I Dissent Magazine sommaren 2022 finns en intressant debatt om realism. Den inleddes av historiken Matthew Specter, UC Berkeley, som döpt sin artikel till ”Realism’s Imperial Origins”. Och debatten följdes upp av Anatol Lieven, “a senior fellow of the Quincy Institute for Responsible Statecraft”, vars artikel har rubriken “The Ethics of Realism”.
Lieven inleder med att påpeka att stater och deras intressen är centrala för allt slags realism i internationella angelägenheter. En fokusering på statliga intressen gör det möjligt för ledaren eller analytikern att skilja mellan vad ett annat lands etablissemang ser som dess sekundära och dess vitala intressen – med andra ord de intressen som man kommer att vara villig att kompromissa med och de som man aldrig kommer att kompromissa med, och som man i sista hand är beredd att kämpa för.
Att förstå hur en annan stats etablissemang ser på sitt lands vitala intressen kräver noggranna studier, ”vilket leder till ’empati’ [vilket på svenska handlar om nödvändigheten av insikt om andra staters intressen, att förstå var andra stater står och att beakta det i sina överväganden, MB] – något som den realistiska tänkaren Hans Morgenthau förklarade vara en grundläggande etisk plikt för statsmannen”. Det betyder att en statsman som har denna förmåga till empati bara kommer att utmana en annan stats vitala intressen, och därigenom riskera krig, om han är övertygad om två saker: för det första att det verkligen är nödvändigt, politiskt och moraliskt; och för det andra att denna utmaning har en rimlig sannolikhet att nå sitt mål, framhåller Lieven.
”Realistiska överväganden ger oss viktiga insikter när det gäller Ryssland och Ukraina. Varje amerikansk tjänsteman med en djup förståelse för Ryssland (som tidigare ambassadörerna George F. Kennan, Jack F. Matlock Jr., Thomas Pickering och William J. Burns), och varje intelligent amerikansk realist (som John Mearsheimer och Stephen Walt), har förstått att för det ryska etablissemanget är det ett livsviktigt intresse att förhindra Ukraina från att gå med i en fientlig militär allians för vilket landet kan vara berett att gå i krig. Kopplat till detta är två andra frågor av vitalt intresse för Ryssland: att hålla fast vid den ryska flottbasen i Sevastopol och att behålla en nyckelroll för det ryska språket i Ukraina”, klargör författaren, som dock påpekar att detta är inte att rättfärdiga Putins agerande mot Ukraina. Men ”innan man påbörjade projektet att förvandla Ukraina till en allierad, borde det amerikanska etablissemanget ha insett att krig var ett mycket troligt resultat”.
Lieven gör här en jämförelse med Amerikas Monroe-doktrin, som tillämpas i modifierad form än i dag. ”Centralamerikanska regeringar har en helt legitim rätt att söka kinesiska investeringar. Om de däremot sökte en militär allians med Kina, skulle de – och den kinesiska regeringen – behöva göra det i full medvetenhet om att USA skulle mobilisera sina resurser och agera med extrem hänsynslöshet för att störta dessa regeringar och blockera den alliansen, resulterande inte bara i fruktansvärt mänskligt lidande utan även i alliansprojektets troliga misslyckande.”
Hur skulle det se ut om det amerikanska etablissemanget hade styrts av ett realistiskt tillvägagångssätt i fallet med Ukraina, frågar sig författaren.
”För det första skulle det ha övervägts om USA verkligen var berett att kämpa för att försvara Ukraina. Detta går tillbaka till den realistiska distinktionen mellan vitala och sekundära intressen.” Ukraina har aldrig varit ett vitalt amerikanskt intresse för vilket USA är berett att gå i krig med Ryssland. Förslaget om Nato-medlemskap för Ukraina var politiskt och moraliskt oansvarigt, klargör realisten Lieven.
”För det andra, om USA ville svara på ukrainares önskemål om att deras land skulle utvecklas i västerländsk riktning, behöver amerikanerna också respektera åsikten (inte bara från Moskva utan från många ukrainare, åtminstone fram till detta krig) att detta borde vara i kombination med upprätthållandet av nära och vänskapliga förbindelser med Ryssland.” Med andra ord, fortsätter författaren, borde erbjudandet om medlemskap i Nato ha släppts till förmån för ekonomiska och politiska reformer och handelsavtal mellan väst och Ukraina, vilka borde ha utformats på ett sådant sätt att man, det vill säga i första hand USA, tillät fortsatt handel med Ryssland.
Ett realistiskt förhållningssätt till kriget idag borde dikteras av ett sökande efter en fredsuppgörelse som skulle skydda ukrainsk suveränitet och dess förmåga att röra sig mot väst, samtidigt som det ger Ryssland tillräckligt territoriellt för att tillåta Putin att göra anspråk på seger och avsluta kriget: ”Ukrainas fortsatta försök att återerövra de områden som Ryssland har innehaft sedan 2014 innebär ett oändligt krig, med endast mycket begränsade chanser att lyckas; trots USA:s ovilja att kämpa för Ukraina finns allvarliga risker för att det eskalerar till en internationell konflikt, med potentiellt katastrofala resultat för Ukraina, USA och mänskligheten som helhet.”
I det Letter of Intent som vår utrikesminister, Ann Linde, undertecknade den 5 juli 2022 står att läsa:
”Sweden fully supports the continued openness of the Alliance to new members […]”
Denna skrivning synes innebära att Sveriges utrikesminister här ger Georgien och Ukraina klartecken att så småningom bli Nato-medlemmar.
Som framgår av Lievens artikel, som ovan refererats, innebär en sådan politik en stor risk för storkrig. Sverige synes därför vara betjänt av en mer realistisk utrikesminister.