Den 13 juli i år meddelade justitieminister Morgan Johansson: ”Den socialdemokratiskt ledda regeringen anser att tiden är mogen att utreda ett förbud mot rasistiska organisationer och deltagande i sådana organisationer.” Man anger bakgrunden bland annat vara händelserna runt Nordiska motståndsrörelsen (NMR) i Almedalen då aktiva i rörelsen uppträdde aggressivt och hotfullt mot bland annat HBTQ-personer och organisationer.
Frågan om partiförbud var aktuell i Sverige under 30-talet då nazismen kom till makten i Tyskland. Den svenska staten valde dock att inte gå på ett partiförbud utan införde istället ett förbud mot politiska uniformer. Syftet var att hindra att den politiska debatten och politiska möten antog militära former, som kunde skrämma allmänheten, men att samtidigt bevara åsiktsfriheten. I ett anförande i riksdagen på våren 1933 försvarar Tage Erlander en av den socialdemokratiska regeringen framlagd proposition om förbud mot politiska uniformer. Samma dag som anförandet hölls, den 10 juni 1933, antog den svenska riksdagen lagförslaget om förbud mot sådana uniformer.
Den riksdagsman som Erlander polemiserar mot, kapten Alf Meyerhöffer från Boden, tillhörde sedan 1932 högerns (Allmänna valmansförbundets) Sveriges Nationella Ungdomsförbund, som året därpå uteslöts ur partiet på grund av antidemokratiska tendenser och döpte om sig till Sveriges Nationella Förbund. Meyerhöffer återkom inte till riksdagen efter andrakammarvalet 1936 men avancerade till hög arméofficer. Ungdomsförbundet hade vid tiden för riksdagsdebatten gått in för att organisera uniformerade kampgrupper. Meyerhöffer yrkade avslag på regeringsförslaget, medan högerns partiledare Arvid Lindman stödde det.
Här återger vi Tage Erlanders tal:
Herr Erlander: Herr talman! Jag skulle icke vid denna sena tidpunkt hava begärt ordet, om icke herr Meyerhöffer såväl vid remissen av denna proposition som i dagens debatt citerat tidningen Arbetet på ett sätt, som gör, att jag känner mig tvingad gå in på ett bemötande.
Det är ju glädjande, att tidningen Arbetet är en auktoritet för herr Meyerhöffer, och jag vill bara uttrycka den förhoppningen, att hans studium av tidningen blir mera djupgående i fortsättningen, så att han icke faller offer för en del missuppfattningar, såsom han gör för närvarande. Det är emellertid icke bara tidningen Arbetet, som tycks hava blivit en auktoritet för herr Meyerhöffer, utan han har i dag lagt ned en krans även för Socialdemokratiska ungdomsförbundet och sagt, att det är Socialdemokratiska ungdomsförbundet, som varit hans läromästare, när det gällt hans taktik. Det är ju vackert att vara ödmjuk och erkänna, att man i sin politiska verksamhet kopierar, även när man måste erkänna, att man kopierar sina meningsmotståndare. Men jag undrar i alla fall, om han icke härvidlag gör Socialdemokratiska ungdomsförbundet för stor ära. Vore det icke ärligare att erkänna, att det icke är Socialdemokratiska ungdomsförbundet, som är läromästare för unghögerns kampgrupper, utan att man får se uppdykandet av dessa kampgrupper i samband med vissa händelser i vårt södra grannland? Är det icke ett uttryck för att den epidemi, som för närvarande härjar i Centraleuropa, håller på att sprida sig även här? Är det icke så vi få se denna politiska uniformering, som herr Meyerhöffer infört för sina underlydande? Och det är just därför, att vi icke vilja vara med om att det politiska livet i vårt land skall militariseras på samma sätt, som skett i andra länder, som många av oss gripas av en viss oro inför denna tendens.
Men, herr Meyerhöffer, om det är på det sättet, att vi i någon mån äro läromästare, så att vår auktoritet någonting betyder, skulle jag vilja råda herr Meyerhöffer att studera, huru Socialdemokratiska ungdomsförbundet för närvarande uppträder i denna fråga. Det är riktigt, att i Skåne har förekommit i viss lokal utsträckning en uniformering av Socialdemokratiska ungdomsförbundets medlemmar. Denna uniform har uppstått och brukats som en campingdräkt. Den användes sedan som en praktisk dräkt, när klubbisterna vore ute på agitation på landsbygden, och den blev i vissa lokala organisationer ett slags uniform, fastän den icke bars av på långt när alla klubbmedlemmarna. Men de socialdemokratiska ungdomarna i Skåne ansågo sig oförhindrade att bära den, så länge som de politiska motsättningarna icke voro drivna till sådan höjdpunkt, att denna uniforms bärande föranledde irritation och bråk. Och jag frågar, om herr Meyerhöffer kan uppvisa något enda exempel på att genom den politiska uniformen där nere i Skåne någon irritation i den mening, som jag här avser, ägt rum. Men i det ögonblick, som den politiska spänningen i landet blev större, i det ögonblick krisen grep djupare omkring sig, vad göra de socialdemokratiska ungdomsklubbisterna i Skåne? Jo, före den 1 maj hava åtminstone de två största klubbarna beslutat frivilligt avstå från bärande av uniform. Det är inte genom tvång på grund av något lagförbud, som man gjort detta. Det är ett utslag av politisk kultur, en politisk samhällsanda, som säger, att så länge man kunde använda den estetiskt tilltalande klubbdräkten utan att skärpa de politiska lidelserna, användes densamma, men i det ögonblick situationen blev annorlunda, lades klubbdräkten bort frivilligt. Och när den kungliga propositionen skrevs — den är daterad den 17 maj — var praktiskt taget uniformsfrågan icke längre aktuell, icke ens i detta Skåne, som här fått vara ett avskräckande exempel. Jag skulle vilja säga, att om herr Meyerhöffer i fortsättningen tar oss som läromästare och kopierar vår taktik, så ha vi ingenting att invända däremot.
Hela protokollet från riksdagsdebatten 1933 finns på: prot_1933__ak__45-3