Statsminister Stefan Löfven väljer inte alltid de rätta orden. Han påstod nyligen, att Vänsterpartiet, dåvarande VPK, som länge var ett stödparti åt socialdemokraterna i regeringsställning, ”stod upp för demokratin”. Vad han möjligen borde ha sagt är, att VPK och dess föregångare aldrig gjorde några allvarliga försök att välta den demokratiska samhällsordning, som etablerades i Sverige efter första världskriget, över ända. De svenska kommunistiska organisationerna var för obetydliga för att pröva något sådant. Efter andra världskriget var inte heller maktövertagande genom revolution ett huvudspår för Linderots, Hagbergs och Hermanssons kommunister.
Skepsisen mot parlamentarisk demokrati som politiskt styresskick fanns i huvudsak inom andra politiska grupperingar, som inte heller de hade någon stark bas inom befolkningen. Den finns där än, vilket man kan förvissa sig om genom att ta del av ett antal nätplattformar, där rådande ordning i vårt land utsätts för spott och spe i de mest jämmerliga ordalag.
Vad Löfven och hans företrädare inom den reformistiska arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen lyckades med var att – genom systematisk kamp och utfrysning på arbetsplatserna, åsiktskontroll, även interneringar – ta fullkomligt loven av den kommunistiska ideologin och organiseringen i Sverige. SKP var också i ett nordiskt jämförande perspektiv det minst inflytelserika kommunistpartiet. Säg den fråga där rörelserna till vänster lyckades påverka den förda regeringspolitiken! Det skulle möjligen ha varit Vietnamfrågan – men i den breda fronten DFFG hade SKP/VPK inte mycket att säga till om. Och löntagarfonderna växte fram inom den organiserade arbetarrörelsen, som en förlängning av tidigare folkpartiförslag om medinflytande i de privatägda företagen.
Det parti, som socialdemokraterna kompromissat och satt sig i regering med, var ju ett genuint borgerligt, för att inte säga konservativt: bondeförbundet/centern.
Löfven anklagas nu av sina kritiker för att förringa betydelsen av att socialdemokratins parlamentariska stödparti till vänster inte inlät sig i ett internationellt antikommunistiskt korståg – och det gjorde ju inte regeringspartiet heller. Nej, inte heller Fälldin- och Ullstenregeringarna gjorde detta. Kosackvalet 1928 var ju en rent inrikespolitisk vendetta. Och detta får man vara tacksam för att de inte gjorde. Sverige som stat hade allt att vinna på goda relationer till världens övriga stater, ”kommunistiska” eller ej. Någon gång gjordes avsteg från den linjen, som när Sverige på 1950-talet anslöt sig till USA:s handelskrig mot Sovjetunionen och dess lydstater och under en tioårsperiod efter andra världskrigets slut understödde terroristoperationer i Baltikum mot sovjetmakten där.
Skulle Sverige ha äventyrat sin statliga säkerhet och suveränitet för regimförändringar i länder som vi gränsade till? Retrospektivt skulle en sådan linje ha varit ytterst ansvarslös. Vi skulle inte minst ha utsått falska förhoppningar hos folken i dessa stater om att vi vore beredda att skrida in till deras frigörelse och systemskifte. Washington rörde som bekant inte ett finger, när Budapestborna reste sig på hösten 1956, och inte heller vid andra resningar eller missnöjesyttringar inom det forna östblocket. Dessa folks befrielser blev till slut deras eget verk – det bästa som kunde hända! Den historierevisionistiska kritiken mot socialdemokratisk utrikespolitik i det förgångna är i allt väsentligt grundlös. Glöm inte att den utländske statsman, som talade vid Olof Palmes begravning, på oklanderlig skandinaviska, var den tyske proamerikanske politikern och före detta förbundskanslern Willy Brandt!
Det finns dock en rational, ett motiv, för den anti-Löfvenska upphetsningen, nämligen att Sverige inte längre kan nöja sig med att vara en ”humanitär stormakt” utan bör bli en ingripande makt tillsammans med andra och mäktigare. Vi deltar redan i olika typer av utifrån beordrade sanktionsregimer. Vi har officiella synpunkter på tillståndet i andra länder. Ivern att stå på det godas sida är mycket påtaglig. Insikten om att det som kan vara gott för våra vänner inte behöver vara gott för oss själva har försvunnit. Den riksdagsledamot som nyligen framställde en fråga till utrikesministern om inrättandet av ”en kommission om Sveriges agerande gentemot kommunistdiktaturerna” kan inte ha tagit del av den omfattande historiska forskning, som har bedrivits under senare år, exempelvis inom projektet ”Sverige under kalla kriget”.
Sverige under kalla kriget – det var ju en framgångssaga! Nu vill man ha det till att vi svek. Det största svek, en politiker kan begå, är det mot den egna befolkningen.