Förenta staterna, världens ledande militärmakt, har inte vunnit ett endaste krig på två generationer. Men krigen, som denna stat har invecklat sig i, har varit både många och långa. Under Trump-eran avvecklades interventionismen, åtminstone partiellt, efter att ha ödelagt relativt stabila och välmående stater i fattiga delar av världen, som Irak och Libyen. I Afghanistan behåller USA fortfarande viss militär närvaro. I det sönderslagna, hungrande Jemen agerar man bakom scenen.
Är detta en makt att lita på, om Sverige skulle bli utsatt för angrepp från någon tredje part – det vill säga en part (läs: Ryssland) som förfogar över mycket starkare militära resurser än någon av dem som USA självt har överfallit? Inom den Amerikadominerade militäralliansen Nato är befolkningen i det näst mäktigaste landet, Tyska förbundsrepubliken, till sin överväldigande majoritet mot att inskrida militärt ”till bröders hjälp”. Tyskland är de facto en pacifistisk stat. Dess regering har avstått från att delta i flera amerikanska krigsäventyr. Frankrike verkar mera intresserat av Västafrika än av Arktis och Nordeuropa. Och vem tror på allvar, att polska stridskrafter skulle stå på svensk mark, om vi blev anfallna österifrån, trots alla deklarationer om solidaritet?
Den svenska Nato-ligan önsketänker. Den säger, att Atlantpakten är världshistoriens mest framgångsrika allians. Men den har ju inte prövats! Inget krig utspelades på den europeiska kontinenten mellan 1946 och 1989. Ur det perspektivet var ju också Warszawapakten framgångsrik, så länge den behövdes och varade. Terrorbalansen ”hjälpte” bägge sidor. Idag råder obalans. Détente fungerade hyfsat periodvis under kalla kriget, men inte efter. Idag vill man ha högspänning, inte avspänning. Detta är bokstavligen en mördande logik.
Nato-beundrarna är inte uppriktiga, när de förklarar, att den amerikanska skyddsmakten och dess lydstater inskrider automatiskt, försåvitt inte Förenta staternas omedelbara nationella intressen står på spel. Detta är också svagheten med Sveriges så kallade samarbeten på försvarsområdet. Vill USA rikta slag mot Ryssland, ställer vi oss till förfogande – det är den djupaste innebörden i ”värdlandsavtalet”, även om vi formellt står som inbjudare. Men om vi blir angripna, eller föralldel någon eller några av Nato-staterna, exempelvis Norge, angrips, hänger beskyddet helt och hållet på Washingtons goda vilja. Man kan förvänta sig, att opinionen i USA inte skulle vara stormförtjust i ett storkrig efter så många förlorade småkrig. Också på den punkten önsketänker och vilseleder Nato-folket här i landet.
Det upp över öronen skuldsatta USA kan inte vara hur generöst som helst mot sina underlydande. Natostadgans artikel 5 får inte uttömma de nationella resurserna – då går det med det amerikanska som med det brittiska imperiet. Vad gör Washington och Pentagon, om Nato-staterna Grekland och Turkiet börjar bekriga varandra?
Ryssland destabiliserar här och där – ja. Men det gör också USA. Det är en svårutrotlig stormaktsvana. Småstaten måste motsätta sig en utvidgning av denna deras ömsesidiga hostilitet, som sätter vår egen och våra grannars trygghet och överlevnad på spel. Vi bör vara misstänksamma i alla riktningar men samtidigt redo att bidra till samförstånd – kompromisser, nödlösningar, medlingar: allt är bättre än öppen konflikt. Ett föredöme här kan vara Finland, som efter kalla kriget har varit mycket mer återhållsamt än Sverige i sitt militära engagemang utanför det egna landets gränser. Nordens främste statsman idag heter president Sauli Niinistö, en före detta högerpolitiker. Han talar med alla.
Barents hav och Arktis är naturliga arenor för en svensk avspännande utrikespolitik. Det är bättre att vara konstruktiv där än destruktiv på andra områden, varifrån inga hot mot oss utgår, till exempel Vitryssland.