Finlands president Alexander Stubb höll igår ett tal inför den finländska ambassadörskåren.
Han bekräftade då den av honom utmejslade linjen att Finland går från ”aktiv stabilitetspolitik” mot en ”värdebaserad realism”. Riktigt vad detta linjeskifte går ut på blev dock inte klart.
När det gäller ”värdena” så handlar det enligt Stubb om en ”uppsättning universella värden som bygger på frihet, mänskliga rättigheter och internationella regler”. Så mycket längre än till dessa allmänna ordalag kom han inte. Att som riktmärke ha ”universella värden” är dock knappast en förnuftig utgångspunkt för ett erfaret land som Finland, där man historiskt lärt sig att det bara är realism som kan säkra nationens överlevnad och självbestämmande. Det råder knappast någon tvekan om att Stubb inspirerats av det amerikanska ledarskapets ideologiska tongångar.
Den amerikanske statsvetaren Hans Morgenthau har rett ut farorna med en sådan hållning när han redan på 50-talet varnade för en politik som präglades av en ”tendency towards world-wide salvation.” I sin bok In Defense of the National Interest (1951) skriver han:
“The appeal to moral principles in the international sphere has no concrete universal meaning. It is either so vague as to have no concrete meaning that could provide rational guidance for political action, or it will be nothing but a reflection of the moral preconceptions of a particular nation and will by the same token be unable to gain the universal recognition it pretends to deserve.”
Stubb nämnde inte internationell rätt eller FN-stadgan, som är en övergripande internationell lag som reglerar staternas mellanhavanden och förbjuder unilateralt våld utom vid självförsvar. Han nämnde inte heller FN. Dessa brister tyder snarast på att han vill undvika att binda upp sig för hårt i förväg.
Vad så beträffar det andra momentet i den nya linjen, ”realismen”, så handlade det enligt Stubb om att ta ”hänsyn till realiteterna i den globala mångfalden, kulturen och historien hos nationalstater, regioner och kontinenter.”
Det blir kinkiga bedömningar när ”värdena” ska balanseras mot ”realismen”, där de förra tycks vara utgångspunkten för prövningen. Det lämnar det mesta öppet. Som exempel tog han att man dagligen måste väga värden, realiteter och intressen mot varandra: Ska vi sälja vapen till ett auktoritärt land som kämpar mot terrorism? Ska vi köpa vapen som är nödvändiga för vårt eget försvar från länder vars politik inte stämmer överens med våra värderingar? Enligt Stubb var det svåra frågor. Som ett ord på vägen till ambassadörerna skickade hann med följande summering: ”Värdebaserad realism är inte en svartvit doktrin eller handlingslinje. Men inte heller världen är svart och vit. Båda innehåller motsägelser.” Så sant som det är sagt. Frågan är om den finska statsledningen är behjälpt av den nya doktrinen när den ska orientera sig!
Men Stubb hade rätt när han konstaterade: ” Världens problem kan inte lösas enbart med dem som delar våra åsikter.”
Vad var det då för fel på den ”aktiva stabilitetspolitik”, som Finland nu skulle lägga bakom sig? En stat vill inte gärna leva med onödig instabilitet i sin omgivning utan borde väl välja att kraftfullt verka för att stabiliteten återställs? Den frågan fick man nog inget annat klart svar på än att värdebaserad realism är det som nu ska gälla. Att detta handlar om relationen till Ryssland, det ryska aggressionskriget mot Ukraina och ryska krav på att Finland inte fritt kunde välja vilka allianser landet skulle gå med, står dock klart. Men även mot den bakgrunden borde det, kan man tycka, ligga i Finlands intresse att i linje med den norska regeringens försiktigare politik gentemot Ryssland föra en linje som inte i onödan ökar spänningarna här uppe i den höga Norden. Den finska hållningen har dock knappast gått i denna riktning.
