Om författaren hade blivit inbjuden till Folk och Försvars konferens i Sälen i januari 2022, hade han kunnat tänka sig att hålla nedanstående anförande.
*
Att varje land självt ska få välja sin utrikes- och säkerhetspolitiska orientering ligger inom ramen för principen om nationellt självbestämmande. Det är en självklarhet på det principiella planet, men långt ifrån alltid på det praktiska. Många stater i den så kallade tredje världen, som eftersträvade självständighet och neutralitet under kalla kriget, förvägrades detta. Härom kan man läsa i Vincent Bevins bok Jakartametoden. Det antikommunistiska korståget som formade vår värld (Karneval 2021). Det kuppades och intervenerades, med bistånd från mäktiga spelare. Syftet var att splittra och krossa den spirande alliansfria rörelsen. Mycket blod flöt ut i oceanerna
Så blir det gärna, när stormakter griper till verket. Avkolonialiseringen var ingen tebjudning och inte efterbörden heller. De stater och statsmän som ville gå sin egen väg och knyta förbindelser med likasinnade – det var inte fråga om någon ideologisk gemenskap i flertalet fall – blev tillrättavisade och underkuvade. De nyligen frigjorda försökte man inordna i ett nytt system för beroende och lydnad. De fanns de som förmådde stå upp mot detta, som Indien, men en av världens folkrikaste stater, Indonesien, föll offer för utländska manipulationer och blev en militärdiktatur med Västs goda minne. Systemet som då etablerades, åren kring 1960, är alltjämt verksamt.
Nationellt oberoende är den viktigaste livlinan i internationell politik; det är en grundpelare i folkrätten. Men ensam är sällan stark. Alla stater, särskilt de små och resurssvaga, behöver etablera kontakter över gränserna. Deras vägval blir därför oundvikligen beroende av andras. Det gäller inte bara länder i den före detta koloniala världen. Sverige kan inte göra hur det vill utan att ta hänsyn till Finland. Det måste också ta hänsyn till andra grannstater, som Norge och Ryssland. Man måste harmonisera egna intressen med andras. En svag länk i Sveriges förbindelser med utlandet är Öresundsbron, som framgick av ”flyktingkrisen” 2015 – där höll vi på att förlora kontrollen över en händelseutveckling.
Sverige utformar, liksom andra länder, sin yttre politik självständigt men inte isolerat. Vi behöver förankra oss i olika huvudstäder för att bli tagna på allvar, och vi gör klokt i att inte välja bort alltför många. Sveriges viktigaste under den tidigt-moderna och moderna epoken (från 1600 och framåt) har varit Paris, Petersburg, Berlin, Washington. I inget fall har det varit fråga om regelrätta allianser, snarare om stödjepunkter. Vi klarar oss inte själva, men vi binder oss inte heller. Vi vill ha maktbalans, inte hegemoni. Detta är och förblir, som jag ser det, den svenska linjen. Den har, ur ett internationellt perspektiv, varit otroligt framgångsrik, också framsynt. Det har handlat om att begränsa fiendernas antal, inte skapa nya. Det har samtidigt varit en läroprocess.
Oberoendet är således inbäddat i ett slags ömsesidighet, och ömsesidigheten är noga talat en kompromissprodukt. Ibland ingås kompromisser efter krigiska förvecklingar (det kallas fredsavtal); bättre är om man sluter dem före. Småstaten kan ofta komma på undantag, men den kan också genom klartänkt uppträdande göra sin prestige gällande – som Sverige gjorde 1905, när vi avstod från att söka strid med frihetstörstande norrmän, som 1921 när vi godtog den internationella skiljedomen som erkände Åland, trots att en betryggande majoritet av ålänningarna ville tillhöra Sverige, som när vi i andra världskrigets slutskede blev en räddare i nöden för många människor som hade marterats under nationalsocialistiskt förtryck, en poäng med vår neutrala status då.
Det var inte alltid speciellt heroiskt, men det var förnuftigt och hedervärt.
Idag måste småstaten – men också den medelstora staten eller den mycket folkrika staten, som saknar supermaktstatus – tänka i liknande banor. Hur finna en formel som förenar det egna intresset (som kan strida mot andras) med allmänintresset? Bandungkonceptet försökte lösa detta dilemma. Applicerat på dagens Europa borde det betyda, att det överordnade intresset av fred (Europa förblev inte fredligt efter kalla kriget utan tvärtom) skulle stävja lusten till konflikt och övermod. Ingens överlevnad är värd mer än någon annans. Den som gapar för mycket kan förlora hela stycket, det vill säga spelet. Vårt försvar ska vara nationellt, inte stå till andra makters förfogande. Återhållsamhet borde vara det första budordet i världspolitiken.
En ihållande strävan bör vara, att allmänintresset och det egna intresset sammanfaller. Men då måste man vara beredd att göra eftergifter. Det behöver inte innebära suveränitetsförluster, men det kräver en insikt om att man inte jämt kan få precis, som man vill. Händer det olyckor i ett grannskap, får man lov att hjälpas åt att reparera skadorna, och det är inte alltid viktigt, varifrån hjälpen kommer. Men den som ropar på hjälp eller sänder ut hjälppatruller i onödan kommer inte att bli tagen på allvar, när det gäller. Också detta är ett argument för återhållsamhet – för små som stora.