Många riken sedan Alexander den stores dagar har gjort anspråk på att härska över den mer eller mindre kända världen. Nästan alla har gått tillbaka, och en del har gått under, både som statsbildningar och som kulturer. De som har stått utanför världshärskarens kontroll har i allmänhet utgjort en betydande majoritet av jorden befolkning.
Detta är egentligen ett uppmuntrande facit. Hegemonernas varaktighet kunde vara av kortare eller längre slag; de mest triumfatoriska fick sällan många år på nacken. I mellanperioderna uppstod något slags balanspunkt eller jämviktsläge, där de ledande makterna behövde återhämta sig och bestämde sig för att inte bekämpa varandra.
Efter andra världskriget inträdde en sådan fas. De europeiska kolonialmakterna avvecklade sina imperier, medan en av krigets segrare – USA – tog kommandot över världsekonomin. Politiskt kom ett nytt element in i bilden: FN-systemet. Det byggde i princip på jämbördighet mellan stater. Ingen stormakt skulle kunna fritt få sin vilja igenom. Vetorätten skulle förhindra detta.
Denna den internationella ”likheten inför lagen” har sedan dess vid upprepade tillfällen kränkts. Men man måste fråga sig om Förenta Nationernas stadga med dess bestämmelser om fredens upprätthållande inte hade funnits. Stadgan förbjuder ju krig, annat än i självförsvar eller utan mandat från FN:s säkerhetsråd (och då ska världsfreden vara hotad).
Det är samtidigt klart att Förenta staterna har sett sig självt, och av andra betraktats, av somliga bejakats, som världshärskare. Detta härskande har inte utövats genom formella imperier utan primärt genom ombud, lojaliteter och hållhakar. En stor förundran drabbade därför flera av USA:s förbundna, eller vasaller, när den nuvarande presidenten där, med sitt isolationistiska fokus, tillträdde. Saknade världen ledare från och med nu?
Mest bekymrade var naturligt nog företrädare för de europeiska broderfolken, de som byggt sina staters överlevnad på amerikanskt beskydd. Liksom Sovjetunionen hade varit ledare för det ”socialistiska lägret”, stod USA efter 1945 som den ”fria världens” ledare, och efter kalla krigets slut som obestridd sådan. I tredje världen och inom den alliansfria rörelsen hördes svaga protester mot denna ordning. (Inte heller där var man alltid beredd att hålla på FN-systemet.)
Men egentligen hade den amerikanska maktens nedgång satt in något dessförinnan. Baspolitiken och övermilitariseringen slog hårt mot ekonomin. Samtidigt bantade Washingtons allierade sina egna krigsmakter. Kina, ”Mittens rike”, såg sin chans, sedan de socialistiska experimenten upphört där, och etablerade sig som en ny imperialistisk makt, med början i Afrika, där USA hade få förtrogna. Kina globaliserar, Amerika tycks kontraktera.
Blir det kaos då? Måste man oroa sig för demokratins framtid, om hegemonen adbikerar?
Egentligen borde man kunna se det som en möjlighet för en mera kooperativ värld som bygger på nätverk snarare än på kommandestrukturer. Konflikter mellan länder går naturligtvis varken att önska eller att älska bort. Ändå måste man erkänna att det finns perioder i världshistorien när konfliktnivåerna har varit relativt låga och motsättningar har kunnat bemästras. Tiden mellan Napoleonkrigen och första världskriget karakteriseras faktiskt av internationell avspänning.
De koloniala erövringarna då? Jo, de pågick och var en grundläggande orsak till krigsutbrottet 1914. Men detta ”imperialistiska omfördelningskrig” hade ingenting av nödvändighet över sig. Allianserna skapade låsningar. De förde England och Tyskland, som aldrig haft något otalt med varandra, in i motsatta läger, medan det republikanska Frankrike och det autokratiska Ryssland blev vapenbröder. Vad hade hänt om de tre kejsarmakterna (Ryssland, Tyskland, Österrike) istället hade uppnått någon form av samförstånd – och USA inte dragits in i det europeiska maktspelet?
FN-systemet kan ses som en motsvarighet till 1800-talets ”europeiska konsert”, med skillnaden att långt fler stater och institutionella aktörer är involverade. ”Atlantismen” har städse haft en ambivalent, stundom avog inställning till världsorganisationen. Den har gjort sig löjlig över FN:s beslutsimpotens och trögrörlighet; den har hånat förekomsten av råbarkade diktatorer i rådsrummen. Men alternativet har varit – världshärskandet! Det vill säga: en utomlegal världsordning.
Nu slår pendeln tillbaka. Alla hånar Trump. Den starka ledaren flyr sitt ansvar. Ja, USA normaliseras och framtonar som en stat bland stater. Vad ”atlantisterna” räds mer än något annat: en försoning mellan fiender. Med sitt tal bidrar de till höjda spänningsnivåer. I detta läge förefaller en viktig opinionsbildande uppgift vara att motverka panik, dämpa hysteri, lära av historien.