsherrar, Yan Xishan and Feng Yuxiang.
Zhou Enlai påpekade att det mest karakteristiska med den kinesiska revolutionen var ”peasant guerrilla warfare and the land revolution”.
En “Soviet Central Bureau” skapades för att styra alla “Soviet bases” och Röda armén etablerades, som inkluderade Zhou, Mao Zedong och Zhu De. Mao blev ordförande i en verkställande kommitté. Men Zhou hamnade över Mao i hierarkin (“Zhou had effectively sidelined Mao”), vilket hade kunnat leda till problem, men när Mao återtog ledarskapet i partiet på 1940-talet, var Zhou hans främste supporter och förblev lojal.
De 16 juni 1932 inledde Chiang Kai-shek sin fjärde militära kampanj mot “Sovjet bases”.
Japan deklarerade att Manchuriet nu var en oberoende stat med namnet Manzhouguo (Manchukuo).
Intressant är Michael Dillons notering att en “Standing Committee meeting of 6 June […] criticized Mao for being unadventurous and favouring strategic withdrawals and Zhou for being too weak and compromising rather than struggling against Mao”.
Zhou Enlai sökte hela tiden att förbättra Röda arméns kvalitet och effektivitet, samtidigt som Chiang Kai-sheks trupper uppgick till 500 000 man, redo att “surround the Central Soviet”.
‘Dillon skriver: “In September Otto Braun (Li De), applying First World War rules of positional warfare to the Chinese theatre. This did not endear him to Zhou Enlai and Mao who favoured guerrilla warfare. He was a Bavarian Communist trained at the Soviet Red Army staff college in Moscow. Braun favoured deploying units of the regular army against equivalent units of the enemy, whereas Zhou tended to favour concentrating the forces of the Red Army in one place and attacking the enemy at their weak points. Braun’s assumption of superiority as a Westerner and representative of Moscow. The situation depressed Zhou”.
”Den långa marschen” var en serie reträttmarscher som Röda armén genomförde mellan oktober 1934 och oktober 1935 för att undkomma Chiang Kai-shek-truppernas inringning.
Huang Huoqing, chef för 9:e arméns politiska avdelning, har förklarat: “Chairman Mao’ s strategic principles and line made the difference between victory and defeat, but in individual battles it was Zhou who counted.”
Vid en konferens 1934 i Zunyi utryckte Zhou Enlai skriftligen att han accepterade Maos strategiska tänkande. Samtidigt som Lin Biao krävde att Mao skulle bli utbytt då denne vägrade att konfrontera fienden direkt på slagfältet. “Mao called Lin Biao a child who did not understand the situation. Zhou defended Mao.”
Den 1:a och den 4:e frontarmén uppgick till närmare 100 000 man. “A group of five – Peng Dehuai, Lin Biao, Mao Zedong, Wang Jiaxiang and Zhou Enlai – was authorized to take all major military decisions.” Vi befinner oss nu i slutet av den långa marschen i Ningxia. Man uppförde en bas i Yan’an.
Michael Dillon noterar: “The new base area had a large population of Chinese-speaking Hui Muslims, and Zhou insisted that the troops pay attention to their cultural differences. […] Lin Yuying arrived from Moscow in mid-November to convey Moscow’s latest thinking on the need for an anti-Fascist United Front, and links with the Comintern that had been broken during the Long March were re-established.”
Den japanska attacken ändrade det politiska landskapet fullständigt, men som Zhou Enlai noterade: “the party had political authority in only a few areas and was still obliged to operate clandestinely [hemligt] in others.”
Kominterns politik var en enhetsfront, “but creating an organized resistance to Japan suited the CCP”, skriver Michael Dillon och fortsätter: “An immediate agreement with Chiang Kai-shek, the author of the 1927 massacre, was out of the question, but the ‘Young Marshal’ Zhang Xueliang, warlord of Manchuria, was a weak link in the Nationalist coalition and the least unlikely ally. Zhang and Chiang were not on good terms and many officers and men in Zhang’s Northeastern Army were opposed to the way Chiang treated the Communists as a greater enemy than the Japanese. […] [M]any individuals in Chiang’s entourage [….] were pro-Japanese.”
Centralkommittén proklamerade i april att alla partier och fraktioner skulle delta i motståndet mot Japan. Och Zhou Enlai fick den delikata uppgiften att integrera en krigsherres trupper i Röda armén. Detta ökade KKP:s självförtroende gentemot Chiang Kai-shek. Den senare hade hamnat i japansk fångenskap men saknade ändå inte slagkraft.