Stubb var nöjd med den finska integrationen i Nato. Han konstaterade att Finland kommer att placeras under den försvarsgrensgemensamma ledningen i Norfolk i USA (liksom övriga nordiska stater). Vidare lyfte han fram att Finland får den nordiska marktaktiska ledning, som landet eftersträvat, liksom en för Finland utformad FLF-modell (multinationella styrkor) för markstridskrafter. Vilka som ska ingå i dessa styrkor är ännu inte klart men det talas om att Sverige och Norge ska bidra.
Om geopolitikens comeback och internationell handel talade Stubb vagt. Han framhöll att den skärpta strategiska konkurrensen, särskilt mellan Förenta staterna och Kina, innebär att risker och beroendeförhållanden måste granskas allt noggrannare och att det gällde att med sina allierade se över gränssnitten mellan ekonomi, teknik och säkerhet. Men liksom Sverige har Finland de facto allt starkare anslutit till och gjort sig beroende av USA.
Beträffande Ryssland ansåg Stubb att Finland på lång sikt måste hitta ett sätt att leva med sin granne. Det finns dock ingen återvändo till det gamla. Det hela klingade ut i en förhoppning om att Ryssland någon gång i framtiden kan leva med sig självt utan att utgöra ett hot mot sina grannar.
I ett större världsperspektiv bedömde Stubb att tre maktsfärer hade vuxit fram: ”den globala västern, den globala östern och den globala södern. Makten mellan dem håller på och omfördelas.” Stubbs finska kommentar till detta var ambitiös: ”att öka vårt globala inflytande”.
Stubb såg framför sig att det multilaterala samarbetet minskar och att det bilaterala samarbetet och olika grupper kommer att bli allt viktigare. Hans tes var intressant nog att den globala södern i hög grad kommer att avgöra hur den nya världsordningen kommer att se ut. Finland skulle därför fördjupa sina relationer inte bara med de stora länderna i den globala södern, utan också de så kallade mellanmakterna i Afrika, Latinamerika, Mellanöstern, Persiska viken och Centralasien.
Denna hans tes och dess möjliga konsekvenser behöver här inte kommenteras närmare, men det står klart att det pågår en intensiv kamp om inflytande och intressesfärer mellan stormakterna i hela den globala södern. Har Finland tänkt att ge sig in i den? Stubb hävdade kryptiskt att Finlands globala roll i denna nya tid är att vara ”spelfördelare”. Finland skulle vara den ”som läser spelet på planen” och kämpar för gemensamma mål. Att för en liten stat som Finland tro sig kunna ha nämnvärd självständig inverkan i dessa av verkliga stormakter präglade sammanhang framstår som att spänna bågen högt, såvida det inte bara handlar om att ansluta till en amerikansk politik.
Stubb förklarade vidare att i vår del av världen är Ukraina en ”existentiell fråga”. Vad denna något ödesdigra retorik innebär är oklart. Innebär den att finska folket ska förbereda sig för egna insatser och en nödvändig utvidgning av kriget i Ukraina, om utvecklingen där blir alltför negativ för försvarsstyrkorna?
I allmänna ordalag talade Stubb om att ”de internationella reglerna” är måttet för att utvärdera en stats verksamhet och kräva att den ställs till svars för sina handlingar. Reglerna ifrågasätts, de bryts och vissa vill utveckla dem för att återspegla förändrade maktförhållanden. Men de är fortfarande det bästa ramverket för att hantera stabilitet i internationella relationer. Om Stubb här talade om FN-stadgan var han inte fel ute.
Stubb avslutade med förhoppningen att vid nästa ambassadörsmöte om några år Finlands värdebaserade realism har bidragit till att världen har blivit stabilare. Det återstår att se om detta är en from förhoppning.
Detta är en text om bland annat Finlands involvering med USA:
Mot en östlig front – BEVARA ALLIANSFRIHETEN
Och här kan man läsa om Morgenthau:
Kompromisslösa värdeideologier och intensifierade politiska konflikter – BEVARA ALLIANSFRIHETEN
Stubbs tal återfinns här: