Vi återpublicerar här en artikel från 2017 av Rolf Andersson ( utgivarna)
Vi känner vid det här laget väl igen beskrivningar av det följande slaget, som rätt typiska för utvecklingen i en rad europeiska stater, inte minst Nato-stater:
”Den europeiska förändringen hade tio år tidigare föregåtts av att den nationella armén övergavs till förmån för ett professionellt försvar. Avskaffandet av värnplikten [1997; min anmärkning] togs under konsensus och uppfattades av somliga som en befrielse från en börda, därefter följde personalminskningar samt reduktion av budgeten och den militära närvaron på franskt territorium, varpå följde de expeditionella operationernas återkomst, de internationella operationerna, en replik från kolonialtiden… Det nationella försvaret hade tyst omstrukturerats.”
Konteramiralen och forskaren Jean Dufourcq redovisar ur ett franskt perspektiv träffande detta europeiska mönster i en artikel i Kungliga Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift nr 1 2017. Det är ett mönster som i allt väsentligt går igen även i vårt eget land. Men här avskaffades värnplikten definitivt inte i konsensus, utan med ytterst knapp marginal och i tydlig strid mot en klar folkopinion. Detta har försvarsminister Peter Hultqvist på senare tid kunnat spela på, dock utan att alls återställa den grundläggande styrka som ligger i ett genuint värnpliktsförsvar.
Dufourcqs artikel är intressant och oftast pricksäker i sina beskrivningar:
”Den viktigaste verksamheten, det nationella försvaret, försvagas allteftersom genom att andrahandsuppgifter som en aktiv utrikespolitik och krångliga socio-ekonomiska uppgifter prioriteras. Alla dessa aktiviteter skapar effekter som ofta får negativa konsekvenser för den nationella säkerheten. Man utvecklar subtila koncept för att berättiga dessa förändringar som tanken om ett sammanhang mellan intern säkerhet och extern säkerhet samt antagandet att de internationella operationerna ger en positiv återverkning på den nationella säkerheten; man för in det nationella försvaret i ett utvidgat nationellt säkerhetskoncept å ena sidan och å andra sidan franska internationella operationer i koalitioner med ibland tvivelaktiga och högst speciella partners.”
Ja, så är det ju. Det är knappast möjligt att urskilja en fransk försvarsstrategi i allt detta, som saknar tydlig och självständig nationell grundval. Frankrike har ju också gett sig in i det ena internationella krigsäventyret efter det andra.
Dufourcq understryker allvaret i den hittillsvarande utvecklingen och varnar med rätta för det som typiskt sett ligger i farans riktning, nämligen:
”Fransmännen känner allt mindre sin försvarsmakt och de som tjänar i den har blivit alltmer marginaliserade i samhället.”
Totalt sett handlar det i Frankrike, enligt Dufourcq, om 250 000 av 66 miljoner innevånare. Och en typiskt sett för krigsinsatser anpassad Nato-kår! Det kan jämföras med ett litet land som Finland, som kan mobilisera många, många fler än så för sitt försvar. Sverige kunde på sin tid, under det kalla kriget, mobilisera 850 000 man.
Kännetecknande är vidare, såsom Dufourcq framhåller, att försvarsbudgeten förgyller de stora, komplexa och dyra vapensystemprojekten, som ger draghjälp till teknologiutvecklingen hos den franska industrin, men är av tvivelaktigt värde ur egen försvarssynpunkt. Även den problematiken känns igen från vårt eget land.
Han framhåller att Nato inte spelar någon roll i strävandena att minska osäkerheten för det nationella territoriet, utan att organisationen har förvärrat de europeiska spänningarna. Det ligger mycket i den uppfattningen, även om det antagligen handlar mindre om Nato än om USA. Enligt Dufourcq ska försvarsmakten vara ansvarig för försvaret av Frankrike, dess territorium och befolkning. Den bidrar därigenom direkt till säkerhet och stabilitet i landets europeiska omgivning. Det nationella försvaret ger konkret form åt suveräniteten. Ja, så borde det ju vara därstädes, liksom här i landet.
Dufourcqs artikel är tankeväckande.
Frågeställningen ”Vilka förmågor är tidlösa vid motanfall?” diskuteras av major Annelie Olausson i en annan artikel i tidskriften. Inledningsvis konstaterar hon:
”Krig och militär maktutövning handlar ytterst om kontroll över landytan. Sveriges armé har under de senaste decenniernas reduceringar av försvaret blivit mycket liten, trots att det är armén som i slutändan kan nå ett avgörande om vår tröskeleffekt inte varit tillräckligt effektiv. Det är endast armén som kan utöva kontroll över eget territorium under lång tid. Armén är därmed garanten för att Sverige inte ger upp. Trots detta har armén saknat ett narrativ som beskriver vad Sverige avser att använda denna till. Det framgår inte i våra reglementen vilken roll markstridskrafterna har för att bidra till att undvika att göra Sverige värnlöst eller vad det innebär för armén att undvika att förlora.”
Frågeställningarna är insiktsfulla och enligt min mening avgörande för försvarsvänner. I dessa utgångspunkter kan jag bara instämma. Sverige har faktiskt för närvarande ingen hållbar försvarsstrategi, som fullt ut beaktar dessa bestämmande faktorer. Den officiella strategin är i huvudsak att vi satsar allt på ett tröskelförsvar och lämnar fortsättningen närmast öppen (med en eventuell förhoppning om kommande assistans i den mån sådan beslutas av vänligt sinnad och av egna förenliga intressen styrd makt). Men ett tröskelförsvar, som inte backas upp av ett gediget territorialförsvar, saknar på det hela taget trovärdighet. Och ett effektivt territorialförsvar är för en småstat som Sverige inte möjligt utan allmän värnplikt.