Zhou Enlai ansåg att Chiang inte bidrog till motståndet och övervägde en rättegång mot honom, men avstod då det kunde ge Japan en ytterligare förevändning att invadera Kina. “British and American governments and anti-Fascist forces were urging Chiang to take a firmer line against the Japanese.”
I Bao´an höll Mao Zedong föreläsningar om “the current stage of the revolution”, samtidigt som en kanal mellan kommunisterna och regeringen i Nanjing etablerades.
Något senare rapporterade Zhou till centralkommittén att man i princip kommit överens med Chiang Kai-shek som dock inte var att lita på.
Den 13 augusti 1937 attackerade den Kejserliga Japanska Armén Shanghai, vilket förde kriget närmare Chiang Kai-shek-regeringens högkvarter.
Dillon: “Mao as usual demanded guerrilla tactics in what he expected to be a protracted war. Zhou endorsed the need for deploying guerrilla forces behind enemy lines. […] Mao was now at least primus inter pares. Zhou was no. 2”.
I slaget vid Pingxingguan 1937 blev japanska trupper besegrade. “Mao claimed that the victory was entirely due to guerrilla units and mobile warfare.” Men genom förlusten av Taiyuan den 9 november samma år tappade kineserna kontrollen över norra Kina. “It marked the end of positional warfare in Shanxi, and the Eighth Route Army reverted to its guerrilla strategy. The Imperial Japanese Army appeared to be unstoppable.” 1922 års fördrag som garanterade Kinas oberoende och territoriella integritet tog Japan ingen hänsyn till.
Som Mao förespråkat reorganiserade man sig i beväpnade gerillagrupper. Och Zhou Enlai var den enda medlemmen i kommunistpartiet som innehade en hög militär och politisk post i den nationella regeringen.
Centralkommiténs möte i Yan’an kom att domineras av Mao Zedong och hans rapport “On the New Stage”. Georgi Dimitrov, Kominterns generalsekreterare, framhöll att Mao var deras favoritledare.
Michael Dillon skriver: “Wuhan was being bombed on a regular basis and Japanese forces were poised to take the city. Chiang abandoned Wuhan on 24 October, Nationalist troops withdrew the following day, and by 26 October Japanese units were in complete control.”
Samtidigt förklaras att Chiangs tänkade var “basically anti-communist”, och han erkände inte enhetsfronten. “[I]n practice his policy is to restrict and obstruct the Communists everywhere and break the United Front”.
Många kom att studera Mao Zedongs “On Protracted War”, som bestod av en serie föreläsningar Mao hållit från den 26 maj till den 3 juni 1938 om motståndet mot Japan.
I februari 1941 utsände president Franklin D. Roosevelt Lauchlin Currie till Kina för att förhandla med Chiang. Currie träffade även Zhou Enlai.
Den 8 december 1941 anföll Japan Pearl Harbor. Och den 9 januari 1943 mötte Zhou Zhang igen: “there was complete deadlock.”
Michael Dillon noterar: “On 22 May 1943, the Comintern resolved to dissolve itself in the light of the wartime alliance between the USSR and the West. […] In April 1944 Nationalist troops withdrew from Hunan and Guangxi in the face of the transcontinental offensive, losing control over major international rail links. Speaking on 10 October 1944, the anniversary of the 1911 Revolution, Zhou Enlai contrasted these failures with the successes of the allies in Europe and the Pacific.”
Den amerikanske representanten och Mao skrev under ett “memorandum of agreement on cooperation; a space was left for Chiang’s signature – it was never filled”.
Japan kapitulerade den 15 augusti 1945, “but China was not at peace […] The CCP wanted peace but not at the risk of losing its political advantages”.
Eldupphör avtalades den 10 januari 1946. Men Zhou beklagade sig för general Marshall att Chiangs fördröjningstaktik “would inevitably lead to a civil war […] The United Front was over”.
Den 21 November 1946 befann sig Zhou i grottan i Yan’an. Mao Zedong, Zhou Enlai och Ren Bishi stod i ledningen av partiet.
Peking befriades den 31 januari 1947 och utsågs till republikens huvudstad. Men inbördeskriget var ännu inte över. “The Nationalists held their old capital, Nanjing, and still claimed legitimacy”, men den 2 december 1949 lämnade Chiang Kai-shek Kina och flyttade till Taiwan.
