Det unga millenniets övergång från invasionsförsvar till insatsförsvar i Sverige skedde närmast omärkligt. Invasion av landet betraktades vid denna tid som ett orealistiskt fall, insatser i andra länder som någonting önskvärt. Intressebaserad pragmatism fick därvid ge vika för ett idealbaserat önsketänkande.
Tänkte man någonsin på ordens valörer? Einsatzgruppen utgjorde på sin tid en av Nazitysklands mest mordiska kommandostyrkor. Dessa opererade på främmande mark; de stod utanför den reguljära arméns befälsrätt; de ingick i Hitlerregimens utrotningskampanjer. Deras uppgift var inte att försvara landet utan att förslava andra länder, att utrota oönskat befolkningsmaterial, var det sedan kunde befinna sig.
Insatsförsvar är, noga beaktat, en imperialistisk glosa och på sätt och vis en självmotsägelse. Insatsen görs för att slå till, inte för att slå tillbaka. Det nationalsocialistiska Tyskland var aldrig angripet, alltid angriparen. Insatsen utlöser krigshandlingar men har inget mandat att avsluta dem. Afghanistankriget, som Sverige har deltagit i, belyser denna problematik.
Det sagda betyder inte att den svenska omriktningen från ett defensivt fosterlandsförsvar till offensiva expeditionsstyrkor hade samma motivering och grundval som Hitlerregimens brott mot Versaillesfredens pacificering av Tyskland. Absolut inte. Sverige ville göra gott ute i världen. Resultatet blev inte detta. Resultatet blev en utarmning av vår nationella försvarskraft.
Faktum är ju att också Tysklands erövringståg blev förödande för det landets förmåga att hålla samman sin nation. Hitler var inte heller en nationalist utan en världserövrare. Germanentum var en ideologi, men för att uppnå sina mål kände sig Hitler beredd att offra det tyska folket som led svårt efter att ha lyssnat till hans locktoner.
Den svenska omläggningen hade en del att göra med propagandan för humanitära interventioner. Detta hade sedan början av 1800-talet varit stormaktspolitik; också Hitler använde sig av sådan retorik när han tog Sudetlandet. Jugoslavienkrigen gav ammunition till denna propaganda i närtid. Men Sveriges förutvarande statsminister Ingvar Carlsson stämplade de ”humanitära bombningarna” som folkrättsbrott och insåg vad sådan laglöshet skulle kunna medföra för en liten stats vidkommande.
Just på Balkan utkämpades några av andra världskrigets värsta strider. Nu återkom de, i en mera civiliserad dräkt. Ledande svenska opinionsbildare gjorde sig till krigsivrare, till exempel anhängarna av den så kallade Sarajevolistan, ett krigsparti. Detta bidrog till att knäcka den återhållsamhet som det svenska fosterlandsförsvaret hade varit en garant för. (Trots att det i dess yppersta led nog har funnits en och annan krigshetsare.) Vi skulle inte värna våra egna, vi skulle göra andras fiender till våra.
Den där inställningen lever kvar. Yrkesförsvaret är inte ägnat att desarmera en fiende, det är designat för utlandsoperationer. Våra grannländer Danmark och Norge har råkat i principiellt samma dilemma: de har små högteknologiska styrkor men inget brett folkförsvar; deras tilltro till skyddsmakten är urholkat, därför måste de i desto högre grad visa sig internationellt fit for fight, för att framstå som”trovärdiga”.
Vad gör Sverige i detta läge? Inte mycket. Den reaktiverade ”värnplikten” är ett skämt. Sverige har ännu inte dragit sig tillbaka från kriget i Afghanistan. Vi inbillar omvärlden att vi är beredda att gå in med styrkor i Baltikum. Vår internationella diplomati tycks koncentreras på att uppnå ett förbud mot kärnvapen. Storartat! Men när kärnvapnen finns, måste vi se till att de inte riktas mot oss. Detta är det primära. Vi ska inte vara någons fiende.
Insatsförsvaret betydde Sverige som in- och angripande part. Tankefiguren finns kvar – men nu gäller insatserna inte fjärrområdet, utan närområdet. Om de blir av i ett verkligt läge är oklart. Men detta ”försvarstänkande” blottställer oss och öppnar vägen för angrepp i förebyggande syfte.
Vårt program bör istället vara: Svenska soldater på svenskt territorium och ingen annanstans. Sveriges försvar är ingen annans angelägenhet, och ingen annan ska kunna räkna med Sverige. För detta krävs en militär upprustning av avsevärda mått och inga operationer som inte påkallas av internationell rätt.