Författaren – som på ett intressant sätt diskuterar motanfallets betydelse i Clausewitz anda – anger avslutningsvis att det inte bara är avancerad materiel och numerär som är avgörande för vår framtida krigföringsförmåga och för att armén ska kunna bidra till att inte förlora (att inte förlora är ett oklart inslag i den svenska försvarsstrategin som vi har lyft fram på denna sajt; min anmärkning). Enligt henne är det avgörande snarare tillgång till soldater och officerare som har kunskap och erfarenheter att använda tillgängliga medel och metoder för att nå syftet, som förstår det taktiska spelrummet och det högre syftet med striden, som kan balansera mellan offensiv och defensiv och som har förmåga att modifiera sina taktiska handlingsmönster för att utnyttja motståndarens sårbarheter. Hon anser att har vi tillgång till detta ökar också sannolikheten för att armén kan bibehålla sin offensiva förmåga intill ett avgörande ska nås.
Det ligger nog en del i detta resonemang. Men för att anknyta till författarens inledning om tröskelförsvar så är det övergripande att även om vår tröskel är viktig så kan tröskeln inte vara verkligt effektiv utan ett starkt territorialförsvar, som underbygger den och säkrar att det skulle göra oerhört ”ont” under mycket lång tid om tröskeln skulle perforeras. Ett sådant territorialförsvar är inte möjligt utan allmän värnplikt, starkt motiverade soldater och ett försvar som är förankrat i samhället. Det ser jag för min del under överblickbar tid som verkligt ”tidlösa” försvarsförmågor som det gäller att etablera och säkra.
Det finns mycket annat att läsa i tidskriften, inte minst Olof Santessons återkommande litteraturöversikter, som ger värdefull orientering om vad som publiceras inom det aktuella området.
Som i alla tidskrifter varierar kvalitéten högst betydligt, men en prenumeration får anses vara värd pengarna. Läsaren får i viss mån del av fakta om faktiska förhållanden eller i vart fall en bild av hur relativt inflytelserika personer i dessa huvudsakligen militärt präglade kretsar tänker.
Benägenhet att luta sig mot Nato kommer ibland igen som ett tema eller en underförstådd förutsättning i denna tidskrift. Denna uppgivna och förhoppningsvis förgängliga längtan efter en ”skyddsmakt” som tar hand om saken åt oss är inte sällan närvarande.
Att redaktören Tommy Jeppson – för övrigt även redaktör för Allmänna Försvarsföreningens tidning Vårt Försvar – är varm anhängare av svenskt Nato-medlemskap tar man inte miste på. Men det får man ta med ro. Här publiceras ibland – för att ta några exempel – utomordentliga artiklar av framstående, strategiska försvarsvänner som Carl Björeman och Jan Wickbom, men även naturligtvis undermåliga inlägg av Johanne Hildebrandt samt på ständiga krigsäventyrligheter i Baltikum inriktade bidrag av den envetne Nato-förespråkaren Karlis Neretnieks.
I en lång avslutande artikel skriver civilingenjören Krister Andrén om ”Ett alternativt försvarskoncept för Sverige i ett utmanat Europa”. Det är en ostrukturerad och oklar artikel. Den ingår tydligen i ett projekt som KKrVA driver.
Huvuduppgiften för försvaret ska, enligt Andrén, vara att upprätthålla en krigsavhållande tröskelförmåga. Totalförsvaret ska vara så förberett för kriget att det verkar fredsbevarande. Det ska ha sådan styrka, sammansättning och beredskap att ett angrepp mot Sverige fordrar så stora resurser och uppoffringar samt tar så lång tid att fördelarna som står att vinna rimligen inte kan bedömas värda insatserna.
Denna formulering av huvuduppgiften motsvarar ganska väl den svenska gällande försvarsstrategin.
Frågan blir då hur denna inriktning enligt Andrén ska omsättas i verkligheten genom ett sammanhållet försvarskoncept.
Andrén anser att förutsättningarna är bristfälliga. Det gäller bland annat den nuvarande insatsorganisationens utformning. I det har han säkerligen rätt. Han har naturligtvis också synpunkter på vilka ekonomiska resurser som behövs. Han berör personalfrågan. En större numerär behövs och det snabbt. Han hypotes är att detta i huvudsak ska lösas genom den införda plikttjänstgöringen. Allmän värnplikt finns inte med i det av honom skisserade konceptet. Redan här visar han att han inte har något självständigt försvarskoncept att bidra med.
Andrén accepterar inte en försvarsstrategi som baseras på att Sverige är alliansfritt. Det försvarskoncept han framlägger utgår från att det ska bidra till avskräckningen mot Ryssland på i huvudsak samma sätt som om vi vore medlem i Nato. Det skulle jag i och för sig kunna acceptera resonemangsvis, tentativt, för att se vart det leder. Vilka slutsatser ska dras av den position som Andrén intar? Men den leder hos honom ingen vart. Han förmår inte tydliggöra vilka konsekvenser som ska dras av hans förutsättning. På alltför sedvanligt sätt framstår Sverige som en hjälplös spelbricka för stormaktsintressen.
Den mindre statens väg till största möjliga säkerhet är aldrig enkel. Det verkar som om vissa med anknytning till KKrVA inte har så mycket att bidra med i det sammanhanget. Men också där finns många kloka röster.