Zhou var Kinas utrikesminister mellan 1949 och 1955 och premiärminister 1949–1976.
“Zhou’s approach was moderate and pragmatic. He advocated close cooperation with business people”, hävdar Dillon, som skildrar hur Mao i december 1949 reser till Moskva för att fira Stalins 70-årsdag, skriva på “the Sino-Soviet Treaty of Friendship, Alliance and Mutual Assistance” och be om ett lån.
Bokens redogörelse för Koreakriget avslutas med konstaterandet att kriget kom att isolera Kina.
Bandungkonferensen var en afroasiatisk, antikolonialistisk diplomatisk konferens som hölls mellan den 18 och den 24 april 1955 i Bandung, Indonesien, med representanter för 29 stater och blivande stater från Afrika och Asien. Michael Dillon sammanfattar: “Although the conference was not initiated by China, Zhou and the Beijing delegation played an important part. […] [O]pposition to Western colonialism was central to the Bandung debates, there was also growing concern at the expansion of Soviet influence. […] Participants and observers could be forgiven for thinking that Zhou Enlai represented the attitudes of the entire CCP, even though his demeanour and language, both in the conference chamber and behind the scenes, were unexpected. Zhou had won many friends for China and, in a telegram to Mao and the Central Committee on 4 May 1955, took care to say that ‘in accordance with the Central Committee’s plan’ he had ‘established common ground, patiently argued and worked hard to reach agreements’ and significantly that he had ‘changed the preconceived ideas that many anti-Communist and anti-Soviet countries had about New China’. This was undeniably true, although it was planned by Zhou rather than the Central Committee. For the remainder of that year Zhou entertained a total of over thirty visiting delegations in Beijing. African and Asian countries established diplomatic relations with China as a direct result of his work in Bandung and the ‘Bandung Spirit’ became common currency in Asian and African diplomacy. The praise that Zhou’s colleagues heaped on him for his performance was echoed by a less partisan observer.”
Dillons bok skildrar det dramatiska året 1956: “Zhou approved of the Soviet Union’s intervention as ‘otherwise Hungary would have returned to the old reactionary regime’. Nehru understood Zhou’s concerns but would not endorse Moscow sending troops.”
Zhou blev inviterad att söka lösa motsättningarna mellan Moskva och “Eastern European satellites”. Zhou höll med Władysław Gomułka, förste sekreterare för polska kommunistpartiet, att ”Moscow was in the wrong”.
I samma bok visas att Mao “criticized Zhou for consistently opposing ‘reckless advance’”, men här skildras även den fruktansvärda hungersnöd och ekonomiskt kaos som följde på Mao Zedong projekt, planerat som Kinas andra femårsplan, och kallat Det stora språnget (“the Great Leap Forward”) .
Samtidigt försämrades relationen med Sovjetunionen “and a conference of Communist and Workers’ parties in the Romanian capital of Bucharest provided an opportunity for Nikita Khrushchev to attack Chinese policies, concentrating on the ‘dangerous adventurism’ of the Great Leap Forward”. 1961 återgick Kina till en mer pragmatisk ekonomisk politik.
Dillon skildrar vidare hur Zhou Enlai “continued to use the language of Mao to oppose Mao”. Och att “National People’s Congress March–April 1962 […] was a personal triumph for Zhou, enhancing his reputation as champion of the moderates, democrats and intellectuals in the CCP”.
Vid folkkongressen 1964–65 var Mao “actively opposing Zhou”, samtidigt som Zhou “understood that Mao was a bad loser”. Vi erinras om att De fyras gäng kom att ledas av Jiang Qing, Maos hustru. “Zhou was fighting a losing battle. Zhou suffered many personal and professional losses.”
Men Zhou gick till motanfall, och med Maos välsignelse kunde han se till att rekonstruera partiet genom Deng Xiaoping, som blev Kinas faktiske ledare 1978 och med ett avbrott fram till sin död 1997. Zhou hade avlidit 1976.
Anmälda arbeten:
Klaus Mühlhahn, Making China Modern. From the Great Qing to Xi Jinping. Harvard University Press 2019
Gregory B. Lee, China Imagined. From European Fantasy to Spectacular Power. Hurst 2019
Michael Dillon, Zhou Enlai. The Enigma behind Chairman Mao. Bloomsbury Publishing 2019.
Anmärkning. – Författaren är advokat och ingår i redaktionen för alliansfriheten.se.