Trots ett bastant militärt överläge gentemot den föreställda fiendemakten finns hos flera Nato-medlemmar en oro för att alliansen inte ska kunna ”leverera”, alltså stå emot ett ryskt angrepp om det komma skulle. Det är en av samtidens stora säkerhetspolitiska paradoxer. Denna oro torde inte kunna förklaras med att den ryska sidan är smartare eller effektivare, än mindre med att den är ogenomtänkt och våghalsig, det vill säga beredd att ge sig in i ett förlustföretag till mycket stora mänskliga förluster och ekonomiska kostnader.
Oron har mest troligt sin grund i en upplevd osäkerhet om alliansens bärkraft, kapaciteter och förutsättningar till fortbestånd. Bland västliga experter luftas till och från känslan att alliansen befinner sig i en kris – inte blott en försvarsekonomisk kris utan också en identitetskris. (Sådana strömningar har vi redovisat nyligen på denna sajt.) Denna känsla bottnar inte i det senaste presidentskiftet i Förenta staterna, men den kan ha fördjupats av detta.
Frågor man ställer sig är:
Hur starka är egentligen de ömsesidiga så kallade säkerhetsgarantierna enligt Nordatlantiska fördragets artikel 5? Utgör de några bindande garantier alls? Eller för att vara konkret: Skulle Washington riskera ett storkrig för Estlands eller Lettlands skull
Som framgår av Natos hemsida är några garantier inte utställda: ”At the drafting of Article 5 in the late 1940s, there was consensus on the principle of mutual assistance, but fundamental disagreement on the modalities of implementing this commitment. The European participants wanted to ensure that the United States would automatically come to their assistance should one of the signatories come under attack; the United States did not want to make such a pledge and obtained that this be reflected in the wording of Article 5.”
Det finns inom gemenskapen av Atlantpaktsstater en utbredd folklig ovilja mot att gå i krig för annans räkning – den är märkbar inte minst inom den i olika avseenden mäktigaste europeiska staten Tyskland. Folkstämningen där har under hela tiden efter andra världskriget varit i det närmaste pacifistisk. Länge nog hade de båda tyska staterna ockupationstrupper på sin mark. Enligt förbundsrepublikens grundlag är den tyska försvarsmakten inte tillåten att kriga på främmande mark, även om det förbudet har tunnats ut genom medgivanden om truppinsatser av författningsdomstolen i Karlsruhe och Tysklands deltagande i bombkriget mot Serbien – mycket omstritt – och senare i Afghanistankriget. Liknande motstånd finns i andra länder.
Det går till och med att tala om paradoxer inom paradoxen, till exempel att det fattiga Nato-landet Grekland lägger så stor BNP-andel på sin försvarsmakt, främst för att skydda sig mot det angränsande Nato-landet Turkiet, en av alliansens bäst rustade stater.
Det amerikanska Nato-intresset, förbundet med en kraftig motvilja mot att sända markstyrkor över Atlanten igen, styrs inte av någon allmän välvilja gentemot likasinnade. Det rör sig tvärtom om ett maktspel, med andra ord vilken nytta USA – den helt dominerande västliga makten – har av sina europeiska allierade. Realpolitiskt har dessa efter kalla krigets slut haft funktionen av en trampolin för ageranden utanför alliansområdet, alldeles oavsett vilken formell försvarsdoktrin som rått. USA vill ha baser och stödjepunkter; det önskemålet gäller även i fråga om ett alliansfritt land som Sverige.
Därför är det oklokt av vårt lands regering att knyta alltför fasta förbindelser västerut och fästa alltför stora förhoppningar vid sådana förbindelser. Det dramatiserar vårt läge utan att stärka vår pondus. Det är också oförnuftigt att bygga upp vår försvarskraft som en miniatyrkopia av en stormaktsarmé, med övertung militärteknologi i framskjutna positioner. Sverige får inte misstänkas ha en försvarsmakt som är beredd att gå till anfall. Den måste primärt syfta till en uthållig defensiv.
Våra militära operationer utanför landets gränser – Afghanistan, Libyen – har inte gett oss erfarenheter alls för sådan krigföring. De har möjligen skapat kredibilitet inom delar av västalliansen, men inte ens där har dessa företag varit populära överallt och uppslutningen har ingalunda varit total. Och de har slukat resurser som kunde ha använts långt bättre: för att säkerställa ett fungerande nationellt försvar. Nu avvecklades detta. Det gav bisarrt nog förespråkarna för ett svenskt Nato-medlemskap vatten på deras kvarnar: Vi behövde en skyddsmakt! Ömkligt var ordet.
Det är verkligen tveksamt om någon sådant skydd står att få och om det är något att stå efter. Över stormakten kommer vi aldrig att ha något inflytande. Alliansen som står under dess beskydd och överinseende utstrålar inte självförtroende. Här och var knakar den. Utrikespolitiskt drar de europeiska staterna åt olika håll. Var hamnar man till slut? Det kan ingen veta. Illusoriskt!
Slutsatsen måste bli denna: Sverige bör inte styra ut i okända vatten. Vi bör vinna respekt för vårt oberoende och inte stöta oss med någon i onödan. Om Sverige, genom otur eller oförsiktighet, dras med i ett storkrig, kommer det mest sannolikt att innebära dess undergång som stat. Bland annat därför är Försvarets främst! en central och framsynt paroll.